Ha ha, jag trodde verkligen att du menade barnet (nej det gjorde jag inte). Har du hintat om blusen eller hittade han på den alldeles själv? Duktig och gullig!
Bor i Stockholm. Mamma till tre. Rötterna på de åländska klipporna. Italiensk make. Har bott i Italien och längtar ständigt tillbaka. Är galen i design och parmesan. Och en sak till – det här är en slags dagbok, eller rättare sagt ett kladdblock. Inget annat. Jobbar som frilansjournalist.
Hon småsprang på Gamla stans kullerstenar. De höga klackarna smattrade mot gatstenarna. Håret flög i vinden och hon verkade lite stressad. På väg någonstans. Skorna var knallröda och med smala remmar. Tånaglarna var målade i en ilsken röd färg. Handväskan på höger axel. En liten flicka höll hennes hand och försökte hålla samma snabba takt. Jag minns det som igår. Precis såsom jag själv alltid bär min handväska nu, nästan trettio år senare. Samma blick, drömmande och lite stressad. Irrande. Som om den längtar bort, men ändå inte. Som om den är rädd för att missa livet på något sätt. Rädd för att fastna i det vardagliga. Jag springer också helst med höga klackar på stadens gator.
7 kommentarer:
Åh vilken bello make!!!
Vilken italiano : )
Gullig mannen där:) Det är du värd, kram!
Ha ha, jag trodde verkligen att du menade barnet (nej det gjorde jag inte). Har du hintat om blusen eller hittade han på den alldeles själv? Duktig och gullig!
vdg: visst är han? :-)
anna: kram tillbaks!
petra: nix, har inte hintat om nåt alls! Han kom på det helt själv. Fast visst verkar barnet en aning skeptisk?
Det är kärlek det!
Japp. Italienska makar brukar vad jag ser här, överösa både med kläder och smycken : )(jag köper dock mina helt själv....)
jessika: japp! :-)
vdg: ibland tittar de italienska generna fram ordentligt. Örhägen fick jag för inte så länge sen. :-)
Skicka en kommentar