Det är inte alltid så lätt. Likt ett pussel som ska läggas, utan att bitarna kanske alltid passar perfekt ihop. Känslor som far hit och dit. Dåligt samvete över det ena eller det andra. Jag är uppvuxen i en styvfamilj. 2/3 av mina barn växer just nu upp i en styvfamilj. För mig är styvfamiljen det normala, det enda jag vet. Det enda jag känner till hur det är.
Min verklighet.
Samtidigt tror jag att det kan vara en enorm rikedom - man får en massa människor instormande i ens liv som man aldrig skulle ha träffat annars. Jag väljer att se det från den ljusa sidan. Jag tror att det är så. Jag hoppas det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Kan tänka mig att hela logistiken kan vara svår men att det faktiskt finns en otrolig rikedom med "styvfamiljer" det behöver nog verkligen inte bara vara tragedi och elände. Fast jag kan tänka mig att det kräver att man är "vuxen" om du förstår mig ...
Skicka en kommentar