Natten i Viareggio vid Toscanas riviera var förtrollande vacker. Mörkret var kompakt, lukterna var starka och söta och överallt såg man folkvimlet, skratt och glädje. Man kände livet. Inom sig. Och utanför. Neonskyltarna glittrade och stjärnorna lyste klara från himlen.
Jag for fram på en gammal, blå cykel. Håret fladdrade såsom vinden bestämde och jag kände mig som världens lyckligaste. Och starkaste. Världen var min och framtiden låg i mina händer.
Solklart.
Ingen tvekan.
Jag kommer aldrig att glömma den känslan.
Det är den känslan som jag försöker hålla kvar nu, när oron över barnen och livet i allmänhet och allt läbbigt som möjligtvis kan hända, äter upp mig. Inifrån. Och ut. Ofta gör den det. Inte alltid.
Och när jag finner den, känslan från den där kvällen någon gång i juni 1993, då försöker jag hålla kvar den så hårt jag bara kan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Du fullkomligen klär känslan i dina ord... Jag både ser Viareggio, natten och livet, din blåa cykel med sig på.
Håller med v d g, jag ser det framför mig :) En känsla att hålla fast vid!
"Med sig på", så skriver bara folk som bor i Italien och dito länder där man fortfarande niar ; )
Den där känslan är jag säker på att du kan plocka fram och förstärka med litelite hjälp utifrån. Godnattkram!
vdg: det var en magisk natt! :-)
jessika: jag försöker hålla fast den! Hårt.
vdg: visst är det krångligt med allt det där niandet hit och dit?
anna: med litelite hjälpp så! Jag hoppas på det. Godmorgonkram!
Förstår vad du menar med att oron tränger sig på, över allt som kan hända. Sådant tränger sig på mig hela tiden och jag har inte en minnesbild av en cykel i Viareggio att ta till, får leta efter något annat. P&K
Kan verkligen förstå den känslan:-) Både glädjen den natten, och oron som tränger sig på emellanåt :-)
petra: skönt att höra att det är fler som oroar sig över allt och inget. Hoppas att du hittar nåt, annars kan du få låna min cykel! ;-)
gioia: glädjen den natten var liksom magisk!
Skicka en kommentar