Jag satt vid ett litet cafèbord på en bar nästan alldeles i centrala Milano. Mittemot mig satt en man och läste tidningen. Han var tyst. Alldeles förskräckligt tyst. Han köpte mig en cappuccino. Den var rykande het. Tyst var stämningen mellan oss. Bara prasslet från tidningen hördes. Just bara prasslet. Egentligen var faktiskt allt i sin ordning. Vi kände inte varandra. Sammanförda av gemensamma vänner bara. För att hålla varandra sällskap medan dessa gemensamma vänner var upptagna med annat. Jag drack upp min cappuccino. Han läste klart sin tidning och signalerade sedan till mig med en blick att det var dags att gå. Jag nickade och reste mig. Tysta lämnade vi baren. Dagsljuset bländade oss när vi kom ut på gatan. Snart, alldeles, alldeles snart skulle allt återgå till det normala.
Det var då, en mulen dag i Milano.
Idag har jag haft betydligt trevligare fikasällskap. Tre timmar bara försvann. Sådär.
Det måste vi göra om!
Ser fram emot ett glas vin på restaurangen vid vattnet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Copyright © 2007-2008. Alla rättigheter förbehållna.
4 kommentarer:
Jag vill, jag vill, jag vill! Tiden bara försvann där vi satt.
Är i Stockholm i slutet på april... får man hänga på :)?
anna: snart, hoppas jag!
jessika: absolut! Jättekul!
Vad roligt att ni fann varann!!! Så är ni grannar med?!
Skicka en kommentar