Hon var en av mammas väninnor när jag var liten.
Jag minns henne så tydligt.
Hon bodde i samma hus som vi i Gamla Stan. Hon skilde sig från Bill och flyttade. Vi träffade henne allt mindre. Men varje gång jag mötte henne på Västerlånggatan utbrast hon:
- Lilla Sara, vad stooor du har blivit!
Mona Seilitz röst ekade mellan gränderna.
Och nu är hon död.
Det känns sorgligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Copyright © 2007-2008. Alla rättigheter förbehållna.
6 kommentarer:
Jag läste just om det!
Tror maken med har minnen ifrån henne:O
Sorgligt :(
Det visste jag inte... Kram!
Ja, sorgligt. Hon ska finnas liksom. Visste inte att hon var så dålig :(
Hon hör ihop med barndomen tycker jag... Man är van vid den där hesa mysiga rösten. Sorgligt:(
vdg: vi kanske umgicks i samma kretsar som små? :)
jessika: tack!
petra: inte jag heller! Eller jo, jag hade ju hört att hon var dålig, men trodde inte att det var så allvarligt.
mie: absolut! Den rösten kommer jag aldrig att glömma. :)
Sara - tänkte faktiskt på dig när jag läste att hon hade gått bort. Hon verkade vara en riktigt skön typ :)
Kram till dig
Skicka en kommentar