Repris. Den här har jag haft i flera av mina bloggar. Nu även på den här bloggen. Den heter "Döttrar & söner"

En sensommardag i slutet av augusti 1997 föddes min allra första dotter. I femte månaden. Jag hade nyss fått reda på att hon inte hade en chans. Hon var inte livsduglig. Borde ha blivit ett tidigt missfall, sas det. Livsduglig på ett sätt tycker jag dock att hon var, hon överlevde mot alla odds i magen. Läkarna höll med och sa att eftersom hon klarat sig såpass länge, så skulle hon även överleva förlossningen. Troligtvis. Därefter endast några få månader. Jag fick veta att jag inte hade något val. Egentligen. De klappade mig på ryggen och sa att det är bra att jag är ung, jag har tiden framför mig. Bara att ta nya tag och gå vidare. Så sa de. Jag trodde dem inte.

Min kropp proppades full med medicin under en veckas tid för att förbereda kroppen för en alldeles för tidig förlossning. Jag kände min dotter röra sig. Jag såg livet runtomkring som i en dimma.

En dag, när det var som allra varmast, föddes min dotter efter många, många timmar. I vissa få fall kan de rädda livet på ett så litet barn. Om det är fel på barnet lämnas det att dö.
På morgonen fick jag se henne. De kom in med mitt barn, la henne på sängen. Jag tittade på den lilla bebisen. Vågade inte ens ta i henne. Läkaren tittade på mig och gick ut med henne igen, han svepte in henne i en pappersduk. Jag kommer alltid att minnas hur hon såg ut. Den lilla dockliknande varelsen. Så perfekt. Men ändå var allt så fel.

Jag skickades hem på eftermiddagen. Med hurtiga påståenden om att jag skulle glömma och gå vidare. Jag var ju så ung. Vi åkte hem. Jag la mig i sängen och grät. Jag hade blivit mamma, men hade inte något barn. Det var en lång väg tillbaka. Jag tror inte att så många tänker på henne idag. Hon var ju så liten och allt var ändå bara fel. Men, hon är min allra förstfödda, min förstfödda dotter och hennes minne blommar upp varje dag. Det kommer det att göra i hela mitt liv. Jag gav henne ett namn, men det behåller jag för mig själv.

I slutet av mars 2000 föddes mina tvillingar. Förlossningen gick ganska så snabbt, men så alldeles i slutet hände något och rummet fylldes med läkare och sköterskor. Jag förstod ingenting och hörde någon skrika: - Vi snittar! Nu!
De sprang iväg med mig och ett helt operationsteam stod beredda. De stod som i givakt. Jag tittade upp mot lampans starka sken och såg masken sänkas över mitt ansikte. Sen minns jag inget mer.

Några timmar senare vaknade jag upp. Ensam på ett uppvak. Med sladdar och maskiner pipandes runtomkring mig. En sköterska kom framspringande och berättade att jag fått två friska pojkar. Jag kämpade för att komma ur narkosens grepp en lång stund till innan jag fick träffa mina barn.

Några timmar i mitt liv hade blivit raderade. Då jag blivit mamma. Mina pojkar föddes med dramatik en dag i slutet av mars. Då snö och solsken blandades om vartannat.

Den allra första dagen i juni 2005 föddes min dotter. Att hon skulle födas med planerat snitt beslutades det om redan när hon var liten som en aprikos i min mage.

Det var en helt absurd situation. Jag promenerade in i operationssalen. De hälsade glatt och sa åt mig var jag skulle ställa mina skor. Jag klättrade upp på operationsbordet.
Några minuter senare hör jag min dotter skrika. Mina tårar rann. Det var magiskt. Jag fick vara med när mitt barn föds. Jag fick vara med från början.

Läkaren som plockade ut min dotter i livet kom fram och sa att det var tur att det här var ett planerat snitt, annars hade det troligtvis slutat väldigt akut. Hon sa hej och lycka till. Hon sa även att dottern hade mina skrattgropar. Hon gick sin väg. Jag kunde inte titta efter henne, jag låg och blev ihopsydd. Någonstans i bakgrunden hörde jag dottern skrika och maken skratta.

Min dotter föddes till musik en dag när sommaren just hade börjat.