Bor i Stockholm. Mamma till tre. Rötterna på de åländska klipporna. Italiensk make. Har bott i Italien och längtar ständigt tillbaka. Är galen i design och parmesan. Och en sak till – det här är en slags dagbok, eller rättare sagt ett kladdblock. Inget annat. Jobbar som frilansjournalist.
Hon småsprang på Gamla stans kullerstenar. De höga klackarna smattrade mot gatstenarna. Håret flög i vinden och hon verkade lite stressad. På väg någonstans. Skorna var knallröda och med smala remmar. Tånaglarna var målade i en ilsken röd färg. Handväskan på höger axel. En liten flicka höll hennes hand och försökte hålla samma snabba takt. Jag minns det som igår. Precis såsom jag själv alltid bär min handväska nu, nästan trettio år senare. Samma blick, drömmande och lite stressad. Irrande. Som om den längtar bort, men ändå inte. Som om den är rädd för att missa livet på något sätt. Rädd för att fastna i det vardagliga. Jag springer också helst med höga klackar på stadens gator.
10 kommentarer:
Ha ha, ja snygga brillor hade han ju iaf;)
Kram
mie: jag kanske borde använda brillorna istället för att låta dem sitta på statyn? Ser sämre och sämre när jag sitter vid datorn... :)
Gå och hämta glasögonen nu! Snygga!
Statyn är konstig:)
Scary staty, vill du se min?
petra: nån släkting till maken i Italien har gjort den. Skum sak. :)
anna: ja, det vill jag!
På med brillorna! Ögonen skall man vara rädd om ;)
Jag tycker han passar i dem :)!
ifrån strano til intellektuel :D
ska statyn vara så konstig?
jessika: imorgon ska jag använde dem!
vdg: visst gör han! Bättre än vad jag gör i alla fall. :)
vera: japp, han ska vara så konstig. Förutom brillorna då, som borde sitta på min näsa... :)
Skicka en kommentar