Bor i Stockholm. Mamma till tre. Rötterna på de åländska klipporna. Italiensk make. Har bott i Italien och längtar ständigt tillbaka. Är galen i design och parmesan. Och en sak till – det här är en slags dagbok, eller rättare sagt ett kladdblock. Inget annat. Jobbar som frilansjournalist.
Hon småsprang på Gamla stans kullerstenar. De höga klackarna smattrade mot gatstenarna. Håret flög i vinden och hon verkade lite stressad. På väg någonstans. Skorna var knallröda och med smala remmar. Tånaglarna var målade i en ilsken röd färg. Handväskan på höger axel. En liten flicka höll hennes hand och försökte hålla samma snabba takt. Jag minns det som igår. Precis såsom jag själv alltid bär min handväska nu, nästan trettio år senare. Samma blick, drömmande och lite stressad. Irrande. Som om den längtar bort, men ändå inte. Som om den är rädd för att missa livet på något sätt. Rädd för att fastna i det vardagliga. Jag springer också helst med höga klackar på stadens gator.
8 kommentarer:
Anar att de är två båtmänniskor men du föredrar det som ätas kan i vattnet?
Kan hon komma hit också?
Du har det bra du ;-)
Vilken vän du tycks fått! Sådan handfast hjälp är så sällsynt och så värdefullt...
Jag tycker det lät som en utmärkt arbetsfördelning... . ;)
Via Fabretti ar den gatan som gar fran Università per stranieri till Elce? (fran det ena till det andra....)
Vilken jättebra arbetsfördelning! :-) Det låter så härligt med din "nyupptäckta" syster, man blir glad av att läsa om er!
Kram
Isa
vdg: vet inte om Maya är en båtmänniska. Än. Men hon kommer kanske att bli! :) Hon är bara 19 år.
jessika: ska fråga! :)
jenny: visst har jag? ;)
ankie: värdefullt var ordet!
lox: arbetsfördelningen kan inte bli mer perfekt!
åsa: tror det. Den går i alla fall från universitetet. Runt hörnet liksom.
isa: jag är glad att hon finns i mitt liv nu.
Skicka en kommentar