Milano. En kylig dag i slutet av november. Luften nästan frös till is och stora röda rosetter prydde stadens hus. Himlen var som vanligt grå. Lampor med alla möjliga och omöjliga placeringar lyste upp det gråa. Trafiken var lika bullrande som alltid. De gula spårvagnarna gled förbi. Försenade sin vana trogen. Snöblask.
På de blaskiga gatorna trippade jag fram i grön kappa. Julhandlade till familjen som var kvar i Stockholm. Det var sen eftermiddag. Mörkt. Köpte en stickad blå tröja till min lillebror. Vi promenerade Milanos gator fram många timmar den eftermiddagen. Natten dansade vi oss igenom på ett diskotek nära Via Messina. Skratt, glädje och gemenskap. Den blåa stickade tröjan var med, snyggt förpackad i en stel kasse. (Han använde den aldrig. Den stacks för mycket.)
Jag var lycklig. Mina förväntningar inför livet var stora. Kanske för stora.
Och varför i hela fridens namn skriver jag det här nu när vårkänslorna bubblar i luften?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Tja, för att det är ett minne som dök upp? Vintern och det kalla är slut?
Eller för att du har en blå stickad tröja på dig?
vdg: antagligen för att det kalla är slut och det varma börjar.
Åh, nej, en blå stickad tröja kommer jag aldrig att ha på mig. Dels för att jag aldrig har stickade tröjor – de bara kliar och sticks! Dels för att blått inte är min färg. :)
Så målande du berättar. Jag ser mig själv i regnet vid domen med shoppingkassar i händerna :)
jessika: vad shoppade du?
Skicka en kommentar