piccolina

Nya vägar

2008-07-23T09:06:00.003+02:00

Nä, vet ni vad? Jag är faktiskt helt färdig med den här bloggen.

PUNKT.

Men vad är det nu då?

2008-07-11T17:23:00.005+02:00

Vad har hänt med bloggen?
Varför är alla länkar längst ner?
Nu förstår jag faktiskt ingenting.

Trögt på bloggfronten just nu

2008-07-11T10:57:00.002+02:00

Jag hann.
Och en ny design på bloggen kanske kan få mig att hitta blogginspirationen igen?
Men först fika i solen med syrran.

Två koppar kaffe med mjölk och sen skynda, skynda...

2008-07-05T08:38:00.003+02:00

Alldeles strax är vi på väg till Helsingborg.
Och jag har inte ens packat än.
Igår kväll satt vi på restaurangen Göteborgs bryggor med våra gäster från Milano. Då visade sig Stockholm från sin allra bästa sida.

Packa. Skynda. Men först två koppar kaffe. Med mjölk.

Ja, men självklart kan ni få texterna typ tre veckor tidigare. Det är inga problem alls!

2008-06-27T07:47:00.004+02:00

Så säger bara en idiot när hon sitter på möte på reklambyrån.
När hon kommer hem slår det henne att hon har en vecka på sig att leverera ett rätt stort jobb.
Där på mötet förträngde hon visst att hon har tre barn som har sommarlov (trots att två av dem var med på mötet) och att hennes man inte har semester förrän nästa vecka.
Hon glömde även att hon har en intervju att göra.
Och att hon kommer att vara i ljuvliga Helsingborg tre dagar.

Panik.

Och måsarna skrek

2008-06-21T07:58:00.004+02:00

Jag minns de åländska midsomrarna. Där havet låg spegelbankt runt udden och natten var ljus rakt igenom. Då vi firade hela släkten på gammelmormors gård, medan havet sakta smet in mellan kobbar och skär. Måsarna levde sitt eget liv och flög över vatten och båtar.
Gammelmormors hus stod på berget. Rakt framför log horisonten.

Hennes hus står visserligen fortfarande kvar där. Om än nästan förfallet. Vi är en stor släkt och ingen kan enas om vad som ska hända med hennes gård. Alla har sina egna hus och tomter där på Åland, men gården mitt i, den lämnas åt sitt öde.

Igår firade vi midsommar i stan. För första gången. På restaurangen invid vattnet. Med toast Skagen, kalvfilé och sicilianskt vin. Och måsarna skrek alldeles förskräckligt hela natten.

Efterlysningar

2008-06-18T19:16:00.002+02:00

Textilkonstnär, musiker eller advokat?

Känner du nån som jag kan intervjua?

Hur ska det gå?

2008-06-17T20:18:00.008+02:00

Jag tackade ja till några uppdrag till.
Sen slog det mig att deadline på alla jobb är ungefär samtidigt.
Och nästan precis när det faktumet gått upp för mig insåg jag att ungarnas sommarlov börjar om några dagar.
Jaja, har man satt sig i båten är det väl bara att ro den i land... På nåt sätt.

En lördag i juni

2008-06-14T18:57:00.005+02:00

Barnkalas.
Besök hos en pigg 88-årig morfar.
Jobbmöte som resulterade i flera nya frilansuppdrag.
Lax i ugn med pesto, spenat och räkor.
Och ett glas vin.
Tvättstuga.

Italienskan har den effekten

2008-06-13T22:04:00.006+02:00

När Åsa skriver så långt och rörande på italienska i sin kommentar i mitt inlägg om att sätta punkt och vdg hänger på – ja, vad ska jag göra?
Jag fortsätter.

Inte nu igen!

2008-06-11T07:19:00.001+02:00

Jag tror faktiskt att det är dags för mig att sätta punkt.

Om livet på redaktionen

2008-06-10T20:51:00.001+02:00

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva artiklar om just ekonomi.
Men nu gör jag det. Varje dag.
Och jag måste erkänna att jag tycker att det är riktigt intressant.

Om en familj

2008-06-10T20:36:00.003+02:00

Det är inte alltid så lätt. Likt ett pussel som ska läggas, utan att bitarna kanske alltid passar perfekt ihop. Känslor som far hit och dit. Dåligt samvete över det ena eller det andra. Jag är uppvuxen i en styvfamilj. 2/3 av mina barn växer just nu upp i en styvfamilj. För mig är styvfamiljen det normala, det enda jag vet. Det enda jag känner till hur det är.

Min verklighet.

Samtidigt tror jag att det kan vara en enorm rikedom - man får en massa människor instormande i ens liv som man aldrig skulle ha träffat annars. Jag väljer att se det från den ljusa sidan. Jag tror att det är så. Jag hoppas det.

Drömmen om Strasbourg blev sann för någon vecka sedan

2008-06-08T21:04:00.001+02:00

Räntor, börsen & ett ä som inte fungerar

2008-06-05T22:02:00.005+02:00

Några veckor framöver kommer bloggen kanske bli lite smått lidande.
Jag befinner mig nämligen på en tidning där jag skriver om... ekonomi.
Jo, det är sant.

Leendet som fastnade

2008-06-03T07:07:00.006+02:00

Om en timme ska jag vara på ett ställe jag inte ofta är på.
Ett ställe där de pratar med mig som om jag vore ett barn.
Och där mitt leende oftast liksom fastnar i ansiktet.
Barnavårdscentralen.

När båten fick mast & en födelsedag i rosa

2008-06-01T08:16:00.004+02:00

Igår sprang jag omkring på Bullandös bryggor i högklackat och kort kjol. Okej, jag erkänner – det var inte den optimala outfiten just där. Just då. Solen sken och jag blev brun. Jag är en sån där som blir brun med en gång. Påmastningen gick bra. Ungarna sprang omkring och jag kunde nästan se dem framför mig, när de är en sisådär arton år och seglar själva. Jag vill ge dem friheten att våga ta sina egna vägar i livet, utan att vara beroende av mig. Den där knäppa morsan i högklackat på bryggorna. Tjatig, ilsken, stressig och säkert med alldeles för höga krav. Egentligen brukar jag ju alltid springa barfota när jag är vid havet. Jag älskar att känna sten, bryggor, sand och tång under mina fötter. Och solen bränna.

Redan nu känns det att solen kommer att bränna idag också. Det är den 1 juni 2008 och min tredje (fast egentligen är det ju fjärde) bebis börjar bli stor (hahaha) och fyller tre år. Det firades tidigt imorse med ett stort paket med ett rosa ponnyslott. Det enda hon önskat sig. Lyckan var total.

Mobilt

2008-05-30T20:10:00.002+02:00

Idag har jag skaffat mobilt bredband. Det betyder att jag inte längre har några ursäker för att inte följa med ut och segla.

Iskalla gränder. Eller hur jag minns vår tid med hund för länge, länge sedan...

2008-05-29T20:36:00.003+02:00

Hon försökte förtvivlat hålla jämna steg med den stora, svarta hunden. De iskalla vindarna ven obarmhärtigt genom Gamla stans gränder. Hunden var hoppande glad. Hon var inte det. Under den tjocka pälsen hade hon bara nattlinne på sig. Ett röd och vitrandigt. Konstigt, egentligen tycker hon inte om just randigt. Ett par lurviga stövlar värmde fötterna. Håret for i vinden och tårarna rann av kylan. Gränderna var fortfarande svarta och de gamla lyktorna på väggarna lyste med ett varmt ljus, som från en annan tid. Hon skyndade efter hunden. Önskade sig vara någon helt annanstans.
De kom hem. Hunden skakade av sig den våta snön i den trånga hallen. Hon suckade. Satte sig vid köksbordet och drack sitt kaffe. Därefter rökte hon två cigaretter.
Röda Prince. Ingenting annat.

Den här onsdagen i slutet av maj

2008-05-28T13:25:00.005+02:00

Nu är lägenheten plåtad. Visning om cirka en vecka. Sköldpaddan envisades med att bita mäklaren i tårna mest hela tiden. Paddan charmade honom totalt.
Dottern är hemma. Sjuk. Hon blev sur när jag plockade bort hennes rosa lampa och ersatte den med en blå sak från Kartell inför fotograferingen.
Sushilunch.

Så. Nu har jag gjort som Anna och Ankie och berättat om min dag. Den här onsdagen i slutet av maj. Anna och Ankie ska jag för övrigt träffa ikväll över ett glas vin!

Franska dofter och ostfondue i Basel

2008-05-25T11:15:00.005+02:00

Sitter i ett alphus och blickar ut mot berg, dalar och ett antal kor med bjällror. Lite längre bort ser man stadens liv skymta. Att vara här, är på ett sätt som att komma hem. Här har jag ju varit så ofta sedan jag var liten.
Vi har vandrat omkring i Basel, promenerat åtskilliga timmar i franska Strasbourg, ätit ostfondue, druckit gott vin i trädgården, pratat, skrattat, tagit långa promenader på kvällarna och bara njutit av livet.
Ikväll åker vi hem till Stockholm.

Basel

2008-05-22T06:49:00.006+02:00

Åker till Basel idag. I det här huset bor Eva och Frederic. Jag har känt dem sedan jag var fem år och då bodde de ovanför oss i Gamla Stan. För många år sedan flyttade de till Schweiz (Frederics hemland) och jag åkte ofta och hälsade på dem. Lustigt nog har de också enäggstvillingkillar och en dotter född några år senare. Precis som jag. Fast deras ungar är i tjugoårsåldern nu.
Tar med mig datorn så kanske, kanske hinner jag blogga lite därifrån.

(Fotot är från förra året och det är nån av mina twins som springer hysteriskt nerför gräsmattan. De gjorde det om och om igen. Hela tiden.)

Tonfisk & minnen från förr

2008-05-20T18:54:00.006+02:00

Häromdagen fick jag för mig att byta layout på bloggen. Eftersom jag är totalt koko när det gäller sånt tar maken saken i egna händer.

– Den här? frågar han.

– Den där?? skriker jag.

– Ja, men det är ju lime på. Och du gillar ju lime, säger han.

– Då ser det ju ut som en matblogg ju... svarar jag med stor upprördhet.

– Visst fan, det tänkte jag inte på. Du är ju en total katastrof i köket, säger han. Mycket glatt.

Precis så är det. Nu återkommer jag till det den där jobbiga tiden när jag var ensamstående morsa till små, små tvillingar som alltid sprang – men aldrig åt samma håll. Då var det stört omöjligt att laga mat. Mikron var min räddning. Och spisen var alltid skinande ren. Den användes aldrig. Mina barn fick mat. Men de föredrar fortfarande Mamma Scans köttbullar framför hemgjorda. Själv levde jag på rostbiff och jordgubbar, som jag åt i soffan när barnen somnat om kvällen. Det var min tid. Några timmar senare började de vakna, en efter en. De sov nästan aldrig samtidigt. Jag är än idag övertygad om att järnet i rostbiffen och jordgubbarna gav mig orken att klara av vardagen. Ibland hände det dock att jag faktiskt åt något som jag tillagat på den där skinande rena spisen. Pasta med tonfiskssås. Försvinnande gott.

Du bryner bara lök och vitlök. Häller över en burk tonfisk. Jag brukar välja tonfisk i vatten för kaloriernas skull. Låt det fräsa ett tag. Krydda efter behag. Jag älskar starka kryddor – chili och piri-piri ska det vara! Häll över krossade tomat. Nu ska nu få ett tips från min italienske make – fast honom kände jag ju förstås inte då, när jag var ensamtående tvillingmamma med tvillingar som sprang åt olika håll – och det är att genast shoppa konserver med krossade tomater som det står Mutti på! De är de absolut bästa.
Låt det puttra bra länge. Krydda. Smaka. Rör om och låt det puttra medan du kokar pastan. Färsk pasta är ju förstås allra godast. Glöm bara inte att den ska vara al dente. Oavsett sort. Sist av allt toppar du såsen med lagom mängd kapris. Häll den över pastan. Värm lite grann och rör om. Otroligt gott!

Denna rätt avnjutes förstås helst med ett gott rödvin. Nej, nej, nej – inte måste man ha vitt vin till fiskrätter! Häromdagen drack vi ett tunisiskt vin som heter Villa Kassar. Det var det godaste vin jag druckit på väldigt, väldigt länge.

För övrigt kan jag faktiskt inte laga mat och det här är heller ingen matblogg.

I stan med uteplats

2008-05-19T20:20:00.007+02:00

Vi hade verkligen inte tänkt flytta just nu. Men helt plötsligt är vi intresserade av två lägenheter. Den ena har vi redan lagt bud på. Och mitt i allt det åker vi till Basel på torsdag.
Däremot trivs vi så bra i den här delen av stan, så den lämnar vi inte. Aldrig.

Kaffe på svaj & en ilsken get

2008-05-17T21:19:00.001+02:00

Häromdagen stod jag i ett kök i en lokal här i närheten. Hade en plastmugg med kaffe i handen och några daim i den andra. I rummet bredvid snurrade de glittrande discokulorna. De sjöng och de dansade. Det såg vi genom det vita skynket som satt upphängt; för att skilja discodelen från det andra.

Mina 8-åriga tvillingar var på discokalas.

Där i köket hade jag det trevligt med de andra föräldrarna. Och mot slutet av kalaset kom den där mamman som jag så ofta sett stå och prata med rektorn på skolgården. Hon utmärker sig, hon låter sig synas – och vi fann varandra där bland de ostadiga plastmuggarna med kaffe i. Det var länge sedan jag skrattade så mycket. Vi var de två som gick sist från kalaset, barnen stod redan påklädda och huttrade ute på gården och väntade.

Snart flyttar de härifrån, ut på landet till en liten gård. Hon pendlar till Rom väldigt ofta; till särbon. Där på gården ska de förresten ha hästar, åsna och en get. Fast geten var visst väldigt ilsken.

Lika som bär?

2008-05-17T09:46:00.002+02:00

Visst var de lika som små? Nu är de åtta år och fortfarande så himla lika.

Pärlor överallt

2008-05-17T08:38:00.005+02:00

Jag hade planerat att träna nu på morgonen.
Det gör jag inte. Istället har jag legat på golvet och plockat upp en miljon pärlor som dottern haft ut.
En klart frustrerande start på dagen.

Läs mellan raderna, människa!

2008-05-15T20:08:00.003+02:00

Mejl från pappa:

Hjälp! Varför försvinner alla mejl som vi skriver till varandra?
Fil.hanterare

Jag ringer honom på stört och frågar om han inte fått mina mejl.
Han (den gamla journalisten som förr i tiden sprang omkring på en kulturredaktion) svarar:

– Och du ska kalla dig journalist?! Herregud, du får väl lära dig att läsa mellan raderna, människa!

Han har rätt. Helt klart. 1-0 till pappa. Och jag lovade att mejla oftare.

Fisk på tallrik & en båt i sjön på en helt annan plats

2008-05-13T21:01:00.004+02:00

Medan jag satt på en uteservering och åt fisk inne i stan, hjälpte den nyfunna systern min man att sjösätta båten. Hur bra som helst.

I rödaste skinnjackan sprang jag in till honom på sjukhuset

2008-05-13T18:56:00.004+02:00

Med andan i halsen sprang jag in på Södersjukhuset imorse. När som helst skulle han opereras och jag ville för allt i världen hinna dit innan. Till slut hittade jag rätt. Drog försiktigt bort det gröna, lite slitna draperiet och såg min morfar ligga där med syrgas i näsan. Då brast mitt hjärta lite grann. Visst har jag varit heligt förbannad på honom många gånger i livet.
Men det spelar ingen roll. Nu. För lika många gånger har han varit min trygghet i livet. När jag såg honom idag rann hela min barndom över mig. Han får bara inte försvinna.

Han fyller 88 år om några veckor. Frisk som en nötkärna för övrigt. Åker fram och tillbaka till Åland. Reser. Dricker ett glas Martini med grannarna ibland. Gör om på Åland. Målar huset i vitaste vitt. Ordnar med grindar, bryggor och en minnesplats för min mormor. Okej, det där sista var lite overkill, tyckte i alla fall vi. Men vi lät honom hållas.

Så har han då klagat över att han inte har nån puls i några dagar. Vi har skrattat åt honom.
Igår åkte han in.
Imorse sprang jag som sagt in på avdelning 51 med andan i halsen.
En halvtimme senare började de förbereda honom för operation. En pacemaker ska nu se till att hjärtat slår som det ska.

Jag pratade med honom nyss. Han känner sig pigg. Och planerar för fullt resan på Göta Kanal i sommar.

Råttor & psykologer

2008-05-12T17:31:00.004+02:00

Fick ett sms från min exmake där det stod:

Tjena, känner du nån glad råttägare?
Skulle behöva en till terapi.

Han pluggar till psykolog. Vad han ska med råttan till har jag ingen aning om. Men om nån har en råtta att låna ut till en blivande psykolog så kan ni ju höra av er här!

Målarkläder kan väl lika gärna vara bikini, eller hur?

2008-05-11T08:12:00.005+02:00

Lyssnar på den smörigaste musik från Napoli.
Ska snart dra på mig målarkläderna (så lite som möjligt med tanke på vädret).
Sen bär det av till det glittrande vattnet igen.

(Bilden är från förra året. För närvarande ligger båteländet på land.)

Tack älskade syster som jag faktiskt inte ens kände för ett år sedan!

2008-05-10T21:58:00.007+02:00

Den allra första sommardagen. Ja, så känns det. Och båten är målad och fixad. Bästa syster (som jag faktiskt inte ens kände för ett år sedan) och tvillingarna målade så att färgen glödde. Allt medan jag solade i gräset bredvid och lyssnade på arabisk musik. Solen sken.

Efteråt drack vi ett glas vin på Bullandö Marina.

Jag har fått en syster. Mina barn har fått en till moster. Lycka.

Dagens fråga

2008-05-09T21:16:00.001+02:00

Ene tvillingsonen:

– Mamma, väger du mer än en häst?

Fråga doktorn?

2008-05-09T20:23:00.006+02:00

Idag promenerade jag in på vårdcentralen med mina tvillingar. De är enäggs och lika som bär till utseendet. (Men gudarna ska veta att de till sättet är så olika som man bara kan vara.) Anledningen till detta lilla besök var att för några veckor sedan skällde jag på den ena och tyckte att han kunde äta lite mer ordentligt. Man behöver ju inte kladda som en bebis. Typ så, sa jag. Väldigt pedagogisk, som vanligt.
Snabbt insåg jag att det varken var Oboy eller nåt annat klet. Utan mörkbruna fläckar. Och de blev mörkare och fler.
Någon vecka senare ser hans identiska tvillingbror likadan ut.
Nu har jag två killar som ser ut som om de glömt att tvätta sig i ansiktet.

Läkaren kunde knappt hålla sig för skratt när han sa:

– Det ser ju faktiskt ut som om de har en mamma som inte bryr sig om att tvätta dem!

Han hade inte den blekaste om vad det kan vara.
Kanske nån svamp.
Dessutom var han lika fascinerad som jag över att fläckarna ser exakt likadana ut och sitter exakt på samma ställe på båda två. Enäggstwins är vad de är.

Nån som vet vad det kan vara?

Nu ska jag dricka ett glas Champagne. Skål! Eller saluti som vi säger i la bella Italia.

De seglade en sommar

2008-05-09T19:29:00.006+02:00

I höstas impulsköpte vi en segelbåt. Man impulsköper inte en segelbåt. Det var helt galet. När papprena var påskrivna och båten vår slog det oss (likt en blixt från klar himmel) – vi har ingen båtplats!
Vi hittade en båtplats till slut. Onödigt dyr.
Det var lite kul ett tag. Tills verkligheten tog över: varenda helg spenderar vi på att fixa iordning båten. Det ska slipas, det ska målas, det ska tvättas och gud vet allt.

Imorgon ska det i alla fall vara strålande solsken där ute på bryggan och bästa syster ska följa med och måla.

Den här negativa inställningen till båten är bara min. Jag tror inte att den delas av min man. Möjligtvis är han vansinnigt trött på mitt gnäll om båteländet.

Nu ska jag borsta tänderna och gå och lägga mig

2008-05-07T22:23:00.001+02:00

När uppförsbackar byts mot ljus horisont – då kan man bli rädd för att våga tro på lyckan.

Christina! Här är twinsen. Och lillasyrran. Förra året.

2008-05-06T07:04:00.010+02:00

Hon fick mig att äta mango!

2008-05-05T20:26:00.007+02:00

Den absolut godaste salladen har jag ätit idag. Tillsammans med bästa Anna. Och jag som inte ens gillar mango! Att träffa Anna är som en ren energikick. Det är lätt hänt att man blir lite fattigare också...
Tack för idag, Anna!

Ja, jag vet, jag är en usel bloggare för tillfället.

Snart...

2008-05-04T08:40:00.001+02:00

är jag tillbaka.

Jag lever

2008-05-02T07:51:00.003+02:00

Borde blogga. Hinner inte. Lusten finns inte där. Idag ska jag iväg och göra en intervju. Barnen ska till landet. Att hinna skriva klart artikeln i lugn och ro känns som ett himmelrike just nu. Det har varit lite mycket efter de där norrländska bergen.
Och jag älskar det.

Allt medan de norrländska bergen stirrade emot oss med sin tystnad

2008-04-27T19:12:00.006+02:00

Några dagar i Kramfors och Sollefteå blev till en riktigt sprudlande energikick.
Långt bort från barn och vardagssysslor mötte jag nya människor.
Och jag skrattade som jag inte gjort på många år.
Det var precis vad jag behövde.

Till minne av Mimmi

2008-04-21T22:13:00.000+02:00

Fredagen den trettonde augusti 2004 försvann en människa som betytt oerhört mycket för mig. Hon, som var så vacker. In i det sista. Mörk, rakryggad och med en värdighet som inte gick av för hackor. Tyst. Gåtfull. Och förbannat påfrestande ibland.

Bland Ålands kobbar och skär sprang hon barfota. Hon lärde mig allt om fisknät och hur man rensar den fulaste flundra. Bara det att jag alltid varit livrädd för fiskar. Man kan nog faktiskt kalla det en fobi. Hon rynkade på näsan åt min rädsla; tyckte att det var en skam för en åländska. Hon blickade ofta ut mot horisonten. Befallde mig att ta in dess skönhet. Den horisont som hon sett sedan den dag hon föddes. Där på udden, som hon döpte till Skvalparudden.

Och lika bra smälte hon in i sitt vardagsliv på Strandvägen. Lika tyst. Lika gåtfull och med samma raka rygg. Men så fort hon kom innanför dörren gick hon barfota. Som hon alltid gjorde på Åland om somrarna. Hon sa att det är den bästa terapin. Jag gör likadant. Det har jag alltid gjort.

Jag minns den där dagen; några dagar innan hon dog. Jag ringde henne till sjukhuset. Hon var så dålig. Om det låtsades hon inte om. Hon ansträngde sig in i det sista. Samma ljusa och unga röst som alltid svarat i telefonen. Det första telefonnummer jag lärde mig.
Någon dag senare satt jag vid hennes säng. Med de där ilsket ceriserosa skorna på mig som hon avskydde. Jag var brun. Uppvikta jeans och kläder direkt från stranden. Jag grät. Min sorg visste inga gränser. Hon blundande, rörde inte en min. De trodde inte att hon hörde något. De sa att vi kunde gå. Ja, de skulle ringa när det hände något.

Mamma och morfar gick ut. Jag stod kvar en stund vid henne. Ropade något till mamma ute i korridoren och då blinkade hon. Tittade på mig. Det såg ut som om hon ville säga något. Orden kom inte fram, men en arm rörde sig. Jag ropade ännu högre. Skrek att hon vaknar. De sa att jag inbillade mig. Jag tittade in i hennes ögon. Blicken var så intensiv. Det var som om orden inte behövdes. Hon blundade igen. Jag kände mig mer förvirrad än vanligt.

Och jag gick därifrån. Någon dag senare dog hon. De sa att hon aldrig vaknat. Jag vet att hon gjorde det. Varför stannade jag inte? Varför blev jag nästan rädd? Varför kom jag inte tillbaka nästa dag, innan det var för sent?

Hon var min trygghet. Jag borde ha besökt dem oftare de senaste åren. Fast jag ringde varje dag. Det första nummer jag lärde mig kan jag i sömnen. Jag ringer det fortfarande. Nu är det morfar som svarar.
Hon finns i mina tankar. Ofta.

Arrivederci!

2008-04-21T07:43:00.001+02:00

Tillbaka på fredag. Jag ska upp till vintern. Den allra tunnaste skinnjackan är väl inte att tänka på?

I brist på tid och inspiration...

2008-04-19T22:20:00.004+02:00

... lägger jag ut den första bild jag hittar i datorn. Det är min man. Jag brukar ha svårt för att uttrycka känslor, men nu gör jag det i alla fall – och på bloggen till och med! Ti amo, amore mio!

Tillägg/eftertanke: Gud vad töntig jag är.

Må tredje gången vara gillt?

2008-04-18T08:24:00.002+02:00

Nu ska jag ringa resebyrån och boka min flygbiljett till Kramfors. För tredje gången. Suck.

Ett annat minne från Via Fabretti

2008-04-17T22:16:00.000+02:00

Pang. Den tunga gröna porten slog igen. Med en obarmhärtig smäll. På andra sidan kramade värmen om mig. De välbekanta ljuden från baren bredvid. Bar Gaetano. Lyckan bubblade inuti, den snurrade runt i hela mig. Stjärnklar himmel. Söta dofter. Så kom de då, våra vänner. Skrattande och med en enorm tillförsikt till livet promenerade vi sakta uppför den branta backen till centrum. Den gamla gotiska staden Perugia liksom vakade över oss. Gammal och klok.
Långt senare öppnade vi porten på Via Fabretti och steg in i den kyliga trappuppgången.

Serranoskinka & vin

2008-04-17T07:37:00.002+02:00

Den trevligaste kvällen hade jag igår tillsammans med härliga Anna.
Med Anna flyger timmarna iväg och orden tar aldrig slut.
Och i mörkret på väg hem fick jag träffa en alldeles underbart söt Saga.

En tisdag i april ser livet ut såhär...

2008-04-15T17:22:00.007+02:00

Helt plötsligt fick jag fler jobb än jag planerat in och hinner knappt blogga.
Det går kräksjukan på dagis. Jag blir tokig. På riktigt. På tisdag ska jag åka på jobbresa till Sollefteå och jag kan inte ha kräksjukan då. Så, jag håller dottern hemma resten av veckan. Och ber till högre makter. Fast just ja – hur ska jag då hinna göra mina intervjuer?

(Jo, min man brukar oftast vabba, men han har precis börjat nytt jobb.)

Förresten: är det möjligtvis nån som känner nån pressansvarig på Coop, Ica, Axfood eller Life?

Ett paket Finger Marie

2008-04-13T19:00:00.001+02:00

Ett paket Finger Marie och en alldeles klar scen från ett ögonblick i barndomen sveper förbi. Långsamt. Känslan i pappret är densamma nu som då. Lika knastrigt. Jag ser vårt vardagsrum, den låga stora soffan och det låga bordet. Utanför fönstret myllrar grändernas liv. Jag ser min pappa, i slitna jeans, vit skjorta och jeansjacka. På bordet ett blått paket Gauloise. Utan filter. Gråa pärmar med silverryggar lite varstans. Med Sveriges Radios logga. I blått på vit bakgrund, om jag inte minns helt fel. En silvrig katt ligger och sover på golvet. Pappa har bråttom, han skyndar iväg, som alltid med en trave böcker under armen.

Så är bilden borta. Men paketet med Finger Marie ligger kvar. Egentligen påstår jag mig ha bytt ut allt vitt mot mörkt. (Nä, det där var väl inte helt sant.) För några Finger Marie gör jag dock ett undantag.

De är precis lika goda som jag minns dem.

Den där dan när algerna började blomma

2008-04-13T09:52:00.007+02:00

Stockholm bjuder på regntunga skyar idag och då längtar jag så himla mycket till Åland. Här på udden har mina förfäder traskat genom tiderna. När solen skiner på de röda klipporna är det underbart. När det blåser och regnar är det inte lika kul. En urusel bild från vår veranda. Jag är en urusel fotograf. Dessutom fotar jag just den dan när algerna slagit till.

Likt katterna på en grekisk ö

2008-04-11T20:59:00.004+02:00

Solen sken och jag tillbringade dagen i solen tillsammans med fortfarande lite sjuk dotter och min kompis M. (Frilansandets fördelar. Nackdelarna tar vi nån annan gång.) Vi satt och lapade sol som utsvultna grekiska katter på en uteservering. Åt den godaste tortelloni man kan tänka sig, toppad med röd pesto och chili. Lät solen smeka vinterblek hud. Kände sminket svettas.
Och en ny mobil fick jag! Efter att ha lämnat in den där supertunna sony-ericsson en gång för mycket, kompenserade de mig med en silvrig sak i senaste modell. Promenerade, kände livet bubbla inom mig och helt plötsligt hade jag shoppat en skinnjacka. Röd. Som hetaste kärlek. Skratta inte. Tränade. Nu blir det inget mer bloggande idag för nu ska jag njuta av ett glas rött. Italienskt. Min italienska man har äntligen fattat grejen och slutat köpa moldaviskt.

Inte min kopp te

2008-04-10T18:57:00.004+02:00

Jag hjälper mina tvillingar med matteläxan.
Jag fattar ingenting.
Det gör knappt tvilling 1 heller.
Jag plus tvilling 1 får ett hysteriskt utbrott.
Tvilling 2 kommer kvittrande och förklarar läget för oss.
Jag och tvilling 1 fattar ändå inte (trots mycket pedagogisk förklaring) och skriver i stället av tvilling 2:s läxa.
Sen säger jag till tvilling 1 att gå och öva lite på mattespelet på datorn.
Och sätter mig här och bloggar om eländet...

(Tillägg: de går i ettan.)

50 meter

2008-04-09T09:39:00.003+02:00

Femtio meter (kanske mindre) är det från vår port till gymmet.
Jag är frisk, de andra har streptokocker, vilket betyder att maken är hemma med de tre.
Då finns det väl inga ursäkter kvar?

Update: I did it!

Shit

2008-04-08T20:40:00.001+02:00

Tur att jag inte har så höga ambitioner med min blogg.

Sista infon på det bedrövliga

2008-04-08T13:20:00.004+02:00

Jag tänkte egentligen inte alls skriva nåt inlägg idag. Just för att jag just nu bara skriver om sjuka barn. Och hur kul är det? Inte kul alls. Nu skriver jag dock mitt sista inlägg på den här seglivade sjukdomsföljetongen. Efter två (orkar inte ens förklara varför det blev två) läkarbesök imorse konstaterades det att alla i familjen utom jag har streptokocker. Ene sonen hade Scharlakansfeber förra veckan och vi som bara trodde att det var en vanlig influensa.
Jag har sovit två timmar inatt. Igen. Jag är trött. Sliten.
Längtar efter varmare tider: när solen värmer och jag kan sitta på en uteservering och känna livet bubbla inom mig. Typ så.

Vi dansade ut i livet på Via Fabretti 31

2008-04-07T18:49:00.000+02:00

Där, på Via Fabretti 31, tog jag mina första stapplande steg på väg in i vuxenvärlden. I Perugia, i Italien, tillsammans med min kompis Maja. Där på Via Fabretti skrattade vi många gånger, grät nog nästan lika många, kände framtiden sprudla inuti oss och atmosfären lovade lycka. Världen låg framför våra fötter.

Och på våra tallrikar låg det allt som oftast en tomat, en mozzarella skuren i bitar och lite olivolja på. Pengarna spenderade vi på kläder.

Vi var 17 år, solen sken och vi levde livets glada dagar, oftast, där på just Via Fabretti 31, med den tunga mörkgröna porten.

Skriver när livet återvänt hit

2008-04-07T15:50:00.002+02:00

Maken har suttit på akuten hela dan. Dottern fortfarande sjuk. Jag har varit sjuk till och från i två veckor. Nu måste hela familjen ta prover för att få en penicillinkur.
Jag känner mig rätt uppgiven faktiskt.

Hon tycker att vi borde rensa lite på dörrmattan

2008-04-06T21:00:00.005+02:00

En kompis ringde på dörren. Hon kom knappt in. Det stod visst några par skor i vägen. Hon fotade med mobilen innan hon tog det största klivet hon bara kunde. Ja, så kan det se ut en helt vanlig söndag hemma hos oss. Tre barn kräver sina skor. Va? Ser ni en massa stövlar också?

Två frågor har jag: om jag vill skänka barnkläder till ett barnhem eller så – hur gör jag då? Det var första frågan, andra frågan kommer här: nån som vet var jag kan sälja en servis?
Arabia. Handmålad.

Ditt liv

2008-04-05T08:29:00.001+02:00

Om man har lust kan man ju alltid beskriva sitt liv på sex ord här.
Det roade jag mig med igår.

Världens sämsta fotograf fotar finfina mormorsremsan

2008-04-04T20:51:00.004+02:00

Tusen tack till Stumpan!

På gränsen till nervsammanbrott

2008-04-04T10:38:00.002+02:00

Troligtvis svinkoppor.
Då ska tre barn få det.
Jag blir galen.

Hysteriskt glad uppdatering: det är inte svinkoppor, det är inte svinkoppor! Läkaren tror att det är resultatet av en väldigt kraftig virusinfektion. (Eftersom det går svinkoppor på dagis, är jag dock fortfarande lite tveksam. Fast såna känslor förtränger jag nu.)
Och med detta avslutas alla trista inlägg om sjuka barn. Lovar.

Jippi!

2008-04-03T15:16:00.000+02:00

Min mormorsremsa är på väg!

Sjukvårdsupplysningen?

2008-04-03T15:13:00.004+02:00

Om ett barn haft superhög feber några dagar och i samband med det får utslag över hela kroppen – vad kan det vara då?

Tillägg: febern börjar ge med sig nu, men byttes ut mot utslagen. Han mår alltså bättre idag.

Jo, jag har tre barn. Jag borde veta.

Minne från förr

2008-04-03T14:33:00.000+02:00

Jo, hon satt där vid köksbordet. Med kaffekoppen i ena handen och cigaretten i den andra. Sådär som var så likt henne. Blicken i fjärran. Hunden sov på hallgolvet. Den svarta katten kom fram, tittade på oss med sina gulgröna ögon och hoppade upp på diskbänken. Förväntade sig med all rätt sin frukost. Jag öppnade kylskåpet och tog fram en burk Mjau eller vad den nu hette. Rynkade på näsan åt stanken. Hällde upp de klippiga bullarna. Katten spann och började äta. Försiktigt, med värdighet. När han var klar slickade han sig omsorgsfullt.

Hon tittade på katten och tog ett sista bloss på cigaretten. Röda Prince. Drack upp det sista av kaffet och resten sig upp. Klappade katten lite förstrött på huvudet när hon gick förbi och ut i hallen. Katten kurade ihop sig till en liten hårboll. Hunden bredde ut sig i hallen.

En liten stund senare var vi klara att gå ut. Att börja dagen. Hon hade alltid snygga kläder. Drog på sig de högklackade stövlarna och slängde upp handväskan på axeln. Alltid lika snygg; nu var hon fjärran från den trötta varelsen som var ute med hunden i snötäckta gränder bara någon timme tidigare.

Hon följer mig till skolan något kvarter bort. Sedan ropar hon hejdå och springer ner mot Djurgårdsfärjan som ska ta henne till jobbet.

Över en kopp kaffe pratade de i timtal

2008-04-02T19:54:00.004+02:00

Hon var en av mammas väninnor när jag var liten.
Jag minns henne så tydligt.
Hon bodde i samma hus som vi i Gamla Stan. Hon skilde sig från Bill och flyttade. Vi träffade henne allt mindre. Men varje gång jag mötte henne på Västerlånggatan utbrast hon:

- Lilla Sara, vad stooor du har blivit!

Mona Seilitz röst ekade mellan gränderna.
Och nu är hon död.
Det känns sorgligt.

Guccibrillor på galen staty

2008-04-01T22:37:00.002+02:00

Kaffe i solsken

2008-04-01T14:29:00.003+02:00

Fullt med folk på uteserveringarna utanför mitt fönster.
Och jag? Jo, jag är hemma med sjuka barn.
Ikväll ska jag fixa nytt gymkort. (Ni antecknar väl?)

Tänker på en röd julrosett den första dagen i april

2008-04-01T10:24:00.003+02:00

Milano. En kylig dag i slutet av november. Luften nästan frös till is och stora röda rosetter prydde stadens hus. Himlen var som vanligt grå. Lampor med alla möjliga och omöjliga placeringar lyste upp det gråa. Trafiken var lika bullrande som alltid. De gula spårvagnarna gled förbi. Försenade sin vana trogen. Snöblask.

På de blaskiga gatorna trippade jag fram i grön kappa. Julhandlade till familjen som var kvar i Stockholm. Det var sen eftermiddag. Mörkt. Köpte en stickad blå tröja till min lillebror. Vi promenerade Milanos gator fram många timmar den eftermiddagen. Natten dansade vi oss igenom på ett diskotek nära Via Messina. Skratt, glädje och gemenskap. Den blåa stickade tröjan var med, snyggt förpackad i en stel kasse. (Han använde den aldrig. Den stacks för mycket.)

Jag var lycklig. Mina förväntningar inför livet var stora. Kanske för stora.

Och varför i hela fridens namn skriver jag det här nu när vårkänslorna bubblar i luften?

Tråkblogg

2008-04-01T09:08:00.002+02:00

Det blir ingen fritidsgård idag. Två barn av tre ligger däckade hemma i feber.
Nu slog det mig plötsligt – det är ju 1 april idag!

Vår i Stockholm

2008-03-31T16:18:00.003+02:00

Jag ska öppna fritidsgård.
Helt plötsligt vill twinsen ha kompisar med sig hem varje dag.
Och det är faktiskt helt ok. På kort tid har de liksom blivit så stora. Härligt!
Ja, visst ja – jag har ju en liten tjej kvar. Men hon är tuff som få och hänger killarna i jeansen. Där de är med sina kompisar, där är även hon.
Jo, jag hade skinnjackan på mig idag. Det betyder vår!

Liten vit väska i Provence

2008-03-30T21:12:00.000+02:00

I nattens mörker låg jag och funderade. Mina tankar drogs tillbaka 30 år i tiden. Då vi bodde i Frankrike och jag var tre år gammal. Eller liten.
Med långa bruna flätor och solbränd som en pepparkaka.

Jag minns att mamma och jag stod vid ett övergångsställe. Längre bort hägrade havet. Det luktade gassande solsken, avlopp och hav. I handen bar jag en liten, vit korgväska. Den hade ett lås i silverfärg. Jag tror till och med att fodret inuti var ljusgrönt.
En annan egenskap väskan hade, var att den smakade salt om man slickade på handtagen. Jag kunde inte låta bli.

Där vid övergångsstället i Antibes hör jag min mammas irriterade röst om att jag måste skynda mig. Jag kan fortfarande känna min egen irritation och ilska. Över vad, vet jag inte. Att bli tillsagd? Att någon annan talar om för mig vad jag ska göra?
Jag ser något välbekant i min mammas frånvarande blick, som med tankarna någon helt annanstans, i hennes irriterade rop på mig, i hennes drömmar…
Då slår det mig, rakt från stjärnklar himmel – det är ju jag!
Vad jag känner igen mig själv i hennes uttryck, såsom jag så tydligt minns det.
Nu, 30 år senare.

Och i mig själv, den lilla treåringen med envishet och ilska i sin blick, ser jag min ene tvillingson. Så tydligt. Att jag inte tänkt på det tidigare. Äpplena faller tydligen inte så långt från träden alla gånger i alla fall.

Parken

2008-03-30T15:08:00.002+02:00

Vi var i parken. Twinsen spelade basket med kompisarna. Maken sträckte sig i kampen om att vinna mot fyra åttaåringar. Dottern roade sig med bästisen Alexander. Jag tog av mig jackan och njöt av strålande solsken.
Nu har vi fem ungar med oss hem.

Lycka

2008-03-30T09:46:00.000+02:00

Min mormorsremsa är på G.

Slapp söndag

2008-03-30T09:41:00.003+02:00

Kalaset höll på hela dagen och hela kvällen igår.
Tvättstugan nu med en miljon lakan.
Därefter promenad i solskenet.

Dans & det senaste

2008-03-29T08:10:00.006+01:00

Vad är det som händer? När katten är borta dansar... maken på tangentbordet.

Och på följetongen lite nytt: han ringde innan vi ens hunnit vakna imorse. Pratade på om att han glömt bort födelsedagen och inte kunnat sova på grund av dåligt samvete. Skitsnack, så klart. Men det spelar ingen större roll nu. Han är gammal. Jag vill inte bråka. Han lät faktiskt ångerfull och alla vet hur han är. Så – jag slänger bort min ilska. Ny dag och solen skiner.

Hackat

2008-03-28T22:33:00.002+01:00

Nu har han i fula mössan hackat sig in i bloggen!
Ville bara säga att nu är det dags att krama om solen och rulla söderut!

Shine on!

Sånt här brukar mina vänner håna mig för :)

2008-03-28T22:06:00.002+01:00

Han straffar de mest oskyldiga

2008-03-28T21:33:00.003+01:00

Han ringde inte ens. Skickade inget kort. Inte ett ord.
Och här stod två nyblivna åttaåringar och fattade ingenting.
Man kan ju inte direkt påstå att det är tillit han lär dem av vuxenvärlden.

Önskar att jag kunde skita i det. Men jag kan inte det. Någonstans inom mig gör det så ont när jag tänker på att han snart är 90 år. Jag vill inte hata och vara arg hans sista år i livet. För det måste ju vara synd om honom. Egentligen. Så elak som han jämt varit mot människor – borde han inte lida då? Innerst inne.
Jag lider. Vacklar. Funderar på att ringa. Vill inte vara arg. Ledsen. Besviken.
Så ser jag sorgen och tusen frågor i mina barns ögon. Då blir jag bara förbannad.

Europas snyggaste häck

2008-03-28T10:21:00.005+01:00

"Cathia ha il più bel culo d´Europa".
Översättning: Cathia har Europas snyggaste häck.
Så börjar boken jag läser just nu. Jag kommer ingen vart. Den är seg. Men jag ger inte upp än – jag tror att den blir bra. Så småningom.
Påsklov. Födelsedag. Sätter mig på balkongen och njuter av solen en stund.

28 mars – och jag har en dröm om New York

2008-03-28T07:18:00.010+01:00

(Bild: google)

Två killar som ser likadana ut, men som är totalt olika till sättet, fyller åtta år idag. På kvällen den 28 mars 2000 blev jag mamma till två små enäggstvillingar. Min ena syster var med under förlossningen och även under snittet. Det blev bråttom, bråttom och ingen reagerade på att hon var där. De slängde åt henne gröna kläder. När allt var klart och killarna räddade, tittade de på henne och utbrast: "Är du här?" Jag var fortfarande sövd när hon satt och sjöng för de två små. Hon fick ett glas cider. Jag vaknade flera timmar senare. 2 x 2500 gram och 46 cm barn låg i en balja. Tätt intill. Fortfarande sitter de gärna tätt, tätt. En närhet som är nåt speciellt. Men de vill inte alls åka till New York?

Utmanad

2008-03-27T08:38:00.007+01:00

Såhär på morgonkvisten med kaffekoppen i handen och knappt vaken, antar jag Petras utmaning.

För fem år sedan – 2003: hade jag precis börjat känna livet återvända efter de första tuffa åren som ensamstående tvillingmamma med ett liv i kaos. 11 september 2003 landade jag på Milanos flygplats. Första gången jag återvände till Italien efter att tvillingarna fötts.
När hösten började övergå till vinter det året, kom den där italienske mannen in i mitt liv. På några månader förändrades livet stort.

För tio år sedan – 1998: försökte jag ta mig upp efter att ha förlorat mitt första barn. Några missfall och senare en adoptionsutredning. Det var en fantastisk resa. Även om den som ni vet aldrig blev genomförd. Allt kretsade kring det just då. Och just det ja, jag var gift med min första man då.

För femton år sedan – 1993: började jag plugga på universitetet. Italienska blev mitt huvudämne, följt av statsvetenskap, ekonomisk historia och pedagogik. Helst av allt ville jag läsa journalistik, men det blev inte så. Journalistutbildningen blev klar för ett år sedan i stället.
Jag var lika förvirrad då, som nu.

För tjugo år sedan – 1988: herregud, är det meningen att jag ska minnas det? Jag var 16 år och hade väl precis börjat gymnasiet? Södra Latin. Humanistisk linje. Valda språk: italienska och kinesiska. Fikade väl mest hela dagarna. Drömde om Italien. Två år senare tog jag sabbatsår och pluggade (roade mig) i italienska Perugia i ett år.
Tillägg: jag var 15 år ända till oktober det året.
Hälsningar, hon med nån slags ålderskris.

Jag utmanar den som känner sig manad!

Bland chokladbollar & en kopp kallnat kaffe

2008-03-26T22:05:00.002+01:00

Jag minns en dag för en sisådär sex år sedan. Jag var på ett fik tillsammans med mina då 2-åriga barn. Vi gick alltid och fikade efter dagis på fredagar. Det var vår lilla ritual. Barnen åt chokladbollar och drack äppelsaft. Jag var glad om jag hann få i mig kaffet.

Det var en intensiv period i mitt liv. Minst sagt. Jag var ensamstående med tvillingarna. Alltså: det var tufft. Jag lovar. De sprang hit och dit – men aldrig åt samma håll – och var totalt omedvetna om livets faror. Oftast fick de sitta i vagnen när vi var ute. Av säkerhetsskäl. Men de måste ju få röra på sig ibland också. Tänkte jag. De sprang. Än hit. Än dit. Jag fick rädda den som för tillfället levde farligast. Ibland hann jag inte med. Olyckorna hände när man minst anade det.

Tillbaka till fiket och chokladbollarna. En äldre man såg nog min trötthet och kanske även min uppgivenhet. Han kom fram till mig och berättade om vilken rikedom jag verkligen har. Nu förstod jag det inte, sa han, men när jag blir gammal så kommer jag att minnas och längta tillbaka till den här tiden i mitt liv. Man gör det, fortsatte han, även om man tycker att det är jobbigt nu.

Hans ord har hjälpt mig många, många gånger. Ibland mer. Ibland mindre. Än idag, när jag är omgift med ny make och ännu fler barn, tänker jag på hans ord. De hjälper mig de stunder då livet känns som mest kaotiskt tillsammans med små barn. Då hoppas jag att tiden, trots allt, går lite långsammare. Det här är livet. Om än så kaotiskt.

Önskan

2008-03-26T13:33:00.001+01:00

Hoppas paketet kommer idag.

En bister fasad

2008-03-26T12:26:00.002+01:00

Inatt var jag för arg för att sova. Det som hände igår, var droppen som fick det där glaset att skvätta över rejält. Trött på att balansera bricka med överfullt glas på skakiga händer, insåg jag att det aldrig kommer att bli bättre. Han kommer alltid att fortsätta såra människor på sin väg genom livet.

Den vackra fasaden där på Strandvägen. Är just bara en jäkla fasad.

Titta mig i ögonen!

2008-03-25T21:34:00.006+01:00

Okej, det här borde jag väl egentligen inte blogga om, men gör det i alla fall.

Så här är det:
mina tvillingar är rätt blyga. Eller väldigt blyga när det gäller vissa människor till och med. Jag var också väldigt, väldigt blyg när jag var liten. Så jag vet hur jobbigt det är. Hur som helst, häromdagen träffade de min morfar (som de träffar kanske en gång om året). De sa hej och svarade lite tyst på hans miljoner frågor.
Igår sa min morfar till min mamma i telefon att han inte kommer att köpa nån present till tvillingarna när de fyller år. Möjligtvis att han skickar ett kort. Orsak? Att de inte tittar honom rakt i ögonen när han pratar med dem.
Direkt efter börjar han prata om min dotter, hur annorlunda hon är. Japp, hon är inte blyg för fem öre. Och han gillar hennes pappa bättre än tvillingarnas pappa. Det är nog där skon klämmer som allra hårdast. Tror jag.

Det är inte presenterna eller pengarna jag bryr mig om. Men att han särbehandlar barnen så sliter just nu mitt hjärta i bitar.

Påsken var visst över?

2008-03-25T15:38:00.001+01:00

Var på en shoppingrunda nyss.
Provade en massa smink.
Nu ska jag hämta dottern på dagis.
Jag ser inte klok ut.

Om en märklig beställning

2008-03-24T19:03:00.004+01:00

En ljummen kväll fick de en märklig beställning i baren på det lilla torget i den lilla staden Numana i Italien. Baren med neonskyltar. Ja, ni känner absolut igen den om ni skulle råka ha vägarna förbi. Det är den enda baren på det lilla torget och den ligger mittemot glassbaren Morelli. Det sägs förresten att Italiens allra godast glass kommer just därifrån. Den var förödande god, min favorit blev snabbt citron och blodgrapefrukt.

Den där beställningen då… Jo, väldigt sent på kvällen kom en man med tre barn och en fru med många shoppingkassar in. Han beställde en Gin & Tonic, en chokladkanin med bjällra kring halsen, en påse med rosa karameller som hade kletat ihop sig med varandra i värmen och frun - hon beställde en mineralvatten. Med bubbel. Hon ångrade sig snabbt när de satt där ute i den ljumma natten och syrsorna ropade. Hon smakade makens Gin & Tonic. Den var god. Hon smakade ett kaninöra. Sög på en klibbig rosa karamell och tittade ut i den levande natten. Och kände sig så hemma som hon bara gör just där. Bland Italiens kullar.

När hon kom hem till lägenheten lite senare den där natten, provade hon alla skor hon köpt. De andra sov.
En ödla sprang förbi på balkongen.

Annandag påsk här där vi knappt firat alls

2008-03-24T16:54:00.003+01:00

Snö. Amelie från Montmartre. Uttråkad. Tidningar. En liter grönt te. Italiensk musik. Kyckling till middag. Sen kanske jag har energi till att träna? Och en dotter som står i soffan med mössa och sjunger: klappa fötterna om du är riktigt glad, klappa fötterna om du är riktigt glad...

Om att leva i nuet

2008-03-23T18:51:00.000+01:00

Jag måste börja leva mer i nuet. Helt klart.
Mina tankar är alltid en timme, några dagar, någon vecka eller år framåt i tiden. Jag sopar undan nuet, medan jag stressar för att hinna allt det som jag vill, för när jag hunnit allt det - ja, då ska jag hinna leva som jag vill…

Ni hör ju hur vrickat det låter. Måste skärpa mig. Nu.

För det är ju inte särskilt bussigt mot någon, allra minst mot barnen, att de liksom får försöka hålla kvar min närvaro med alla sina små krafter, medan jag säger något hurtigt och käckt i all hast. Med ett alltför ofta påklistrat leende. Och rusar vidare.

Jag ser glädjen i deras blick när jag stannar upp och jag är även smärtsamt medveten om sorgen i samma blickar när jag försvinner igen. För att göra nåt. Som jag bara måste. Sen har jag tid.
Sen.
Ska bara.
Mina tankar irrar hit och dit. Ut. Någonstans.
Och när barnen har somnat på kvällen tänker jag att imorgon ska jag skärpa mig.
Det är bara det att jag tänkt samma sak i snart åtta år nu och jag grejar det fan inte. Jag gör inte det.

Skumt att jag erkänner det här.
För övrigt är överdrift min specialité, så det kan hända att jag överdriven en del även i denna text. Kärnan är dock alldeles äkta.

Det där med trippande

2008-03-23T08:19:00.006+01:00

Jo, just det – glömde tillägga att klackarna bör vara sju centimeter för bästa effekt!
Jag tror jag klarar kravet.

(Källa: Må Bra)

Året som gick

2008-03-22T22:15:00.003+01:00

Om man inte har nåt att göra en påskaftonskväll, kan man alltid kolla lite gamla bilder. Så håll till godo, för ett år sedan såg vi ut såhär. Alessia är ju bebis, Christian gillar inte alls att bli fotad och ser mest sur ut. Och ni får ursäkta tvilling nummer 2 (utplockad med fötterna först en minut efter sin bror), han brukar inte se ut så. Men fram för allt – paddan (i min hand) är ju hur liten som helst! Nu är han en jättedinosaurie som går omkring här hemma. Hur ska detta sluta?

Påskafton utan ett endaste påskris

2008-03-22T07:48:00.007+01:00

Det enda fiffiga med att bli sjuk såhär lagom till påsk, är att man slipper åka till landet där det är i princip femton minus. Hu. Jag har nämligen inte kläder för sånt väder. Herregud, jag har ju varit på väg att flytta till Italien sedan urminnes tider! Äger bara skor som man liksom trippar runt i. Läste faktiskt igår att man tränar bäckenbottenmusklerna när man springer omkring i högklackat. Klippte ut den lilla notisen och satte den väl synlig på kylskåpet.
Resten av familjen går till Moderna och kollar Warhol.

Svett & gör sig svordomar bra i text?

2008-03-21T08:26:00.003+01:00

Det slår aldrig fel. Alltid är det så. Så fort jag kommer igång med träningen sådär riktigt ordentligt och liksom vaknar på morgonen och det bara spritter i kroppen av träningsiver – vad händer då? Jo, jag blir sjuk. Alltid. Fan. Jag är medveten om att svordomar inte gör sig särskilt bra i text (vem har sagt det förresten?), men jag menar det. Av hela mitt hjärta.

Därför tänker jag titta på Studio Belinda istället. Jag hinner aldrig titta på tv. Jag blir rastlös av tv. Att glo på datorn går däremot alldeles utmärkt. Älskar webb-tv!

En klänning, en blus och blev det inte en kjol också?

2008-03-20T13:41:00.002+01:00

Kunde inte motstå alls.

Repris. Den här har jag haft i flera av mina bloggar. Nu även på den här bloggen. Den heter "Döttrar & söner"

2008-03-20T13:18:00.005+01:00

En sensommardag i slutet av augusti 1997 föddes min allra första dotter. I femte månaden. Jag hade nyss fått reda på att hon inte hade en chans. Hon var inte livsduglig. Borde ha blivit ett tidigt missfall, sas det. Livsduglig på ett sätt tycker jag dock att hon var, hon överlevde mot alla odds i magen. Läkarna höll med och sa att eftersom hon klarat sig såpass länge, så skulle hon även överleva förlossningen. Troligtvis. Därefter endast några få månader. Jag fick veta att jag inte hade något val. Egentligen. De klappade mig på ryggen och sa att det är bra att jag är ung, jag har tiden framför mig. Bara att ta nya tag och gå vidare. Så sa de. Jag trodde dem inte.

Min kropp proppades full med medicin under en veckas tid för att förbereda kroppen för en alldeles för tidig förlossning. Jag kände min dotter röra sig. Jag såg livet runtomkring som i en dimma.

En dag, när det var som allra varmast, föddes min dotter efter många, många timmar. I vissa få fall kan de rädda livet på ett så litet barn. Om det är fel på barnet lämnas det att dö.
På morgonen fick jag se henne. De kom in med mitt barn, la henne på sängen. Jag tittade på den lilla bebisen. Vågade inte ens ta i henne. Läkaren tittade på mig och gick ut med henne igen, han svepte in henne i en pappersduk. Jag kommer alltid att minnas hur hon såg ut. Den lilla dockliknande varelsen. Så perfekt. Men ändå var allt så fel.

Jag skickades hem på eftermiddagen. Med hurtiga påståenden om att jag skulle glömma och gå vidare. Jag var ju så ung. Vi åkte hem. Jag la mig i sängen och grät. Jag hade blivit mamma, men hade inte något barn. Det var en lång väg tillbaka. Jag tror inte att så många tänker på henne idag. Hon var ju så liten och allt var ändå bara fel. Men, hon är min allra förstfödda, min förstfödda dotter och hennes minne blommar upp varje dag. Det kommer det att göra i hela mitt liv. Jag gav henne ett namn, men det behåller jag för mig själv.

I slutet av mars 2000 föddes mina tvillingar. Förlossningen gick ganska så snabbt, men så alldeles i slutet hände något och rummet fylldes med läkare och sköterskor. Jag förstod ingenting och hörde någon skrika: - Vi snittar! Nu!
De sprang iväg med mig och ett helt operationsteam stod beredda. De stod som i givakt. Jag tittade upp mot lampans starka sken och såg masken sänkas över mitt ansikte. Sen minns jag inget mer.

Några timmar senare vaknade jag upp. Ensam på ett uppvak. Med sladdar och maskiner pipandes runtomkring mig. En sköterska kom framspringande och berättade att jag fått två friska pojkar. Jag kämpade för att komma ur narkosens grepp en lång stund till innan jag fick träffa mina barn.

Några timmar i mitt liv hade blivit raderade. Då jag blivit mamma. Mina pojkar föddes med dramatik en dag i slutet av mars. Då snö och solsken blandades om vartannat.

Den allra första dagen i juni 2005 föddes min dotter. Att hon skulle födas med planerat snitt beslutades det om redan när hon var liten som en aprikos i min mage.

Det var en helt absurd situation. Jag promenerade in i operationssalen. De hälsade glatt och sa åt mig var jag skulle ställa mina skor. Jag klättrade upp på operationsbordet.
Några minuter senare hör jag min dotter skrika. Mina tårar rann. Det var magiskt. Jag fick vara med när mitt barn föds. Jag fick vara med från början.

Läkaren som plockade ut min dotter i livet kom fram och sa att det var tur att det här var ett planerat snitt, annars hade det troligtvis slutat väldigt akut. Hon sa hej och lycka till. Hon sa även att dottern hade mina skrattgropar. Hon gick sin väg. Jag kunde inte titta efter henne, jag låg och blev ihopsydd. Någonstans i bakgrunden hörde jag dottern skrika och maken skratta.

Min dotter föddes till musik en dag när sommaren just hade börjat.

Moi

2008-03-19T21:07:00.005+01:00

Extrem bloggtorka för tillfället.

Flinga av snö

2008-03-19T13:08:00.005+01:00

Jag stirrar ut och möts av en dag som skulle kunna vara i december. Inom mig skriker en längtan efter vår. Den borde vara här snart. Om en sisådär tio dagar fyller mina två förstfödda åtta år. Den dagen brukar jag räkna som den allra första vårdagen. I min kalender ser det ut så. Oavsett. Precis som det där med att jag aldrig sätter på mig strumpor innan den första oktober. Men det är en annan historia.

Det kan det vara rätt skönt när...

2008-03-17T22:02:00.003+01:00

... man kommer dit och upptäcker att man tycker så mycket bättre om lägenheten man har!
I yttersta samförstånd sjönk vi ner i soffan och kände oss väldigt nöjda med beslutet.

Ibland händer allt så rysligt snabbt

2008-03-17T07:01:00.005+01:00

Ibland rusar allt på sådär alldeles jättfort. Man är ute och promenerar på bryggorna på förmiddagen, kommer hem och hamnar på Hemnet. Hittar en lägenhet som skulle passa perfekt. Femton minuter kvar av visningen och man springer dit.

Va? Vad hände? Vi trivs ju verkligen i lägenheten vi bor i och har inte alls tänkt att flytta. Jag älskar utsikten över glittrande stadspuls. Fast den andra ligger ju bara ett stenkast bort. Och är lite större. Vilket vi, fem personer plus en sköldpadda, faktiskt skulle behöva.

Helt plötsligt ska massor med beslut tas. Fort. Ibland hinner jag inte med mig själv.
Först kaffe. Fixa håret. Plattång. Lämna barnen i skola och dagis. Ringa mäklare för värdering. Jobba.