Jag minns de åländska midsomrarna. Där havet låg spegelbankt runt udden och natten var ljus rakt igenom. Då vi firade hela släkten på gammelmormors gård, medan havet sakta smet in mellan kobbar och skär. Måsarna levde sitt eget liv och flög över vatten och båtar.
Gammelmormors hus stod på berget. Rakt framför log horisonten.
Hennes hus står visserligen fortfarande kvar där. Om än nästan förfallet. Vi är en stor släkt och ingen kan enas om vad som ska hända med hennes gård. Alla har sina egna hus och tomter där på Åland, men gården mitt i, den lämnas åt sitt öde.
Igår firade vi midsommar i stan. För första gången. På restaurangen invid vattnet. Med toast Skagen, kalvfilé och sicilianskt vin. Och måsarna skrek alldeles förskräckligt hela natten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hoppas att ni sa smaningom kommer overens om gardens ode, det vore ju synd om den bara "ramlar ihop".
Vi hade inga masar - men en armè av syrsor som vasnades for fulla muggar!!
Ha en bra sondag!!
Åland verkar vara en underbar plats. Det är något speciellt med närheten till havet ...
Skicka en kommentar