Allt medan de norrländska bergen stirrade emot oss med sin tystnad

Några dagar i Kramfors och Sollefteå blev till en riktigt sprudlande energikick.
Långt bort från barn och vardagssysslor mötte jag nya människor.
Och jag skrattade som jag inte gjort på många år.
Det var precis vad jag behövde.

Till minne av Mimmi

Fredagen den trettonde augusti 2004 försvann en människa som betytt oerhört mycket för mig. Hon, som var så vacker. In i det sista. Mörk, rakryggad och med en värdighet som inte gick av för hackor. Tyst. Gåtfull. Och förbannat påfrestande ibland.

Bland Ålands kobbar och skär sprang hon barfota. Hon lärde mig allt om fisknät och hur man rensar den fulaste flundra. Bara det att jag alltid varit livrädd för fiskar. Man kan nog faktiskt kalla det en fobi. Hon rynkade på näsan åt min rädsla; tyckte att det var en skam för en åländska. Hon blickade ofta ut mot horisonten. Befallde mig att ta in dess skönhet. Den horisont som hon sett sedan den dag hon föddes. Där på udden, som hon döpte till Skvalparudden.

Och lika bra smälte hon in i sitt vardagsliv på Strandvägen. Lika tyst. Lika gåtfull och med samma raka rygg. Men så fort hon kom innanför dörren gick hon barfota. Som hon alltid gjorde på Åland om somrarna. Hon sa att det är den bästa terapin. Jag gör likadant. Det har jag alltid gjort.

Jag minns den där dagen; några dagar innan hon dog. Jag ringde henne till sjukhuset. Hon var så dålig. Om det låtsades hon inte om. Hon ansträngde sig in i det sista. Samma ljusa och unga röst som alltid svarat i telefonen. Det första telefonnummer jag lärde mig.
Någon dag senare satt jag vid hennes säng. Med de där ilsket ceriserosa skorna på mig som hon avskydde. Jag var brun. Uppvikta jeans och kläder direkt från stranden. Jag grät. Min sorg visste inga gränser. Hon blundande, rörde inte en min. De trodde inte att hon hörde något. De sa att vi kunde gå. Ja, de skulle ringa när det hände något.

Mamma och morfar gick ut. Jag stod kvar en stund vid henne. Ropade något till mamma ute i korridoren och då blinkade hon. Tittade på mig. Det såg ut som om hon ville säga något. Orden kom inte fram, men en arm rörde sig. Jag ropade ännu högre. Skrek att hon vaknar. De sa att jag inbillade mig. Jag tittade in i hennes ögon. Blicken var så intensiv. Det var som om orden inte behövdes. Hon blundade igen. Jag kände mig mer förvirrad än vanligt.

Och jag gick därifrån. Någon dag senare dog hon. De sa att hon aldrig vaknat. Jag vet att hon gjorde det. Varför stannade jag inte? Varför blev jag nästan rädd? Varför kom jag inte tillbaka nästa dag, innan det var för sent?

Hon var min trygghet. Jag borde ha besökt dem oftare de senaste åren. Fast jag ringde varje dag. Det första nummer jag lärde mig kan jag i sömnen. Jag ringer det fortfarande. Nu är det morfar som svarar.
Hon finns i mina tankar. Ofta.

Arrivederci!

Tillbaka på fredag. Jag ska upp till vintern. Den allra tunnaste skinnjackan är väl inte att tänka på?

I brist på tid och inspiration...

... lägger jag ut den första bild jag hittar i datorn. Det är min man. Jag brukar ha svårt för att uttrycka känslor, men nu gör jag det i alla fall – och på bloggen till och med! Ti amo, amore mio!

Tillägg/eftertanke: Gud vad töntig jag är.

Må tredje gången vara gillt?

Nu ska jag ringa resebyrån och boka min flygbiljett till Kramfors. För tredje gången. Suck.

Ett annat minne från Via Fabretti

Pang. Den tunga gröna porten slog igen. Med en obarmhärtig smäll. På andra sidan kramade värmen om mig. De välbekanta ljuden från baren bredvid. Bar Gaetano. Lyckan bubblade inuti, den snurrade runt i hela mig. Stjärnklar himmel. Söta dofter. Så kom de då, våra vänner. Skrattande och med en enorm tillförsikt till livet promenerade vi sakta uppför den branta backen till centrum. Den gamla gotiska staden Perugia liksom vakade över oss. Gammal och klok.
Långt senare öppnade vi porten på Via Fabretti och steg in i den kyliga trappuppgången.

Serranoskinka & vin

Den trevligaste kvällen hade jag igår tillsammans med härliga Anna.
Med Anna flyger timmarna iväg och orden tar aldrig slut.
Och i mörkret på väg hem fick jag träffa en alldeles underbart söt Saga.

En tisdag i april ser livet ut såhär...

Helt plötsligt fick jag fler jobb än jag planerat in och hinner knappt blogga.
Det går kräksjukan på dagis. Jag blir tokig. På riktigt. På tisdag ska jag åka på jobbresa till Sollefteå och jag kan inte ha kräksjukan då. Så, jag håller dottern hemma resten av veckan. Och ber till högre makter. Fast just ja – hur ska jag då hinna göra mina intervjuer?

(Jo, min man brukar oftast vabba, men han har precis börjat nytt jobb.)

Förresten: är det möjligtvis nån som känner nån pressansvarig på Coop, Ica, Axfood eller Life?

Ett paket Finger Marie

Ett paket Finger Marie och en alldeles klar scen från ett ögonblick i barndomen sveper förbi. Långsamt. Känslan i pappret är densamma nu som då. Lika knastrigt. Jag ser vårt vardagsrum, den låga stora soffan och det låga bordet. Utanför fönstret myllrar grändernas liv. Jag ser min pappa, i slitna jeans, vit skjorta och jeansjacka. På bordet ett blått paket Gauloise. Utan filter. Gråa pärmar med silverryggar lite varstans. Med Sveriges Radios logga. I blått på vit bakgrund, om jag inte minns helt fel. En silvrig katt ligger och sover på golvet. Pappa har bråttom, han skyndar iväg, som alltid med en trave böcker under armen.

Så är bilden borta. Men paketet med Finger Marie ligger kvar. Egentligen påstår jag mig ha bytt ut allt vitt mot mörkt. (Nä, det där var väl inte helt sant.) För några Finger Marie gör jag dock ett undantag.

De är precis lika goda som jag minns dem.

Den där dan när algerna började blomma

Stockholm bjuder på regntunga skyar idag och då längtar jag så himla mycket till Åland. Här på udden har mina förfäder traskat genom tiderna. När solen skiner på de röda klipporna är det underbart. När det blåser och regnar är det inte lika kul. En urusel bild från vår veranda. Jag är en urusel fotograf. Dessutom fotar jag just den dan när algerna slagit till.

Likt katterna på en grekisk ö

Solen sken och jag tillbringade dagen i solen tillsammans med fortfarande lite sjuk dotter och min kompis M. (Frilansandets fördelar. Nackdelarna tar vi nån annan gång.) Vi satt och lapade sol som utsvultna grekiska katter på en uteservering. Åt den godaste tortelloni man kan tänka sig, toppad med röd pesto och chili. Lät solen smeka vinterblek hud. Kände sminket svettas.
Och en ny mobil fick jag! Efter att ha lämnat in den där supertunna sony-ericsson en gång för mycket, kompenserade de mig med en silvrig sak i senaste modell. Promenerade, kände livet bubbla inom mig och helt plötsligt hade jag shoppat en skinnjacka. Röd. Som hetaste kärlek. Skratta inte. Tränade. Nu blir det inget mer bloggande idag för nu ska jag njuta av ett glas rött. Italienskt. Min italienska man har äntligen fattat grejen och slutat köpa moldaviskt.

Inte min kopp te

Jag hjälper mina tvillingar med matteläxan.
Jag fattar ingenting.
Det gör knappt tvilling 1 heller.
Jag plus tvilling 1 får ett hysteriskt utbrott.
Tvilling 2 kommer kvittrande och förklarar läget för oss.
Jag och tvilling 1 fattar ändå inte (trots mycket pedagogisk förklaring) och skriver i stället av tvilling 2:s läxa.
Sen säger jag till tvilling 1 att gå och öva lite på mattespelet på datorn.
Och sätter mig här och bloggar om eländet...

(Tillägg: de går i ettan.)

50 meter

Femtio meter (kanske mindre) är det från vår port till gymmet.
Jag är frisk, de andra har streptokocker, vilket betyder att maken är hemma med de tre.
Då finns det väl inga ursäkter kvar?

Update: I did it!

Shit

Tur att jag inte har så höga ambitioner med min blogg.

Sista infon på det bedrövliga

Jag tänkte egentligen inte alls skriva nåt inlägg idag. Just för att jag just nu bara skriver om sjuka barn. Och hur kul är det? Inte kul alls. Nu skriver jag dock mitt sista inlägg på den här seglivade sjukdomsföljetongen. Efter två (orkar inte ens förklara varför det blev två) läkarbesök imorse konstaterades det att alla i familjen utom jag har streptokocker. Ene sonen hade Scharlakansfeber förra veckan och vi som bara trodde att det var en vanlig influensa.
Jag har sovit två timmar inatt. Igen. Jag är trött. Sliten.
Längtar efter varmare tider: när solen värmer och jag kan sitta på en uteservering och känna livet bubbla inom mig. Typ så.

Vi dansade ut i livet på Via Fabretti 31

Där, på Via Fabretti 31, tog jag mina första stapplande steg på väg in i vuxenvärlden. I Perugia, i Italien, tillsammans med min kompis Maja. Där på Via Fabretti skrattade vi många gånger, grät nog nästan lika många, kände framtiden sprudla inuti oss och atmosfären lovade lycka. Världen låg framför våra fötter.

Och på våra tallrikar låg det allt som oftast en tomat, en mozzarella skuren i bitar och lite olivolja på. Pengarna spenderade vi på kläder.

Vi var 17 år, solen sken och vi levde livets glada dagar, oftast, där på just Via Fabretti 31, med den tunga mörkgröna porten.

Skriver när livet återvänt hit

Maken har suttit på akuten hela dan. Dottern fortfarande sjuk. Jag har varit sjuk till och från i två veckor. Nu måste hela familjen ta prover för att få en penicillinkur.
Jag känner mig rätt uppgiven faktiskt.

Hon tycker att vi borde rensa lite på dörrmattan

En kompis ringde på dörren. Hon kom knappt in. Det stod visst några par skor i vägen. Hon fotade med mobilen innan hon tog det största klivet hon bara kunde. Ja, så kan det se ut en helt vanlig söndag hemma hos oss. Tre barn kräver sina skor. Va? Ser ni en massa stövlar också?

Två frågor har jag: om jag vill skänka barnkläder till ett barnhem eller så – hur gör jag då? Det var första frågan, andra frågan kommer här: nån som vet var jag kan sälja en servis?
Arabia. Handmålad.

Ditt liv

Om man har lust kan man ju alltid beskriva sitt liv på sex ord här.
Det roade jag mig med igår.

Världens sämsta fotograf fotar finfina mormorsremsan

Tusen tack till Stumpan!

På gränsen till nervsammanbrott

Troligtvis svinkoppor.
Då ska tre barn få det.
Jag blir galen.

Hysteriskt glad uppdatering: det är inte svinkoppor, det är inte svinkoppor! Läkaren tror att det är resultatet av en väldigt kraftig virusinfektion. (Eftersom det går svinkoppor på dagis, är jag dock fortfarande lite tveksam. Fast såna känslor förtränger jag nu.)
Och med detta avslutas alla trista inlägg om sjuka barn. Lovar.

Jippi!

Min mormorsremsa är på väg!

Sjukvårdsupplysningen?

Om ett barn haft superhög feber några dagar och i samband med det får utslag över hela kroppen – vad kan det vara då?

Tillägg: febern börjar ge med sig nu, men byttes ut mot utslagen. Han mår alltså bättre idag.

Jo, jag har tre barn. Jag borde veta.

Minne från förr

Jo, hon satt där vid köksbordet. Med kaffekoppen i ena handen och cigaretten i den andra. Sådär som var så likt henne. Blicken i fjärran. Hunden sov på hallgolvet. Den svarta katten kom fram, tittade på oss med sina gulgröna ögon och hoppade upp på diskbänken. Förväntade sig med all rätt sin frukost. Jag öppnade kylskåpet och tog fram en burk Mjau eller vad den nu hette. Rynkade på näsan åt stanken. Hällde upp de klippiga bullarna. Katten spann och började äta. Försiktigt, med värdighet. När han var klar slickade han sig omsorgsfullt.

Hon tittade på katten och tog ett sista bloss på cigaretten. Röda Prince. Drack upp det sista av kaffet och resten sig upp. Klappade katten lite förstrött på huvudet när hon gick förbi och ut i hallen. Katten kurade ihop sig till en liten hårboll. Hunden bredde ut sig i hallen.

En liten stund senare var vi klara att gå ut. Att börja dagen. Hon hade alltid snygga kläder. Drog på sig de högklackade stövlarna och slängde upp handväskan på axeln. Alltid lika snygg; nu var hon fjärran från den trötta varelsen som var ute med hunden i snötäckta gränder bara någon timme tidigare.

Hon följer mig till skolan något kvarter bort. Sedan ropar hon hejdå och springer ner mot Djurgårdsfärjan som ska ta henne till jobbet.

Över en kopp kaffe pratade de i timtal

Hon var en av mammas väninnor när jag var liten.
Jag minns henne så tydligt.
Hon bodde i samma hus som vi i Gamla Stan. Hon skilde sig från Bill och flyttade. Vi träffade henne allt mindre. Men varje gång jag mötte henne på Västerlånggatan utbrast hon:

- Lilla Sara, vad stooor du har blivit!

Mona Seilitz röst ekade mellan gränderna.
Och nu är hon död.
Det känns sorgligt.

Guccibrillor på galen staty

Kaffe i solsken

Fullt med folk på uteserveringarna utanför mitt fönster.
Och jag? Jo, jag är hemma med sjuka barn.
Ikväll ska jag fixa nytt gymkort. (Ni antecknar väl?)

Tänker på en röd julrosett den första dagen i april

Milano. En kylig dag i slutet av november. Luften nästan frös till is och stora röda rosetter prydde stadens hus. Himlen var som vanligt grå. Lampor med alla möjliga och omöjliga placeringar lyste upp det gråa. Trafiken var lika bullrande som alltid. De gula spårvagnarna gled förbi. Försenade sin vana trogen. Snöblask.

På de blaskiga gatorna trippade jag fram i grön kappa. Julhandlade till familjen som var kvar i Stockholm. Det var sen eftermiddag. Mörkt. Köpte en stickad blå tröja till min lillebror. Vi promenerade Milanos gator fram många timmar den eftermiddagen. Natten dansade vi oss igenom på ett diskotek nära Via Messina. Skratt, glädje och gemenskap. Den blåa stickade tröjan var med, snyggt förpackad i en stel kasse. (Han använde den aldrig. Den stacks för mycket.)

Jag var lycklig. Mina förväntningar inför livet var stora. Kanske för stora.

Och varför i hela fridens namn skriver jag det här nu när vårkänslorna bubblar i luften?

Tråkblogg

Det blir ingen fritidsgård idag. Två barn av tre ligger däckade hemma i feber.
Nu slog det mig plötsligt – det är ju 1 april idag!