Mobilt

Idag har jag skaffat mobilt bredband. Det betyder att jag inte längre har några ursäker för att inte följa med ut och segla.

Iskalla gränder. Eller hur jag minns vår tid med hund för länge, länge sedan...

Hon försökte förtvivlat hålla jämna steg med den stora, svarta hunden. De iskalla vindarna ven obarmhärtigt genom Gamla stans gränder. Hunden var hoppande glad. Hon var inte det. Under den tjocka pälsen hade hon bara nattlinne på sig. Ett röd och vitrandigt. Konstigt, egentligen tycker hon inte om just randigt. Ett par lurviga stövlar värmde fötterna. Håret for i vinden och tårarna rann av kylan. Gränderna var fortfarande svarta och de gamla lyktorna på väggarna lyste med ett varmt ljus, som från en annan tid. Hon skyndade efter hunden. Önskade sig vara någon helt annanstans.
De kom hem. Hunden skakade av sig den våta snön i den trånga hallen. Hon suckade. Satte sig vid köksbordet och drack sitt kaffe. Därefter rökte hon två cigaretter.
Röda Prince. Ingenting annat.

Den här onsdagen i slutet av maj

Nu är lägenheten plåtad. Visning om cirka en vecka. Sköldpaddan envisades med att bita mäklaren i tårna mest hela tiden. Paddan charmade honom totalt.
Dottern är hemma. Sjuk. Hon blev sur när jag plockade bort hennes rosa lampa och ersatte den med en blå sak från Kartell inför fotograferingen.
Sushilunch.

Så. Nu har jag gjort som Anna och Ankie och berättat om min dag. Den här onsdagen i slutet av maj. Anna och Ankie ska jag för övrigt träffa ikväll över ett glas vin!

Franska dofter och ostfondue i Basel

Sitter i ett alphus och blickar ut mot berg, dalar och ett antal kor med bjällror. Lite längre bort ser man stadens liv skymta. Att vara här, är på ett sätt som att komma hem. Här har jag ju varit så ofta sedan jag var liten.
Vi har vandrat omkring i Basel, promenerat åtskilliga timmar i franska Strasbourg, ätit ostfondue, druckit gott vin i trädgården, pratat, skrattat, tagit långa promenader på kvällarna och bara njutit av livet.
Ikväll åker vi hem till Stockholm.

Basel

Åker till Basel idag. I det här huset bor Eva och Frederic. Jag har känt dem sedan jag var fem år och då bodde de ovanför oss i Gamla Stan. För många år sedan flyttade de till Schweiz (Frederics hemland) och jag åkte ofta och hälsade på dem. Lustigt nog har de också enäggstvillingkillar och en dotter född några år senare. Precis som jag. Fast deras ungar är i tjugoårsåldern nu.
Tar med mig datorn så kanske, kanske hinner jag blogga lite därifrån.

(Fotot är från förra året och det är nån av mina twins som springer hysteriskt nerför gräsmattan. De gjorde det om och om igen. Hela tiden.)

Tonfisk & minnen från förr

Häromdagen fick jag för mig att byta layout på bloggen. Eftersom jag är totalt koko när det gäller sånt tar maken saken i egna händer.

– Den här? frågar han.

– Den där?? skriker jag.

– Ja, men det är ju lime på. Och du gillar ju lime, säger han.

– Då ser det ju ut som en matblogg ju... svarar jag med stor upprördhet.

– Visst fan, det tänkte jag inte på. Du är ju en total katastrof i köket, säger han. Mycket glatt.

Precis så är det. Nu återkommer jag till det den där jobbiga tiden när jag var ensamstående morsa till små, små tvillingar som alltid sprang – men aldrig åt samma håll. Då var det stört omöjligt att laga mat. Mikron var min räddning. Och spisen var alltid skinande ren. Den användes aldrig. Mina barn fick mat. Men de föredrar fortfarande Mamma Scans köttbullar framför hemgjorda. Själv levde jag på rostbiff och jordgubbar, som jag åt i soffan när barnen somnat om kvällen. Det var min tid. Några timmar senare började de vakna, en efter en. De sov nästan aldrig samtidigt. Jag är än idag övertygad om att järnet i rostbiffen och jordgubbarna gav mig orken att klara av vardagen. Ibland hände det dock att jag faktiskt åt något som jag tillagat på den där skinande rena spisen. Pasta med tonfiskssås. Försvinnande gott.

Du bryner bara lök och vitlök. Häller över en burk tonfisk. Jag brukar välja tonfisk i vatten för kaloriernas skull. Låt det fräsa ett tag. Krydda efter behag. Jag älskar starka kryddor – chili och piri-piri ska det vara! Häll över krossade tomat. Nu ska nu få ett tips från min italienske make – fast honom kände jag ju förstås inte då, när jag var ensamtående tvillingmamma med tvillingar som sprang åt olika håll – och det är att genast shoppa konserver med krossade tomater som det står Mutti på! De är de absolut bästa.
Låt det puttra bra länge. Krydda. Smaka. Rör om och låt det puttra medan du kokar pastan. Färsk pasta är ju förstås allra godast. Glöm bara inte att den ska vara al dente. Oavsett sort. Sist av allt toppar du såsen med lagom mängd kapris. Häll den över pastan. Värm lite grann och rör om. Otroligt gott!

Denna rätt avnjutes förstås helst med ett gott rödvin. Nej, nej, nej – inte måste man ha vitt vin till fiskrätter! Häromdagen drack vi ett tunisiskt vin som heter Villa Kassar. Det var det godaste vin jag druckit på väldigt, väldigt länge.

För övrigt kan jag faktiskt inte laga mat och det här är heller ingen matblogg.

I stan med uteplats

Vi hade verkligen inte tänkt flytta just nu. Men helt plötsligt är vi intresserade av två lägenheter. Den ena har vi redan lagt bud på. Och mitt i allt det åker vi till Basel på torsdag.
Däremot trivs vi så bra i den här delen av stan, så den lämnar vi inte. Aldrig.

Kaffe på svaj & en ilsken get

Häromdagen stod jag i ett kök i en lokal här i närheten. Hade en plastmugg med kaffe i handen och några daim i den andra. I rummet bredvid snurrade de glittrande discokulorna. De sjöng och de dansade. Det såg vi genom det vita skynket som satt upphängt; för att skilja discodelen från det andra.

Mina 8-åriga tvillingar var på discokalas.

Där i köket hade jag det trevligt med de andra föräldrarna. Och mot slutet av kalaset kom den där mamman som jag så ofta sett stå och prata med rektorn på skolgården. Hon utmärker sig, hon låter sig synas – och vi fann varandra där bland de ostadiga plastmuggarna med kaffe i. Det var länge sedan jag skrattade så mycket. Vi var de två som gick sist från kalaset, barnen stod redan påklädda och huttrade ute på gården och väntade.

Snart flyttar de härifrån, ut på landet till en liten gård. Hon pendlar till Rom väldigt ofta; till särbon. Där på gården ska de förresten ha hästar, åsna och en get. Fast geten var visst väldigt ilsken.

Lika som bär?

Visst var de lika som små? Nu är de åtta år och fortfarande så himla lika.

Pärlor överallt

Jag hade planerat att träna nu på morgonen.
Det gör jag inte. Istället har jag legat på golvet och plockat upp en miljon pärlor som dottern haft ut.
En klart frustrerande start på dagen.

Läs mellan raderna, människa!

Mejl från pappa:

Hjälp! Varför försvinner alla mejl som vi skriver till varandra?
Fil.hanterare

Jag ringer honom på stört och frågar om han inte fått mina mejl.
Han (den gamla journalisten som förr i tiden sprang omkring på en kulturredaktion) svarar:

– Och du ska kalla dig journalist?! Herregud, du får väl lära dig att läsa mellan raderna, människa!

Han har rätt. Helt klart. 1-0 till pappa. Och jag lovade att mejla oftare.

Fisk på tallrik & en båt i sjön på en helt annan plats

Medan jag satt på en uteservering och åt fisk inne i stan, hjälpte den nyfunna systern min man att sjösätta båten. Hur bra som helst.

I rödaste skinnjackan sprang jag in till honom på sjukhuset

Med andan i halsen sprang jag in på Södersjukhuset imorse. När som helst skulle han opereras och jag ville för allt i världen hinna dit innan. Till slut hittade jag rätt. Drog försiktigt bort det gröna, lite slitna draperiet och såg min morfar ligga där med syrgas i näsan. Då brast mitt hjärta lite grann. Visst har jag varit heligt förbannad på honom många gånger i livet.
Men det spelar ingen roll. Nu. För lika många gånger har han varit min trygghet i livet. När jag såg honom idag rann hela min barndom över mig. Han får bara inte försvinna.

Han fyller 88 år om några veckor. Frisk som en nötkärna för övrigt. Åker fram och tillbaka till Åland. Reser. Dricker ett glas Martini med grannarna ibland. Gör om på Åland. Målar huset i vitaste vitt. Ordnar med grindar, bryggor och en minnesplats för min mormor. Okej, det där sista var lite overkill, tyckte i alla fall vi. Men vi lät honom hållas.

Så har han då klagat över att han inte har nån puls i några dagar. Vi har skrattat åt honom.
Igår åkte han in.
Imorse sprang jag som sagt in på avdelning 51 med andan i halsen.
En halvtimme senare började de förbereda honom för operation. En pacemaker ska nu se till att hjärtat slår som det ska.

Jag pratade med honom nyss. Han känner sig pigg. Och planerar för fullt resan på Göta Kanal i sommar.

Råttor & psykologer

Fick ett sms från min exmake där det stod:

Tjena, känner du nån glad råttägare?
Skulle behöva en till terapi.

Han pluggar till psykolog. Vad han ska med råttan till har jag ingen aning om. Men om nån har en råtta att låna ut till en blivande psykolog så kan ni ju höra av er här!

Målarkläder kan väl lika gärna vara bikini, eller hur?

Lyssnar på den smörigaste musik från Napoli.
Ska snart dra på mig målarkläderna (så lite som möjligt med tanke på vädret).
Sen bär det av till det glittrande vattnet igen.

(Bilden är från förra året. För närvarande ligger båteländet på land.)

Tack älskade syster som jag faktiskt inte ens kände för ett år sedan!

Den allra första sommardagen. Ja, så känns det. Och båten är målad och fixad. Bästa syster (som jag faktiskt inte ens kände för ett år sedan) och tvillingarna målade så att färgen glödde. Allt medan jag solade i gräset bredvid och lyssnade på arabisk musik. Solen sken.

Efteråt drack vi ett glas vin på Bullandö Marina.

Jag har fått en syster. Mina barn har fått en till moster. Lycka.

Dagens fråga

Ene tvillingsonen:

– Mamma, väger du mer än en häst?

Fråga doktorn?

Idag promenerade jag in på vårdcentralen med mina tvillingar. De är enäggs och lika som bär till utseendet. (Men gudarna ska veta att de till sättet är så olika som man bara kan vara.) Anledningen till detta lilla besök var att för några veckor sedan skällde jag på den ena och tyckte att han kunde äta lite mer ordentligt. Man behöver ju inte kladda som en bebis. Typ så, sa jag. Väldigt pedagogisk, som vanligt.
Snabbt insåg jag att det varken var Oboy eller nåt annat klet. Utan mörkbruna fläckar. Och de blev mörkare och fler.
Någon vecka senare ser hans identiska tvillingbror likadan ut.
Nu har jag två killar som ser ut som om de glömt att tvätta sig i ansiktet.

Läkaren kunde knappt hålla sig för skratt när han sa:

– Det ser ju faktiskt ut som om de har en mamma som inte bryr sig om att tvätta dem!

Han hade inte den blekaste om vad det kan vara.
Kanske nån svamp.
Dessutom var han lika fascinerad som jag över att fläckarna ser exakt likadana ut och sitter exakt på samma ställe på båda två. Enäggstwins är vad de är.

Nån som vet vad det kan vara?

Nu ska jag dricka ett glas Champagne. Skål! Eller saluti som vi säger i la bella Italia.

De seglade en sommar

I höstas impulsköpte vi en segelbåt. Man impulsköper inte en segelbåt. Det var helt galet. När papprena var påskrivna och båten vår slog det oss (likt en blixt från klar himmel) – vi har ingen båtplats!
Vi hittade en båtplats till slut. Onödigt dyr.
Det var lite kul ett tag. Tills verkligheten tog över: varenda helg spenderar vi på att fixa iordning båten. Det ska slipas, det ska målas, det ska tvättas och gud vet allt.

Imorgon ska det i alla fall vara strålande solsken där ute på bryggan och bästa syster ska följa med och måla.

Den här negativa inställningen till båten är bara min. Jag tror inte att den delas av min man. Möjligtvis är han vansinnigt trött på mitt gnäll om båteländet.

Nu ska jag borsta tänderna och gå och lägga mig

När uppförsbackar byts mot ljus horisont – då kan man bli rädd för att våga tro på lyckan.

Christina! Här är twinsen. Och lillasyrran. Förra året.

Hon fick mig att äta mango!

Den absolut godaste salladen har jag ätit idag. Tillsammans med bästa Anna. Och jag som inte ens gillar mango! Att träffa Anna är som en ren energikick. Det är lätt hänt att man blir lite fattigare också...
Tack för idag, Anna!

Ja, jag vet, jag är en usel bloggare för tillfället.

Snart...

är jag tillbaka.

Jag lever

Borde blogga. Hinner inte. Lusten finns inte där. Idag ska jag iväg och göra en intervju. Barnen ska till landet. Att hinna skriva klart artikeln i lugn och ro känns som ett himmelrike just nu. Det har varit lite mycket efter de där norrländska bergen.
Och jag älskar det.