Bor i Stockholm. Mamma till tre. Rötterna på de åländska klipporna. Italiensk make. Har bott i Italien och längtar ständigt tillbaka. Är galen i design och parmesan. Och en sak till – det här är en slags dagbok, eller rättare sagt ett kladdblock. Inget annat. Jobbar som frilansjournalist.
Hon småsprang på Gamla stans kullerstenar. De höga klackarna smattrade mot gatstenarna. Håret flög i vinden och hon verkade lite stressad. På väg någonstans. Skorna var knallröda och med smala remmar. Tånaglarna var målade i en ilsken röd färg. Handväskan på höger axel. En liten flicka höll hennes hand och försökte hålla samma snabba takt. Jag minns det som igår. Precis såsom jag själv alltid bär min handväska nu, nästan trettio år senare. Samma blick, drömmande och lite stressad. Irrande. Som om den längtar bort, men ändå inte. Som om den är rädd för att missa livet på något sätt. Rädd för att fastna i det vardagliga. Jag springer också helst med höga klackar på stadens gator.
6 kommentarer:
Vilka söta små lintottar :-) Och verkligen superlika :-)
Lika. Inte superlika. Allstå på bilden, det är det enda jag har att gå på...:)
Ljuvliga grabbar!
gioia: de är mörkare nu.
ankie: de är verkligen superlika, men kanske inte på bilden. Jaja, eftersom jag aldrig fotar får jag ta det jag har... :)
stumpan: tack. :)
Lintottar med nyfikna ögon! Så fina ;)
jessika: ja, de var ljusa då. Nu börjar de bli mörkare. Och ögonen visar ett lite mognare intryck nu.
Skicka en kommentar