Ja jag forstar dig fullt o helt. Bloggandet ar kul, stimulerande, givande och rogivande men kommer efter familj och jobb. Vi "trogna" vantar garna. Kram Asa
Bor i Stockholm. Mamma till tre. Rötterna på de åländska klipporna. Italiensk make. Har bott i Italien och längtar ständigt tillbaka. Är galen i design och parmesan. Och en sak till – det här är en slags dagbok, eller rättare sagt ett kladdblock. Inget annat. Jobbar som frilansjournalist.
Hon småsprang på Gamla stans kullerstenar. De höga klackarna smattrade mot gatstenarna. Håret flög i vinden och hon verkade lite stressad. På väg någonstans. Skorna var knallröda och med smala remmar. Tånaglarna var målade i en ilsken röd färg. Handväskan på höger axel. En liten flicka höll hennes hand och försökte hålla samma snabba takt. Jag minns det som igår. Precis såsom jag själv alltid bär min handväska nu, nästan trettio år senare. Samma blick, drömmande och lite stressad. Irrande. Som om den längtar bort, men ändå inte. Som om den är rädd för att missa livet på något sätt. Rädd för att fastna i det vardagliga. Jag springer också helst med höga klackar på stadens gator.
7 kommentarer:
Good luck med båda saker. A presto.
Lycka till med jobbet!
Lycka till med jobbet och här var det ju en större bild på fina du ;)
Underbar bild på dig. Full av liv.
vi väntar så gärna! Åhh vilken snygg bild!
Ja jag forstar dig fullt o helt. Bloggandet ar kul, stimulerande, givande och rogivande men kommer efter familj och jobb.
Vi "trogna" vantar garna.
Kram Asa
Så är det, jag vet;) Nu är jag tillbaka o jag kikar förstås in igen!
Skicka en kommentar