En het junidag knöts våra band åter

Min bästa syster. Hon, den lilla som jag träffade första gången när hon var tre veckor gammal. I knallgul sparkdräkt. Jag höll henne. Jag var en sisådär 15 år gammal. Drömde om ett liv i Italien. Så försvann hon. Outgrundliga är våra livsvägar.
Under tiden levde jag min italienska dröm.

Så möttes vi åter. En solig junidag gick jag och vår gemensamma pappa till hennes studentfest. Hon i knallgul sparkdräkt hade blivit stor. Solen sken. Jag hade en klännng från Tjallamalla. Pappa brunbränd som vanligt. Pappa och jag gick tillsammans, sida vid sida. Det hände inte igår, kan jag lova.

Det blev en dag och en kväll jag aldrig kommer att glömma. Blod är starkt. Jäkligt starkt.

Som en enda stor familj – tänk att det blev så till slut

Fredagskväll. Jag sitter här med barn, make och exman. Maken är pappa till dottern och exmannen (eller exsambon om man ska vara petig) är pappa till twinsen. Vi pratar och har det hur trevligt som helst.
När jag skriver det här, känner jag att det hela kan låta en aning... galet?
Var det jag som snackade om att inte lämna ut mig för mycket nyss?

Bloggfunderingar & ett kladdblock

Den där vårdagen 2005 kom maken hem och sa:

– Du borde börja blogga!
– Va, svarade jag och hade knappt en aning om vad en blogg var för nåt.

Men där satt jag höggravid och stirrade ut i den vackra omgivningen. Där jag inte trivdes alls. Relationen med tvillingarnas pappa var inte den bästa och jag hade en riskgraviditet. Allt var mest oro och rädsla. Bloggen blev en vän. En ventil. Jag fastnade.

Så föddes dottern. Vi flyttade tillbaka till stan och jag fick livet åter, låter klyschigt, jag vet. Men precis så kändes det. Relationen med mina förstföddas pappa blev bättre och idag är han faktiskt en av mina bästa vänner!

Många bloggar har jag haft. Nästan lika många har jag avslutat. Varför? Jag vet inte riktigt. En anledning är väl att jag lämnat ut för mycket: bloggen blev ju faktiskt den plats där jag skrev av mig min sorg över min förstfödda dotter som inte fick leva. Allt det som jag inte pratade med min omgivning om. Att prata om känslor är inte min starka sida. Jag måste få skriva av mig smärtan och så blev det.

Via Fabrettibloggen avslutades bland annat eftersom jag en dag kände en befrielse – sorgen åt inte längre upp mig! I samma veva var min blogg med i en artikel i Mama och helt plötsligt insåg jag att de flesta mammor på dotterns dagis läser just Mama. Även i killarnas skola kom flera fram och sa att de läst min blogg. Där stod jag den där soliga eftermiddagen på skolgården, skrattandes och blev mycket väl medveten om att de andra hade sett en helt annan sida av mig.
Jag valde att avsluta den. Främst för barnens skull.

Och här är jag igen. Jag saknde bloggandet. Men inläggen med foton av barnen har jag raderat och även det med lamporna. De inläggen var inte jag, helt enkelt. Inga bilder på min familj eller mitt hem. Inte för att jag tycker att det är fel. Absolut inte. Tvärtom.
Men det är inte jag. Inte just nu i alla fall.

Här är mina tankar och lite annat trams. Jag har inget syfte alls med den är bloggen.
Se den som ett kladdblock. Bara så.

Solbad

Sportlov. Solen skiner och Stockholms gator riktigt badar i sol. Jag vill ut. Men jag är inne: ena tvillingen ligger däckad i soffan. Febrig och vrålförkyld. Inuti mig bubblar lusten att gå ut och när maken kommer hem ska jag och den friska sonen samt dottern ut i våren.

Vad jag har gjort idag? Jo, pedant som jag är, har jag städat. Och jag brukar ju få ständiga feng shui-attacker. Så även idag. Det är så härligt att rensa! (Fast egentligen har ju mina ständiga feng shui-attacker bidragit till att jag inte har så mycket att göra mig av med.)

På tal om sånt – nån som vet hur man får bort klistermärken på typ stålsängar och hurtsar även de i stål (eller nåt sånt)? (Twinsen fick nåt anfall för nåt år sedan. Eller rättare sagt, de frågade maken om det var ok och han sa ja. Jag var inte hemma och nu har de tröttnat på alla klistermärken. Till min stora glädje.)

Vår i Basel

Biljetter till Basel i slutet av maj är bokade.
Träna hann jag också.
Nu tänker jag slänga mig i soffan och glo på nån fransk film.

Svepande trappor & ett och annat program som jag ville se

Satte mig som vanligt med kaffekoppen framför datorn och fick för mig att jag absolut måste se det senaste avsnittet av Studio Belinda innan vi åker till landet. Men se, det gick inte alls! Nu är ju jag, som ni vet, inget datasnille direkt – lika bra att ge upp. Måste ändå rusa.
Hyra släp, väcka barn (idag av alla dagar sover två av tre ungar fast klockan slagit sju för länge sen), åka till landet för att hämta en massa möbler till den där lägenheten som inte såldes utan som istället ska hyras ut. Därefter ska den mest otympliga av soffor bäras upp i kringliga, långa och fullkomligt livsfarliga trappor i Gamla Stan också.

Först en kopp kaffe till. Det kommer att bli en lång dag.

Buongiorno!

Vatten

Varför regnar det alltid när vi ska ut till båten för att fixa?

Update: Båten stod kvar och nu längtar till och med jag efter sjösättning. Planen är att segla till mitt Åland, men jag har inte bestämt mig än om jag ska ta den säkra vägen eller inte.

Rött från Toscana

Burit möbler och åkt fram och tillbaka hela dan.
Nu återstår frågan – träna eller ett glas vin tillsammans med alla tidningar jag inte hunnit läsa den senaste tiden?

Livet på en pinne

Hon har klarat sig själv i många år. Hon fyller 95 i år. Hon har dammsugit båda våningarna i det gula radhuset varje dag. Promenerat en timme om dagen för att handla.
Strax innan jul hälsade hon på min bror när han fyllde 23 år. Där satt hon, lika pigg som vanligt i soffan.

Nu har hon rasat ihop. Klarar inte ens av att gå ur sängen själv. Hemtjänsten skulle komma till det gula radhuset. En morgon låg hon på golvet när hennes dotter kom. En annan morgon satt hon i en fåtölj. Ingen hade lagt henne kvällen innan.
Så blev hon sämre.
Åkte in på sjukhus.
Kroppen håller på att ge upp. Hon säger själv att hon ska dö nu. Hon gråter och säger att hon inte vill vara ensam. I fredags blev hon hemskickad från sjukhuset. Till det gula radhuset. Hemtjänsten skulle komma. Men de kom inte.
Imorgon flyttar hon till en lägenhet, där det finns personal i huset.
Idag sitter hon i en fåtölj i det gula radhuset och ser sitt hem packas ihop.

Hennes ene son, min styvpappa, opererade hjärtat för en tid sedan. Igår rasade han ihop. Av oro och sorg.

Idag ska vi bära möbler. Både hit och dit. Se ett liv packas samman.

Det är en sorgsen dag.

Överdrift har alltid varit min specialité – men nu har det här verkligen blivit ett problem för mig

Nu måste ni hjälpa mig!
Det är såhär att jag har aldrig haft några hudproblem. Never. Har alltid tvättat ansiktet med vanlig tvål och smörjt in mig med billigaste krämen från Konsum. Sminkat mig har jag gjort nästan varje dag sedan jag var... 14?
Nåväl, nu till mitt problem – mina kinder har blivit blossande (överdrift har alltid varit min specialité) röda och de liksom ömmar och svider. I min frustration har jag provat en miljon (det var det här med överdriften igen) krämer. Och kinderna blir bara värre och värre.
Tvättar mig med nån skum rengöringskräm numera, eftersom min syrra sa att jag kommer att åldras i förtid om jag använder vanlig tvål.
Så, ge mig era bästa krämtips! Som inte kostar en förmögenhet: mina pengar lägger jag hellre på väskor och skor. Eller ska jag återgå till den gamla vanliga tvålen?
Jo, just det – huden verkar liksom inflammerad?!

Kristallklart

Solen skiner och vi var på väg ut.
Då började maken att putsa fönster.
Hoppas att solen håller sig kvar länge idag.

Reportageresa

Det verkar som om jag ska på reportageresa i april. Långt, långt upp i Sverige. I alla fall för mig som aldrig varit längre norrut än Åre.
Solen skiner och både balkongdörrarna är öppna. Våren letar sig in.

Till min C

De här raderna är till min förstfödda son. Han som föddes en hel minut före sin lillebror.

Christian,
tro aldrig att jag inte ser din besvikelse. Jag ser den. Och jag vet vad den beror på. Dag efter dag utkämpar vi vår kamp. Vi är så lika. Jag känner dina känslor som om de vore mina. Därför skäms jag nu: jag borde ha agerat annorlunda för länge sedan.
I skolan är du världens gladaste unge. Mitt hjärta svämmar över när jag ser dig på skolgården. Springande, leende och med hela livet runt omkring.
Så ser du mig. Blir allvarlig. Din blick söker efter något du saknar hos mig.
Jag vet vad det är.
Alltför väl.
Det är tid och samtal.

Men vet du vad, jag tror det hela började när jag blev mamma till två små på en och samma gång. Jag var ensam med er. Tog jag upp den ena, fick jag alltid dåligt samvete över den andra. Så jag la er på en filt. Tätt intill. Ni låg där och log mot varandra. Filten drog jag med mig vart jag gick i lägenheten. Ibland åkte ni ihop i en liten hög när jag drog över trösklarna. Då log ni alltid. Det är ingen ursäkt, men kanske en förklaring.
Känslan har fortsatt. Märkligt nog. Pratar jag med en av er, känner jag genast dåligt samvete för den andra. Därför pratar jag ofta med er som till en grupp. Det är ett av de största fel man kan göra som tvillingförälder! Och det vet jag. Ändå är det så svårt.
Det är inte samma sak med er lillasyster. Hon kom som en. Liksom.
Jag har gjort fel. Du har rätt att vara besviken. Du är en stolt liten människa, så klok. Det är bra att du blir arg på mig.

Jag är här, men inte närvarande. Jag är rastlös. Alltid på väg bort. Tankarna någon helt annanstans. Jag ser er lycka när jag stannar upp för en sekund. Känner den enorma närvaron som vi har då. Gud, vad jag älskar er. Och ändå rusar jag vidare i nästa sekund.
Förlåt.

Igår frågade jag dig, (du är precis som jag, pratar aldrig om dina känslor), om du tycker att jag är för lite med dig, om jag pratar för lite med dig och dina tårar började rinna nerför dina kinder medan du nickade kraftigt – då lovade jag både dig och mig själv att bryta mönstret.
Då log du det där leendet som svämmar över av livsglädje. Allt medan tårarna fortsatte rinna.
Att visa dina känslor som du gjorde igår är stort för dig.

Idag är en annan dag. Idag börjar vi om. Jag ska ge dig min tid.
Jag älskar dig över allt annat.
För alltid.

Klockan 15.18

Längtan.
Drömmer mig bort.
Borde skriva på mitt projekt.
Tristess.
Måste hända nåt nu.
Efter några sidor stannade inspirationen.

Trippa ner

Nu ska jag och nya väskan trippa ner till Seven Eleven för att handla dagens latte.
Sen tänkte jag faktiskt jobba lite.
Ingen fikadejt idag. Ingen lunchdejt. Och vissa shoppar i Milano.

Den är orange!

På min gata ligger det en liten butik där jag brukar shoppa lite för mycket. Skor, stövlar, väskor och lite kläder. I synnerhet väskor. Jag är svag för väskor. Och jag är svag för färgen orange.

Så den här gråa eftermiddagen när jag trippade till skolan och dagis för att hämta barnen skymtade jag något orange därinne! Den alldeles underbara väskan log mot hela världen och ropade på mig.

Den blev min.

Och jag har pussat twinsen en hel massa.
Pratat. Sagt förlåt. Förklarat varför jag blev så arg.
Det känns bra.

En köttbulle var & lite snabbmakaroner

Det blev ingen träning. Istället bråkade jag med tvillingarna innan de gick till skolan.
Nu sitter jag här med kallt kaffe, tårar i ögonen och ett hjärta som svider.

Varför vi bråkade? För att de inte äter. De slutade äta när de var två år.
De äter två, tre maträtter. I skolan petar de i maten. Melliset hoppar de över. Alltid.
De fyller 8 år om en månad och väger 20 kg.

Jag har provat allt. Mutat, gråtit, hotat, låtsas som om jag inte bryr mig (vilket resulterade i att de åt, om möjligt, ännu mindre), pratat...

Maktlöshet.
Och det vet de om.
Vi utkämpar ett krig som ingen av oss vet orsaken till. Tror jag.

Update: jag skulle ha skrivit på mitt egna projekt idag. Men det har jag inte gjort. Istället skurade jag golven och hade ångest över morgongrälet med twinsen. Nu är golven skinande rena och mina tankar börjar klarna. Jag ger mig: jag ska inte tjata mer. Jag ska inte bli hysterisk. Jag ska låta det vara. Tids nog äter de nog annat än pasta med tomatsås? De gillar ju ostron! Och oliver. Det finns kanske hopp.

Pilatesboll

Jag är knappt vaken och nu är det träningsdags.

Golv från 1600-talet

Mitt barndomshem är till salu. Den relativt ljusa lägenheten i Gamla Stan. Där man tittar ut mot Österlånggatan. Husen mittemot är nära. Rynkorna i deras fasader sitter etsade i mitt sinne. De husväggar som jag sett sedan jag var tre år. Då vi kom tillbaka till Stockholm från Frankrike.
De var min trygghet i en osäker värld.

Idag har jag städat där. Gnott bort varenda spår av mitt och deras liv. Slitit med stuckaturerna, petat bort varje uns av damm i alla vinklar och vrår. I alla spegeldörrar. I alla sprickor. Golvet från 1600-talet skiner som bara det kan göra. Med sina många sprickor. Där man kan finna mynt och annat från andra tider.
Sida vid sida gnodde jag och mamma. Hon var 27 år när hon flyttade dit. Yngre än vad jag är nu. Shit.

Huset som Bellman skrev om. Spökhuset i Gamla Stan. Stockholms första bordell fanns i just det hus som jag växte upp i.

En epok är över.

Nu ska jag dricka ett glas vin och äta en bit grönmögelsost.
Det är jag värd idag.

Innan morgonkaffet svalnat

Innan klockan slagit sex, är ett av tre barn vakna.
Innan klockan slagit halv sju är tre av tre barn vakna.
Innan jag hunnit drick mitt kaffe är dagen igång med full fart här hemma.

När börjar de sova som tonåringar?
När får jag vakna i lugn och ro?
När hinner jag tänka en tanke klart?

Solen skiner och det är väl lika bra att gå ut.

Ledig fredag

Isande kyla och sol.

Fika, shopping, lunch och shopping med S. Just precis i den ordningen. S åker snart till Bryssel för att jobba i sex månader. Nu har hon i alla fall några klänningar att ha när hon sitter på uteserveringarna efter jobbet. Dit våren antagligen kommer tidigare.

Mina tvillingars pappa är här ikväll. Han med svart bälte i karate, som numera gått över till mer inre träning, som han säger. Körde olika sorters armhävningar med honom. Då säger han:

Han: – Armhävningar och jogging är allt du behöver!
Jag: – Men varför har du inte sagt det tidigare?!
(Vår klädkammare svämmar över av träningsredskap.)

Efter armhävningarna diskuterade vi Paolos nya bok.
Det här är spirit, sa han.
Jag ska hitta min spirit igen.
Jag vill, jag kan, jag ska.

Och det här blev ju ett helt meningslöst inlägg.

Dinglande örhängen

Jag har min lilla Mac på kökbordet. Precis vid fönstret där jag tittar ut över folkvimlet. Där sätter jag mig alltid med min kaffekopp på morgonen.
Idag låg det ett litet paket bredvid med ett hjärta på.

Mille grazie, amore mio.

Fynd

När man är hemma med sjuka barn kan man hinna sälja en hel massa grejer på Blocket (som balsam för själen på mig som är en pedant med ständiga feng shui-attacker), men man kan även hinna fynda på Blocket.
En Koivistofåtölj till exempel.

På med träningskläderna

En dag som bara försvann. Magsjuka barn.
Fast när jag öppnade balkongdörrarna var det som om våren vällde in och det var härligt.
I min allmäna tristess hemma idag, fick jag för mig att lägga in några annonser på Blocket. På några timmar hade jag sålt en soffa, ett överkast, en låda med en bilbana och en stor låda med Flexitrax. Nu är det lite tomt i vårt vardagsrum – nån som har en cool fåtölj att sälja?
När jag hade sålt halva vårt hem, ringde de från gymmet jag i princip aldrig besöker. De undrade när jag ville fortsätta min personliga träning som jag satte igång med precis innan jag började jobba på Kulturdeppet. Eftersom frilansandet plus Kulturdeppetjobbet tog en hel del tid, fick jag skjuta upp träningen. (Hur kunde jag bli övertalad till åtta veckor med personlig tränare?) Nu återstår bara frilansandet, så det är väl bara att sätta igång? Det finns inga fler ursäkter. På måndag börjar jag. Hård träning fyra gånger i veckan i åtta veckor.
Pust.

Dans

Den här bilden har nån av mina söner tagit på mig.
Hittade den alldeles nyss i kameran.
Magdans i hallen?

Tidig shopping

Vaknade.
Gick upp.
Satte mig med kaffekoppen i handen vid datorn och liksom bara råkade shoppa lite...

Att lita på livet

Jag och maken stod i köket, omgivna av disk och ett allmänt kaos. Vi pratade om tillförsikt inför livet. Han är en sån där kolugn varelse. Jag brukar jämföra honom med vår sköldpadda Doris som traskar runt här hemma och biter oss i fötterna. Han oroar sig aldrig, litar på de flesta och liksom bara flyter med. Jag är ett nervvrak i jämförelse. Speedad. Tusen tankar far genom mitt huvud och lika många saker ska fixas. Samtidigt. Varje kväll lägger jag mig med en känsla av oro. Över vad vet jag inte riktigt. Barnen. Att de inte ska bli lyckliga. Att nåt hemskt ska hända.

Där, mitt bland våra skitiga tallrikar slog det mig: jag var ju som han är förut! När jag bara såg möjligheter. När jag tyckte att hela världen låg framför mina fötter. När jag tog för mig av livet med en självklarhet som jag vill ha tillbaka.

Så kom den där dagen den 27 augusti 1997 när jag tvingades föda min förstfödda dotter alldeles för tidigt. Hon var så liten och så vacker. Hon drog ett sista andetag och jag stirrade förtvivlat ut i natten.
Och jag blev aldrig densamma igen.

Ja, jag vet att jag skrev i min förra blogg att jag skulle sluta blogga om henne. Men jag kan inte. Jag kommer att skriva om henne lite då och då i alla fall. Jag måste.

Snälla ord

Nu blir jag rörd.

Jag är en råtta

Den kinesiska mytologin betecknar Råttor som kvicktänkta, sociala, känslomässigt intelligenta och ytterligt sällskapliga. En stor passion hos Råttor är att alltid få veta varför, när och på vilket vis allting fungerar. Råttors svaghet är ofta direkt beroende av deras stora nyfikenhet och vilja att utforska allt omkring sig.
Deras äventyrlighet leder ofta till snabba affärer och stora risker. Råttor anses vara mycket vältaliga och talangfulla inom diverse områden, men saker i deras närhet sker ofta för fort och med liten eftertanke.
De sätter ofta allting på spel i livet, både i kärlekslivet och i finansiella delar av tillvaron. En Råtta anses samtidigt vara en obotligt romantisk varelse som aldrig kunde hålla sig till samma partner livet ut, utan ofta hade affärer utanför äktenskapet. Ofta leder Råttors snabba livsstil till att de är rädda för att förlora vänner, kärlekspartners eller pengar, och de kan därför uppfattas som oseriösa. Råttan är som mest charmerande och optimistisk strax före midnatt i väntan på den nya dagen.

Kopierat från Ditthoroskop.nu

Om en familj som inte startade tillsammans

När tvillingarna var små var jag ensam med dem. Det var bara jag. När de var sjuka bar jag på dem. Natt efter natt. Jag stirrade ut genom fönstret. Rakt ut i det mörkaste mörker. Jag bar och bar. Vankade fram och tillbaka. Natten blev till morgon och då vaknade den friska. Den sjuka somnade oftast då. Jag sov nästan aldrig. Under flera månader sov jag två till tre timmar per natt. Men aldrig i sträck.

Världen utanför stängde jag ute. Det var enda sättet att överleva. Det förstår jag nu. Mitt liv var som i det där hjulet som min ökenråtta Pigge sprang i när jag var liten. Det stannade aldrig. Men han kunde hoppa av när han tröttnade. Det kunde inte jag.

Tvillingarna hade falsk krupp. Varje förkylning slutade med flera nätter med kruppanfall. Mitt i vintern satt jag med vidöppet fönster inlindad i en filt och med ett barn i famnen, för att han skulle andas. När den ene blev frisk, blev den andre sjuk. Det gick i ett. Hela tiden. Den skrällande hostan slet sönder mitt hjärta. Jag kunde inget göra. Jag grät av trötthet och rädsla.
Jag vankade och vankade.
Stirrade ut i mörkret.
Det var mörkt i alla andra fönster.

Ofta var jag så trött att det svartnade för ögonen.
Jag tänkte inte på det.
Det blev min vardag.

När tvillingarna skulle fylla fyra, träffade jag E. Han kom in i vårt liv som den mest självklara sak i världen. Första gången han sov över, kräktes ett barn i min säng.
Han torkade upp.
Och det har han fortsatt att göra.

När de var fem år fick de en lillasyster. Vårt liv var förändrat. De var inte sjuka lika mycket längre och det var inte bara jag. E fanns också. Tryggare än den tyngsta klippan.
Lillasyster föddes rakt in i en familj. Hon tar livet för självklart. Tvillingarna är mer avvaktande. Tvivlet syns i deras ögon. Med rätta. Vi hade det inte alltid lätt i början. Vi kämpade tillsammans. Vi bröt ihop tillsammans. Vi reste oss tillsammans.

Ibland känns det märkligt att vara en familj med olika start.

YES!

Nu börjar det rulla på med frilansandet.
Det här är min dröm.
Äntligen.

Shopping blir väl bra?

Imorgon är jag ledig.
Jag kan bara komma på en enda sak som är viktig att göra då – shoppa.

Eller har jag förträngt en hel massa saker nu?

Så kom jag att tänka på Åland

Åland finns alltid i mitt hjärta. Jag blundar och ser havet skumma mot de röda klipporna. Ser horisonten och öarna strax intill. Samma skådespel som jag sett varje sommar, sedan jag var liten. Jag blir stum av klippornas och havets skönhet vareviga gång. En kontrast mot stadens sten, som jag älskar lika mycket. Jag förundras över att de träd som var så små när jag var liten och tillbringade hela somrarna där, nu är så stora. Några minuters promenad från vårt sommarhus ligger det hus som en gång var min gammelmormors. Jag brukar kika in genom de spruckna fönstren i det röda huset på klippan alldeles vid havet. Stolarna och köksbordet står som de alltid gjort. Det kändes som det var igår jag satt där med mina långa, bruna flätor och åt hennes kanelbullar. Med pärlsocker på.
Sakta men säkert håller hennes hus på att förfalla.
Ruttna bort. På grund av att släkten inte kan enas. Sorgligt.
Berget och havet är dock lika vackra som alltid.
Strålar liksom av styrka.

På en liten kubansk bar dansade de

Vi skulle fira en sak tillsammans med våra vänner L och N. L och jag har känt varandra sedan vi var sex år gamla och i år blir det alltså trettio år! Oj. Hur gick det till? Jag känner mig inte en dag äldre än 27, som jag var den dagen jag blev mamma till två små på en och samma gång. Där stannade livet på nåt märkligt sätt, även om det i alla andra avseenden rinner på i en ryslig fart.

L och jag hoppade hage tillsammans i skolan i Gamla Stan. Hon var med på mitt landställe på Åland. Jag seglade med hennes familj. Vi reste tillsammans: Kroatien, Schweiz, Turkiet och Italien. Vi sprang ut i livet tillsammans.

Igår, trettio år efter vårt första möte, åt vi den godaste middag jag ätit på Döden i Grytan. Det var gudomligt gott. På vägen hem stannade vi till på en kubansk bar.
Jag är fortfarande mätt. Och hör salsamusiken i mitt sinne.