Jag ska öppna fritidsgård.
Helt plötsligt vill twinsen ha kompisar med sig hem varje dag.
Och det är faktiskt helt ok. På kort tid har de liksom blivit så stora. Härligt!
Ja, visst ja – jag har ju en liten tjej kvar. Men hon är tuff som få och hänger killarna i jeansen. Där de är med sina kompisar, där är även hon.
Jo, jag hade skinnjackan på mig idag. Det betyder vår!
måndag 31 mars 2008
söndag 30 mars 2008
Liten vit väska i Provence
I nattens mörker låg jag och funderade. Mina tankar drogs tillbaka 30 år i tiden. Då vi bodde i Frankrike och jag var tre år gammal. Eller liten.
Med långa bruna flätor och solbränd som en pepparkaka.
Jag minns att mamma och jag stod vid ett övergångsställe. Längre bort hägrade havet. Det luktade gassande solsken, avlopp och hav. I handen bar jag en liten, vit korgväska. Den hade ett lås i silverfärg. Jag tror till och med att fodret inuti var ljusgrönt.
En annan egenskap väskan hade, var att den smakade salt om man slickade på handtagen. Jag kunde inte låta bli.
Där vid övergångsstället i Antibes hör jag min mammas irriterade röst om att jag måste skynda mig. Jag kan fortfarande känna min egen irritation och ilska. Över vad, vet jag inte. Att bli tillsagd? Att någon annan talar om för mig vad jag ska göra?
Jag ser något välbekant i min mammas frånvarande blick, som med tankarna någon helt annanstans, i hennes irriterade rop på mig, i hennes drömmar…
Då slår det mig, rakt från stjärnklar himmel – det är ju jag!
Vad jag känner igen mig själv i hennes uttryck, såsom jag så tydligt minns det.
Nu, 30 år senare.
Och i mig själv, den lilla treåringen med envishet och ilska i sin blick, ser jag min ene tvillingson. Så tydligt. Att jag inte tänkt på det tidigare. Äpplena faller tydligen inte så långt från träden alla gånger i alla fall.
Med långa bruna flätor och solbränd som en pepparkaka.
Jag minns att mamma och jag stod vid ett övergångsställe. Längre bort hägrade havet. Det luktade gassande solsken, avlopp och hav. I handen bar jag en liten, vit korgväska. Den hade ett lås i silverfärg. Jag tror till och med att fodret inuti var ljusgrönt.
En annan egenskap väskan hade, var att den smakade salt om man slickade på handtagen. Jag kunde inte låta bli.
Där vid övergångsstället i Antibes hör jag min mammas irriterade röst om att jag måste skynda mig. Jag kan fortfarande känna min egen irritation och ilska. Över vad, vet jag inte. Att bli tillsagd? Att någon annan talar om för mig vad jag ska göra?
Jag ser något välbekant i min mammas frånvarande blick, som med tankarna någon helt annanstans, i hennes irriterade rop på mig, i hennes drömmar…
Då slår det mig, rakt från stjärnklar himmel – det är ju jag!
Vad jag känner igen mig själv i hennes uttryck, såsom jag så tydligt minns det.
Nu, 30 år senare.
Och i mig själv, den lilla treåringen med envishet och ilska i sin blick, ser jag min ene tvillingson. Så tydligt. Att jag inte tänkt på det tidigare. Äpplena faller tydligen inte så långt från träden alla gånger i alla fall.
Parken
Vi var i parken. Twinsen spelade basket med kompisarna. Maken sträckte sig i kampen om att vinna mot fyra åttaåringar. Dottern roade sig med bästisen Alexander. Jag tog av mig jackan och njöt av strålande solsken.
Nu har vi fem ungar med oss hem.
Nu har vi fem ungar med oss hem.
Slapp söndag
Kalaset höll på hela dagen och hela kvällen igår.
Tvättstugan nu med en miljon lakan.
Därefter promenad i solskenet.
Tvättstugan nu med en miljon lakan.
Därefter promenad i solskenet.
lördag 29 mars 2008
Dans & det senaste
Vad är det som händer? När katten är borta dansar... maken på tangentbordet.
Och på följetongen lite nytt: han ringde innan vi ens hunnit vakna imorse. Pratade på om att han glömt bort födelsedagen och inte kunnat sova på grund av dåligt samvete. Skitsnack, så klart. Men det spelar ingen större roll nu. Han är gammal. Jag vill inte bråka. Han lät faktiskt ångerfull och alla vet hur han är. Så – jag slänger bort min ilska. Ny dag och solen skiner.
Och på följetongen lite nytt: han ringde innan vi ens hunnit vakna imorse. Pratade på om att han glömt bort födelsedagen och inte kunnat sova på grund av dåligt samvete. Skitsnack, så klart. Men det spelar ingen större roll nu. Han är gammal. Jag vill inte bråka. Han lät faktiskt ångerfull och alla vet hur han är. Så – jag slänger bort min ilska. Ny dag och solen skiner.
fredag 28 mars 2008
Hackat
Nu har han i fula mössan hackat sig in i bloggen!
Ville bara säga att nu är det dags att krama om solen och rulla söderut!
Ville bara säga att nu är det dags att krama om solen och rulla söderut!
Shine on!
Han straffar de mest oskyldiga
Han ringde inte ens. Skickade inget kort. Inte ett ord.
Och här stod två nyblivna åttaåringar och fattade ingenting.
Man kan ju inte direkt påstå att det är tillit han lär dem av vuxenvärlden.
Önskar att jag kunde skita i det. Men jag kan inte det. Någonstans inom mig gör det så ont när jag tänker på att han snart är 90 år. Jag vill inte hata och vara arg hans sista år i livet. För det måste ju vara synd om honom. Egentligen. Så elak som han jämt varit mot människor – borde han inte lida då? Innerst inne.
Jag lider. Vacklar. Funderar på att ringa. Vill inte vara arg. Ledsen. Besviken.
Så ser jag sorgen och tusen frågor i mina barns ögon. Då blir jag bara förbannad.
Och här stod två nyblivna åttaåringar och fattade ingenting.
Man kan ju inte direkt påstå att det är tillit han lär dem av vuxenvärlden.
Önskar att jag kunde skita i det. Men jag kan inte det. Någonstans inom mig gör det så ont när jag tänker på att han snart är 90 år. Jag vill inte hata och vara arg hans sista år i livet. För det måste ju vara synd om honom. Egentligen. Så elak som han jämt varit mot människor – borde han inte lida då? Innerst inne.
Jag lider. Vacklar. Funderar på att ringa. Vill inte vara arg. Ledsen. Besviken.
Så ser jag sorgen och tusen frågor i mina barns ögon. Då blir jag bara förbannad.
Europas snyggaste häck
"Cathia ha il più bel culo d´Europa".
Översättning: Cathia har Europas snyggaste häck.
Så börjar boken jag läser just nu. Jag kommer ingen vart. Den är seg. Men jag ger inte upp än – jag tror att den blir bra. Så småningom.
Påsklov. Födelsedag. Sätter mig på balkongen och njuter av solen en stund.
Översättning: Cathia har Europas snyggaste häck.
Så börjar boken jag läser just nu. Jag kommer ingen vart. Den är seg. Men jag ger inte upp än – jag tror att den blir bra. Så småningom.
Påsklov. Födelsedag. Sätter mig på balkongen och njuter av solen en stund.
28 mars – och jag har en dröm om New York
(Bild: google)Två killar som ser likadana ut, men som är totalt olika till sättet, fyller åtta år idag. På kvällen den 28 mars 2000 blev jag mamma till två små enäggstvillingar. Min ena syster var med under förlossningen och även under snittet. Det blev bråttom, bråttom och ingen reagerade på att hon var där. De slängde åt henne gröna kläder. När allt var klart och killarna räddade, tittade de på henne och utbrast: "Är du här?" Jag var fortfarande sövd när hon satt och sjöng för de två små. Hon fick ett glas cider. Jag vaknade flera timmar senare. 2 x 2500 gram och 46 cm barn låg i en balja. Tätt intill. Fortfarande sitter de gärna tätt, tätt. En närhet som är nåt speciellt. Men de vill inte alls åka till New York?
torsdag 27 mars 2008
Utmanad
Såhär på morgonkvisten med kaffekoppen i handen och knappt vaken, antar jag Petras utmaning.
För fem år sedan – 2003: hade jag precis börjat känna livet återvända efter de första tuffa åren som ensamstående tvillingmamma med ett liv i kaos. 11 september 2003 landade jag på Milanos flygplats. Första gången jag återvände till Italien efter att tvillingarna fötts.
När hösten började övergå till vinter det året, kom den där italienske mannen in i mitt liv. På några månader förändrades livet stort.
För tio år sedan – 1998: försökte jag ta mig upp efter att ha förlorat mitt första barn. Några missfall och senare en adoptionsutredning. Det var en fantastisk resa. Även om den som ni vet aldrig blev genomförd. Allt kretsade kring det just då. Och just det ja, jag var gift med min första man då.
För femton år sedan – 1993: började jag plugga på universitetet. Italienska blev mitt huvudämne, följt av statsvetenskap, ekonomisk historia och pedagogik. Helst av allt ville jag läsa journalistik, men det blev inte så. Journalistutbildningen blev klar för ett år sedan i stället.
Jag var lika förvirrad då, som nu.
För tjugo år sedan – 1988: herregud, är det meningen att jag ska minnas det? Jag var 16 år och hade väl precis börjat gymnasiet? Södra Latin. Humanistisk linje. Valda språk: italienska och kinesiska. Fikade väl mest hela dagarna. Drömde om Italien. Två år senare tog jag sabbatsår och pluggade (roade mig) i italienska Perugia i ett år.
Tillägg: jag var 15 år ända till oktober det året.
Hälsningar, hon med nån slags ålderskris.
Jag utmanar den som känner sig manad!
För fem år sedan – 2003: hade jag precis börjat känna livet återvända efter de första tuffa åren som ensamstående tvillingmamma med ett liv i kaos. 11 september 2003 landade jag på Milanos flygplats. Första gången jag återvände till Italien efter att tvillingarna fötts.
När hösten började övergå till vinter det året, kom den där italienske mannen in i mitt liv. På några månader förändrades livet stort.
För tio år sedan – 1998: försökte jag ta mig upp efter att ha förlorat mitt första barn. Några missfall och senare en adoptionsutredning. Det var en fantastisk resa. Även om den som ni vet aldrig blev genomförd. Allt kretsade kring det just då. Och just det ja, jag var gift med min första man då.
För femton år sedan – 1993: började jag plugga på universitetet. Italienska blev mitt huvudämne, följt av statsvetenskap, ekonomisk historia och pedagogik. Helst av allt ville jag läsa journalistik, men det blev inte så. Journalistutbildningen blev klar för ett år sedan i stället.
Jag var lika förvirrad då, som nu.
För tjugo år sedan – 1988: herregud, är det meningen att jag ska minnas det? Jag var 16 år och hade väl precis börjat gymnasiet? Södra Latin. Humanistisk linje. Valda språk: italienska och kinesiska. Fikade väl mest hela dagarna. Drömde om Italien. Två år senare tog jag sabbatsår och pluggade (roade mig) i italienska Perugia i ett år.
Tillägg: jag var 15 år ända till oktober det året.
Hälsningar, hon med nån slags ålderskris.
Jag utmanar den som känner sig manad!
onsdag 26 mars 2008
Bland chokladbollar & en kopp kallnat kaffe
Jag minns en dag för en sisådär sex år sedan. Jag var på ett fik tillsammans med mina då 2-åriga barn. Vi gick alltid och fikade efter dagis på fredagar. Det var vår lilla ritual. Barnen åt chokladbollar och drack äppelsaft. Jag var glad om jag hann få i mig kaffet.
Det var en intensiv period i mitt liv. Minst sagt. Jag var ensamstående med tvillingarna. Alltså: det var tufft. Jag lovar. De sprang hit och dit – men aldrig åt samma håll – och var totalt omedvetna om livets faror. Oftast fick de sitta i vagnen när vi var ute. Av säkerhetsskäl. Men de måste ju få röra på sig ibland också. Tänkte jag. De sprang. Än hit. Än dit. Jag fick rädda den som för tillfället levde farligast. Ibland hann jag inte med. Olyckorna hände när man minst anade det.
Tillbaka till fiket och chokladbollarna. En äldre man såg nog min trötthet och kanske även min uppgivenhet. Han kom fram till mig och berättade om vilken rikedom jag verkligen har. Nu förstod jag det inte, sa han, men när jag blir gammal så kommer jag att minnas och längta tillbaka till den här tiden i mitt liv. Man gör det, fortsatte han, även om man tycker att det är jobbigt nu.
Hans ord har hjälpt mig många, många gånger. Ibland mer. Ibland mindre. Än idag, när jag är omgift med ny make och ännu fler barn, tänker jag på hans ord. De hjälper mig de stunder då livet känns som mest kaotiskt tillsammans med små barn. Då hoppas jag att tiden, trots allt, går lite långsammare. Det här är livet. Om än så kaotiskt.
Det var en intensiv period i mitt liv. Minst sagt. Jag var ensamstående med tvillingarna. Alltså: det var tufft. Jag lovar. De sprang hit och dit – men aldrig åt samma håll – och var totalt omedvetna om livets faror. Oftast fick de sitta i vagnen när vi var ute. Av säkerhetsskäl. Men de måste ju få röra på sig ibland också. Tänkte jag. De sprang. Än hit. Än dit. Jag fick rädda den som för tillfället levde farligast. Ibland hann jag inte med. Olyckorna hände när man minst anade det.
Tillbaka till fiket och chokladbollarna. En äldre man såg nog min trötthet och kanske även min uppgivenhet. Han kom fram till mig och berättade om vilken rikedom jag verkligen har. Nu förstod jag det inte, sa han, men när jag blir gammal så kommer jag att minnas och längta tillbaka till den här tiden i mitt liv. Man gör det, fortsatte han, även om man tycker att det är jobbigt nu.
Hans ord har hjälpt mig många, många gånger. Ibland mer. Ibland mindre. Än idag, när jag är omgift med ny make och ännu fler barn, tänker jag på hans ord. De hjälper mig de stunder då livet känns som mest kaotiskt tillsammans med små barn. Då hoppas jag att tiden, trots allt, går lite långsammare. Det här är livet. Om än så kaotiskt.
En bister fasad
Inatt var jag för arg för att sova. Det som hände igår, var droppen som fick det där glaset att skvätta över rejält. Trött på att balansera bricka med överfullt glas på skakiga händer, insåg jag att det aldrig kommer att bli bättre. Han kommer alltid att fortsätta såra människor på sin väg genom livet.
Den vackra fasaden där på Strandvägen. Är just bara en jäkla fasad.
Den vackra fasaden där på Strandvägen. Är just bara en jäkla fasad.
tisdag 25 mars 2008
Titta mig i ögonen!
Okej, det här borde jag väl egentligen inte blogga om, men gör det i alla fall.
Så här är det:
mina tvillingar är rätt blyga. Eller väldigt blyga när det gäller vissa människor till och med. Jag var också väldigt, väldigt blyg när jag var liten. Så jag vet hur jobbigt det är. Hur som helst, häromdagen träffade de min morfar (som de träffar kanske en gång om året). De sa hej och svarade lite tyst på hans miljoner frågor.
Igår sa min morfar till min mamma i telefon att han inte kommer att köpa nån present till tvillingarna när de fyller år. Möjligtvis att han skickar ett kort. Orsak? Att de inte tittar honom rakt i ögonen när han pratar med dem.
Direkt efter börjar han prata om min dotter, hur annorlunda hon är. Japp, hon är inte blyg för fem öre. Och han gillar hennes pappa bättre än tvillingarnas pappa. Det är nog där skon klämmer som allra hårdast. Tror jag.
Det är inte presenterna eller pengarna jag bryr mig om. Men att han särbehandlar barnen så sliter just nu mitt hjärta i bitar.
Så här är det:
mina tvillingar är rätt blyga. Eller väldigt blyga när det gäller vissa människor till och med. Jag var också väldigt, väldigt blyg när jag var liten. Så jag vet hur jobbigt det är. Hur som helst, häromdagen träffade de min morfar (som de träffar kanske en gång om året). De sa hej och svarade lite tyst på hans miljoner frågor.
Igår sa min morfar till min mamma i telefon att han inte kommer att köpa nån present till tvillingarna när de fyller år. Möjligtvis att han skickar ett kort. Orsak? Att de inte tittar honom rakt i ögonen när han pratar med dem.
Direkt efter börjar han prata om min dotter, hur annorlunda hon är. Japp, hon är inte blyg för fem öre. Och han gillar hennes pappa bättre än tvillingarnas pappa. Det är nog där skon klämmer som allra hårdast. Tror jag.
Det är inte presenterna eller pengarna jag bryr mig om. Men att han särbehandlar barnen så sliter just nu mitt hjärta i bitar.
Påsken var visst över?
Var på en shoppingrunda nyss.
Provade en massa smink.
Nu ska jag hämta dottern på dagis.
Jag ser inte klok ut.
Provade en massa smink.
Nu ska jag hämta dottern på dagis.
Jag ser inte klok ut.
måndag 24 mars 2008
Om en märklig beställning
En ljummen kväll fick de en märklig beställning i baren på det lilla torget i den lilla staden Numana i Italien. Baren med neonskyltar. Ja, ni känner absolut igen den om ni skulle råka ha vägarna förbi. Det är den enda baren på det lilla torget och den ligger mittemot glassbaren Morelli. Det sägs förresten att Italiens allra godast glass kommer just därifrån. Den var förödande god, min favorit blev snabbt citron och blodgrapefrukt.
Den där beställningen då… Jo, väldigt sent på kvällen kom en man med tre barn och en fru med många shoppingkassar in. Han beställde en Gin & Tonic, en chokladkanin med bjällra kring halsen, en påse med rosa karameller som hade kletat ihop sig med varandra i värmen och frun - hon beställde en mineralvatten. Med bubbel. Hon ångrade sig snabbt när de satt där ute i den ljumma natten och syrsorna ropade. Hon smakade makens Gin & Tonic. Den var god. Hon smakade ett kaninöra. Sög på en klibbig rosa karamell och tittade ut i den levande natten. Och kände sig så hemma som hon bara gör just där. Bland Italiens kullar.
När hon kom hem till lägenheten lite senare den där natten, provade hon alla skor hon köpt. De andra sov.
En ödla sprang förbi på balkongen.
Annandag påsk här där vi knappt firat alls
Snö. Amelie från Montmartre. Uttråkad. Tidningar. En liter grönt te. Italiensk musik. Kyckling till middag. Sen kanske jag har energi till att träna? Och en dotter som står i soffan med mössa och sjunger: klappa fötterna om du är riktigt glad, klappa fötterna om du är riktigt glad...
söndag 23 mars 2008
Om att leva i nuet
Jag måste börja leva mer i nuet. Helt klart.
Mina tankar är alltid en timme, några dagar, någon vecka eller år framåt i tiden. Jag sopar undan nuet, medan jag stressar för att hinna allt det som jag vill, för när jag hunnit allt det - ja, då ska jag hinna leva som jag vill…
Ni hör ju hur vrickat det låter. Måste skärpa mig. Nu.
För det är ju inte särskilt bussigt mot någon, allra minst mot barnen, att de liksom får försöka hålla kvar min närvaro med alla sina små krafter, medan jag säger något hurtigt och käckt i all hast. Med ett alltför ofta påklistrat leende. Och rusar vidare.
Jag ser glädjen i deras blick när jag stannar upp och jag är även smärtsamt medveten om sorgen i samma blickar när jag försvinner igen. För att göra nåt. Som jag bara måste. Sen har jag tid.
Sen.
Ska bara.
Mina tankar irrar hit och dit. Ut. Någonstans.
Och när barnen har somnat på kvällen tänker jag att imorgon ska jag skärpa mig.
Det är bara det att jag tänkt samma sak i snart åtta år nu och jag grejar det fan inte. Jag gör inte det.
Skumt att jag erkänner det här.
För övrigt är överdrift min specialité, så det kan hända att jag överdriven en del även i denna text. Kärnan är dock alldeles äkta.
Mina tankar är alltid en timme, några dagar, någon vecka eller år framåt i tiden. Jag sopar undan nuet, medan jag stressar för att hinna allt det som jag vill, för när jag hunnit allt det - ja, då ska jag hinna leva som jag vill…
Ni hör ju hur vrickat det låter. Måste skärpa mig. Nu.
För det är ju inte särskilt bussigt mot någon, allra minst mot barnen, att de liksom får försöka hålla kvar min närvaro med alla sina små krafter, medan jag säger något hurtigt och käckt i all hast. Med ett alltför ofta påklistrat leende. Och rusar vidare.
Jag ser glädjen i deras blick när jag stannar upp och jag är även smärtsamt medveten om sorgen i samma blickar när jag försvinner igen. För att göra nåt. Som jag bara måste. Sen har jag tid.
Sen.
Ska bara.
Mina tankar irrar hit och dit. Ut. Någonstans.
Och när barnen har somnat på kvällen tänker jag att imorgon ska jag skärpa mig.
Det är bara det att jag tänkt samma sak i snart åtta år nu och jag grejar det fan inte. Jag gör inte det.
Skumt att jag erkänner det här.
För övrigt är överdrift min specialité, så det kan hända att jag överdriven en del även i denna text. Kärnan är dock alldeles äkta.
Det där med trippande
Jo, just det – glömde tillägga att klackarna bör vara sju centimeter för bästa effekt!
Jag tror jag klarar kravet.
(Källa: Må Bra)
Jag tror jag klarar kravet.
(Källa: Må Bra)
lördag 22 mars 2008
Året som gick
Om man inte har nåt att göra en påskaftonskväll, kan man alltid kolla lite gamla bilder. Så håll till godo, för ett år sedan såg vi ut såhär. Alessia är ju bebis, Christian gillar inte alls att bli fotad och ser mest sur ut. Och ni får ursäkta tvilling nummer 2 (utplockad med fötterna först en minut efter sin bror), han brukar inte se ut så. Men fram för allt – paddan (i min hand) är ju hur liten som helst! Nu är han en jättedinosaurie som går omkring här hemma. Hur ska detta sluta?
Påskafton utan ett endaste påskris
Det enda fiffiga med att bli sjuk såhär lagom till påsk, är att man slipper åka till landet där det är i princip femton minus. Hu. Jag har nämligen inte kläder för sånt väder. Herregud, jag har ju varit på väg att flytta till Italien sedan urminnes tider! Äger bara skor som man liksom trippar runt i. Läste faktiskt igår att man tränar bäckenbottenmusklerna när man springer omkring i högklackat. Klippte ut den lilla notisen och satte den väl synlig på kylskåpet.
Resten av familjen går till Moderna och kollar Warhol.
Resten av familjen går till Moderna och kollar Warhol.
fredag 21 mars 2008
Svett & gör sig svordomar bra i text?
Det slår aldrig fel. Alltid är det så. Så fort jag kommer igång med träningen sådär riktigt ordentligt och liksom vaknar på morgonen och det bara spritter i kroppen av träningsiver – vad händer då? Jo, jag blir sjuk. Alltid. Fan. Jag är medveten om att svordomar inte gör sig särskilt bra i text (vem har sagt det förresten?), men jag menar det. Av hela mitt hjärta.
Därför tänker jag titta på Studio Belinda istället. Jag hinner aldrig titta på tv. Jag blir rastlös av tv. Att glo på datorn går däremot alldeles utmärkt. Älskar webb-tv!
Därför tänker jag titta på Studio Belinda istället. Jag hinner aldrig titta på tv. Jag blir rastlös av tv. Att glo på datorn går däremot alldeles utmärkt. Älskar webb-tv!
torsdag 20 mars 2008
Repris. Den här har jag haft i flera av mina bloggar. Nu även på den här bloggen. Den heter "Döttrar & söner"
En sensommardag i slutet av augusti 1997 föddes min allra första dotter. I femte månaden. Jag hade nyss fått reda på att hon inte hade en chans. Hon var inte livsduglig. Borde ha blivit ett tidigt missfall, sas det. Livsduglig på ett sätt tycker jag dock att hon var, hon överlevde mot alla odds i magen. Läkarna höll med och sa att eftersom hon klarat sig såpass länge, så skulle hon även överleva förlossningen. Troligtvis. Därefter endast några få månader. Jag fick veta att jag inte hade något val. Egentligen. De klappade mig på ryggen och sa att det är bra att jag är ung, jag har tiden framför mig. Bara att ta nya tag och gå vidare. Så sa de. Jag trodde dem inte.
Min kropp proppades full med medicin under en veckas tid för att förbereda kroppen för en alldeles för tidig förlossning. Jag kände min dotter röra sig. Jag såg livet runtomkring som i en dimma.
En dag, när det var som allra varmast, föddes min dotter efter många, många timmar. I vissa få fall kan de rädda livet på ett så litet barn. Om det är fel på barnet lämnas det att dö.
På morgonen fick jag se henne. De kom in med mitt barn, la henne på sängen. Jag tittade på den lilla bebisen. Vågade inte ens ta i henne. Läkaren tittade på mig och gick ut med henne igen, han svepte in henne i en pappersduk. Jag kommer alltid att minnas hur hon såg ut. Den lilla dockliknande varelsen. Så perfekt. Men ändå var allt så fel.
Jag skickades hem på eftermiddagen. Med hurtiga påståenden om att jag skulle glömma och gå vidare. Jag var ju så ung. Vi åkte hem. Jag la mig i sängen och grät. Jag hade blivit mamma, men hade inte något barn. Det var en lång väg tillbaka. Jag tror inte att så många tänker på henne idag. Hon var ju så liten och allt var ändå bara fel. Men, hon är min allra förstfödda, min förstfödda dotter och hennes minne blommar upp varje dag. Det kommer det att göra i hela mitt liv. Jag gav henne ett namn, men det behåller jag för mig själv.
I slutet av mars 2000 föddes mina tvillingar. Förlossningen gick ganska så snabbt, men så alldeles i slutet hände något och rummet fylldes med läkare och sköterskor. Jag förstod ingenting och hörde någon skrika: - Vi snittar! Nu!
De sprang iväg med mig och ett helt operationsteam stod beredda. De stod som i givakt. Jag tittade upp mot lampans starka sken och såg masken sänkas över mitt ansikte. Sen minns jag inget mer.
Några timmar senare vaknade jag upp. Ensam på ett uppvak. Med sladdar och maskiner pipandes runtomkring mig. En sköterska kom framspringande och berättade att jag fått två friska pojkar. Jag kämpade för att komma ur narkosens grepp en lång stund till innan jag fick träffa mina barn.
Några timmar i mitt liv hade blivit raderade. Då jag blivit mamma. Mina pojkar föddes med dramatik en dag i slutet av mars. Då snö och solsken blandades om vartannat.
Den allra första dagen i juni 2005 föddes min dotter. Att hon skulle födas med planerat snitt beslutades det om redan när hon var liten som en aprikos i min mage.
Det var en helt absurd situation. Jag promenerade in i operationssalen. De hälsade glatt och sa åt mig var jag skulle ställa mina skor. Jag klättrade upp på operationsbordet.
Några minuter senare hör jag min dotter skrika. Mina tårar rann. Det var magiskt. Jag fick vara med när mitt barn föds. Jag fick vara med från början.
Läkaren som plockade ut min dotter i livet kom fram och sa att det var tur att det här var ett planerat snitt, annars hade det troligtvis slutat väldigt akut. Hon sa hej och lycka till. Hon sa även att dottern hade mina skrattgropar. Hon gick sin väg. Jag kunde inte titta efter henne, jag låg och blev ihopsydd. Någonstans i bakgrunden hörde jag dottern skrika och maken skratta.
Min dotter föddes till musik en dag när sommaren just hade börjat.
Min kropp proppades full med medicin under en veckas tid för att förbereda kroppen för en alldeles för tidig förlossning. Jag kände min dotter röra sig. Jag såg livet runtomkring som i en dimma.
En dag, när det var som allra varmast, föddes min dotter efter många, många timmar. I vissa få fall kan de rädda livet på ett så litet barn. Om det är fel på barnet lämnas det att dö.
På morgonen fick jag se henne. De kom in med mitt barn, la henne på sängen. Jag tittade på den lilla bebisen. Vågade inte ens ta i henne. Läkaren tittade på mig och gick ut med henne igen, han svepte in henne i en pappersduk. Jag kommer alltid att minnas hur hon såg ut. Den lilla dockliknande varelsen. Så perfekt. Men ändå var allt så fel.
Jag skickades hem på eftermiddagen. Med hurtiga påståenden om att jag skulle glömma och gå vidare. Jag var ju så ung. Vi åkte hem. Jag la mig i sängen och grät. Jag hade blivit mamma, men hade inte något barn. Det var en lång väg tillbaka. Jag tror inte att så många tänker på henne idag. Hon var ju så liten och allt var ändå bara fel. Men, hon är min allra förstfödda, min förstfödda dotter och hennes minne blommar upp varje dag. Det kommer det att göra i hela mitt liv. Jag gav henne ett namn, men det behåller jag för mig själv.
De sprang iväg med mig och ett helt operationsteam stod beredda. De stod som i givakt. Jag tittade upp mot lampans starka sken och såg masken sänkas över mitt ansikte. Sen minns jag inget mer.
Några timmar senare vaknade jag upp. Ensam på ett uppvak. Med sladdar och maskiner pipandes runtomkring mig. En sköterska kom framspringande och berättade att jag fått två friska pojkar. Jag kämpade för att komma ur narkosens grepp en lång stund till innan jag fick träffa mina barn.
Några timmar i mitt liv hade blivit raderade. Då jag blivit mamma. Mina pojkar föddes med dramatik en dag i slutet av mars. Då snö och solsken blandades om vartannat.
Det var en helt absurd situation. Jag promenerade in i operationssalen. De hälsade glatt och sa åt mig var jag skulle ställa mina skor. Jag klättrade upp på operationsbordet.
Några minuter senare hör jag min dotter skrika. Mina tårar rann. Det var magiskt. Jag fick vara med när mitt barn föds. Jag fick vara med från början.
Läkaren som plockade ut min dotter i livet kom fram och sa att det var tur att det här var ett planerat snitt, annars hade det troligtvis slutat väldigt akut. Hon sa hej och lycka till. Hon sa även att dottern hade mina skrattgropar. Hon gick sin väg. Jag kunde inte titta efter henne, jag låg och blev ihopsydd. Någonstans i bakgrunden hörde jag dottern skrika och maken skratta.
Min dotter föddes till musik en dag när sommaren just hade börjat.
onsdag 19 mars 2008
Flinga av snö
Jag stirrar ut och möts av en dag som skulle kunna vara i december. Inom mig skriker en längtan efter vår. Den borde vara här snart. Om en sisådär tio dagar fyller mina två förstfödda åtta år. Den dagen brukar jag räkna som den allra första vårdagen. I min kalender ser det ut så. Oavsett. Precis som det där med att jag aldrig sätter på mig strumpor innan den första oktober. Men det är en annan historia.
måndag 17 mars 2008
Det kan det vara rätt skönt när...
... man kommer dit och upptäcker att man tycker så mycket bättre om lägenheten man har!
I yttersta samförstånd sjönk vi ner i soffan och kände oss väldigt nöjda med beslutet.
I yttersta samförstånd sjönk vi ner i soffan och kände oss väldigt nöjda med beslutet.
Ibland händer allt så rysligt snabbt
Ibland rusar allt på sådär alldeles jättfort. Man är ute och promenerar på bryggorna på förmiddagen, kommer hem och hamnar på Hemnet. Hittar en lägenhet som skulle passa perfekt. Femton minuter kvar av visningen och man springer dit.
Va? Vad hände? Vi trivs ju verkligen i lägenheten vi bor i och har inte alls tänkt att flytta. Jag älskar utsikten över glittrande stadspuls. Fast den andra ligger ju bara ett stenkast bort. Och är lite större. Vilket vi, fem personer plus en sköldpadda, faktiskt skulle behöva.
Helt plötsligt ska massor med beslut tas. Fort. Ibland hinner jag inte med mig själv.
Först kaffe. Fixa håret. Plattång. Lämna barnen i skola och dagis. Ringa mäklare för värdering. Jobba.
Va? Vad hände? Vi trivs ju verkligen i lägenheten vi bor i och har inte alls tänkt att flytta. Jag älskar utsikten över glittrande stadspuls. Fast den andra ligger ju bara ett stenkast bort. Och är lite större. Vilket vi, fem personer plus en sköldpadda, faktiskt skulle behöva.
Helt plötsligt ska massor med beslut tas. Fort. Ibland hinner jag inte med mig själv.
Först kaffe. Fixa håret. Plattång. Lämna barnen i skola och dagis. Ringa mäklare för värdering. Jobba.
lördag 15 mars 2008
Ungefär som i Tomten är far till alla barnen – eller nåt sånt
Innan klockan var slagen sju hade jag redan druckit två koppar kaffe och läst alla mina favoritbloggar. Kaffet ska serveras med mjölk. Snart ska jag träna och sen – jag känner mig så laddad – är det dags för bowling. Ja, jag vet, de är bara barn. Ja, jag vet, man behöver inte vinna. Fast nu är det faktiskt så att det inte bara är barn med. Min man och min exman är också med. Och några till. Som en enda stor familj bowlar vi såhär en mulen lördag.
Samma sak varje gång. När jag får det där jäkla (oops, sorry) klotet i min hand tar nåt annat över. En vinnarinstinkt jag inte brukar ha. Det är så roligt: alla tror att jag mest flamsar omkring och aldrig kommer att vinna. De känner sig säkra på sin sak. Ha.
Samma sak varje gång. När jag får det där jäkla (oops, sorry) klotet i min hand tar nåt annat över. En vinnarinstinkt jag inte brukar ha. Det är så roligt: alla tror att jag mest flamsar omkring och aldrig kommer att vinna. De känner sig säkra på sin sak. Ha.
fredag 14 mars 2008
Och med...
det megalånga inlägget nedan önskar jag er en trevlig kväll och skålar i ett glas vin! Eller två. För visst är det så Anna, att gränsen går vid just 2,5?
Tai Chi funkar bra på Skeppsholmen – det här är väl egentligen ingen blogg, men eftersom min inspiration är lika med noll ikväll får det blir såhär
Det är hans oas. Den lilla holmen mitt i storstan. Det är på Skeppsholmen som Thomas allra helst tränar sin Tai Chi. Och finner balans i vardagens stress.
För 17 år sedan började Thomas träna karate. Det var hård träning där det krävdes stenhård disciplin. Han ville bli fysisk starkare samtidigt som han kände att något fattades i livet. Tuff träning och ännu mer vilja gav honom ett svart bälte. Samtidigt började han intressera sig för den österländska filosofin. Något år efter bältestriumfen, lämnade han karaten för att gå över till den mjukare formen Tai Chi, som är en form av Qigong.
Tai Chi och Qigong är egentligen samma sak. Qigong är ett samlingsnamn för massor av olika träningformer där man manipulerar med kroppens energi. Tai Chi är en av dem. Många menar att Tai Chi är den bästa formen av Qigong. Tai Chi är, helt enkelt, Qigong när den är som allra bäst.
- Jag hävdar att karate i stort sett bara är yttre träning. Det är kanske lite vågat att säga så, men det är min uppfattning. Hård karateträning sliter ut kroppen, och det är väl inte det vi vill med träning, säger Thomas.
Han förklarar att när man bara tränar yttre träning och bygger muskler, gör man det på bekostnad av den inre energin och det är den som styr organen. Då bryter man bara ner kroppen. Det är balans mellan yttre och inre träning som vi behöver.
- De flesta människor befinner sig i ett brus av stress och behöver balansera kroppens energier. Varje dag ockuperar vi våra sinnen med saker vi måste göra och saker vi måste ha, då är det lätt at vi tappar kontakten med naturen, säger Thomas.
Sin Tai Chi tränar Thomas gärna utomhus när det är fint väder. Och då är Skeppsholmen en av hans favoritplatser. En liten ö mitt i storstadens vimmel. Kan det bli bättre? Där har man ju allt. Han varnar dock för att träna när det blåser; då blir man bara stressad. Men att stå på Skeppsholmen en varm och härlig dag, med den vackra utsikten framför sig och köra sin Tai Chiform, det kan man leva på en hel vinter, lovar Thomas.
- En sak är viktig att veta, att ju mindre rörelserna blir, när det knappt syns att man rör sig… Då har man kommit till en hög nivå i sin träning, säger Thomas.
Han visar en rörelse. Han liksom flyter med. Rör sig lika stilla som en gren i måttlig bris.
- Vet du, jag känner mig så jäkla stark efteråt, utbrister Thomas.
Stress är en orsak till en hel del sjukdomar. När livet springer på för mycket, behövs det, helt klart, en stunds avkoppling varje dag. Att köra igenom en Tai Chiform behöver bara ta trettio minuter – och kanske kan den få dig att må bättre? Och få lite mer balans i livet.
Som Augustinus lär ha sagt någon gång: Människor reser för att förundras över höga berg, forsande floder, mäktiga vågor, vidsträckta hav och stjärnornas ringdans… Och de går förbi sig själva utan att förundras.
Thomas råd till dig som vill börja med Tai Chi är att gå till en utbildad lärare de första tio gångerna. Just för att lära dig teknikerna korrekt. Därefter kan du formen och du kan köra den var som helst, när du själv vill. Kanske just på Skeppsholmen en dag nu i sommar, för att sedan bege dig ut i den dallrande storstaden med ny energi. För den väntar där, bara runt hörnet så att säga. Storstaden alltså.
(En liten intervju jag gjorde för drygt ett år sedan i ett helt annat syfte.)
För 17 år sedan började Thomas träna karate. Det var hård träning där det krävdes stenhård disciplin. Han ville bli fysisk starkare samtidigt som han kände att något fattades i livet. Tuff träning och ännu mer vilja gav honom ett svart bälte. Samtidigt började han intressera sig för den österländska filosofin. Något år efter bältestriumfen, lämnade han karaten för att gå över till den mjukare formen Tai Chi, som är en form av Qigong.
Tai Chi och Qigong är egentligen samma sak. Qigong är ett samlingsnamn för massor av olika träningformer där man manipulerar med kroppens energi. Tai Chi är en av dem. Många menar att Tai Chi är den bästa formen av Qigong. Tai Chi är, helt enkelt, Qigong när den är som allra bäst.
- Jag hävdar att karate i stort sett bara är yttre träning. Det är kanske lite vågat att säga så, men det är min uppfattning. Hård karateträning sliter ut kroppen, och det är väl inte det vi vill med träning, säger Thomas.
Han förklarar att när man bara tränar yttre träning och bygger muskler, gör man det på bekostnad av den inre energin och det är den som styr organen. Då bryter man bara ner kroppen. Det är balans mellan yttre och inre träning som vi behöver.
- De flesta människor befinner sig i ett brus av stress och behöver balansera kroppens energier. Varje dag ockuperar vi våra sinnen med saker vi måste göra och saker vi måste ha, då är det lätt at vi tappar kontakten med naturen, säger Thomas.
Sin Tai Chi tränar Thomas gärna utomhus när det är fint väder. Och då är Skeppsholmen en av hans favoritplatser. En liten ö mitt i storstadens vimmel. Kan det bli bättre? Där har man ju allt. Han varnar dock för att träna när det blåser; då blir man bara stressad. Men att stå på Skeppsholmen en varm och härlig dag, med den vackra utsikten framför sig och köra sin Tai Chiform, det kan man leva på en hel vinter, lovar Thomas.
- En sak är viktig att veta, att ju mindre rörelserna blir, när det knappt syns att man rör sig… Då har man kommit till en hög nivå i sin träning, säger Thomas.
Han visar en rörelse. Han liksom flyter med. Rör sig lika stilla som en gren i måttlig bris.
- Vet du, jag känner mig så jäkla stark efteråt, utbrister Thomas.
Stress är en orsak till en hel del sjukdomar. När livet springer på för mycket, behövs det, helt klart, en stunds avkoppling varje dag. Att köra igenom en Tai Chiform behöver bara ta trettio minuter – och kanske kan den få dig att må bättre? Och få lite mer balans i livet.
Som Augustinus lär ha sagt någon gång: Människor reser för att förundras över höga berg, forsande floder, mäktiga vågor, vidsträckta hav och stjärnornas ringdans… Och de går förbi sig själva utan att förundras.
Thomas råd till dig som vill börja med Tai Chi är att gå till en utbildad lärare de första tio gångerna. Just för att lära dig teknikerna korrekt. Därefter kan du formen och du kan köra den var som helst, när du själv vill. Kanske just på Skeppsholmen en dag nu i sommar, för att sedan bege dig ut i den dallrande storstaden med ny energi. För den väntar där, bara runt hörnet så att säga. Storstaden alltså.
(En liten intervju jag gjorde för drygt ett år sedan i ett helt annat syfte.)
torsdag 13 mars 2008
Skor & bananträd i trädgården
Jag har bloggat om det förut och jag tänker blogga om det igen. Det finns en liten butik på min gata i stan där jag blir förälskad vareviga gång. Denna gråmulna dag gick jag in för att titta lite och blev handlöst kär i dessa. Skor som min kompis Lotta kallar för Saraskor. Sedan några år tillbaka befinner sig Lotta på Zanzibar. De bor i ett stort vitt hus på stranden och har bananträd i trädgården. Hon designar kläder och har startat en butik där. Vi har känt varandra sedan vi var sex år och tro mig, jag saknar henne så!
Åh, ljuva doft av Ajax!
Jo, det är ju så att det är så mycket som ska fixas jämt. Jag blir helt matt. Efterdyningarna av febern gör sig gällande. Visar sig lite då och då. Allra mest när jag dammsög och torkade golven. Va? Inte smart när man är sjuk? För mig är det ren terapi. Jag blir hög på Ajaxlukten. Jag älskar doften av Ajax. Istället för att kladda en massa i bloggen borde jag skriva på det där projektet, ringa några jobbsamtal, ringa en av twinsens kompisars mamma och fråga om de kan leka imorgon, skriva inbjudningskort till samma twins åttaårskalas, hitta nån som vill hänga med och bowla på lördag... Äsch, jag tror att jag går och slänger in duschdraperiet i tvättmaskinen istället.
Så det så.
Så det så.
onsdag 12 mars 2008
Status (min mans favoritord)
Feber. Hemsk huvudvärk. Fryser.
Nu återgår jag till soffan och Sex & The City-boxen.
Längtar efter sol.
Nu återgår jag till soffan och Sex & The City-boxen.
Längtar efter sol.
tisdag 11 mars 2008
Fladdrande hår i Viareggio
Natten i Viareggio vid Toscanas riviera var förtrollande vacker. Mörkret var kompakt, lukterna var starka och söta och överallt såg man folkvimlet, skratt och glädje. Man kände livet. Inom sig. Och utanför. Neonskyltarna glittrade och stjärnorna lyste klara från himlen.
Jag for fram på en gammal, blå cykel. Håret fladdrade såsom vinden bestämde och jag kände mig som världens lyckligaste. Och starkaste. Världen var min och framtiden låg i mina händer.
Solklart.
Ingen tvekan.
Jag kommer aldrig att glömma den känslan.
Det är den känslan som jag försöker hålla kvar nu, när oron över barnen och livet i allmänhet och allt läbbigt som möjligtvis kan hända, äter upp mig. Inifrån. Och ut. Ofta gör den det. Inte alltid.
Och när jag finner den, känslan från den där kvällen någon gång i juni 1993, då försöker jag hålla kvar den så hårt jag bara kan.
Jag for fram på en gammal, blå cykel. Håret fladdrade såsom vinden bestämde och jag kände mig som världens lyckligaste. Och starkaste. Världen var min och framtiden låg i mina händer.
Solklart.
Ingen tvekan.
Jag kommer aldrig att glömma den känslan.
Det är den känslan som jag försöker hålla kvar nu, när oron över barnen och livet i allmänhet och allt läbbigt som möjligtvis kan hända, äter upp mig. Inifrån. Och ut. Ofta gör den det. Inte alltid.
Och när jag finner den, känslan från den där kvällen någon gång i juni 1993, då försöker jag hålla kvar den så hårt jag bara kan.
måndag 10 mars 2008
Skor, frissan & ett glas vin
Jag undrar såklart var mina skor är! Trodde att de skulle ha kommit idag, syrran lovade ju att de var snabba som attan på att leverera. Hon intygade det med en mycket viktig min. Jag trodde henne och klickade.
Mycket mer än såhär blir det nog inte på bloggen idag: snart (om några timmar, allt är relativt) ska jag klippa mig och sen till Jimmys och dricka ett glas vin med bästa Anna!
Mycket mer än såhär blir det nog inte på bloggen idag: snart (om några timmar, allt är relativt) ska jag klippa mig och sen till Jimmys och dricka ett glas vin med bästa Anna!
söndag 9 mars 2008
Litet pytteinlägg
Världens trevligaste kväll hade vi igår.
Somnade 02.00 och vid 05.30 vaknade vår minsta.
Bara att gå upp och påbörja dagen: med ännu ett barnkalas och sen lunch hos svärföräldrarna.
Trött.
Somnade 02.00 och vid 05.30 vaknade vår minsta.
Bara att gå upp och påbörja dagen: med ännu ett barnkalas och sen lunch hos svärföräldrarna.
Trött.
lördag 8 mars 2008
Bland pannkakor & kräftstjärtar
Om en sisådär två timmar befinner jag mig på ett barnkalas. Han fyller tre år. Dottern är eld och lågor. Jag är väl lite mer sansad, kan man säga, i min känsla för barnkalas... Det serveras visst lunch även för medtagna föräldrar.
Kvällen kommer att tillbringas tillsammans med goda vänner. Det här kommer aldrig att bli en matblogg, eftersom jag är en katastrof i köket. Men att steka massor med vitlök, hälla i en burk pesto när vitlöken antagit den viktiga bruna färgen, låta puttra ett tag och sedan lägga i massor med räkor, kräftstjärtar och cocktailtomater – blir hur gott som helst! På italienskt vis bör såsen blandas med pastan under omrörning på en fortfarande varm spis. Servera och ös på färskriven parmesan. Det kan hända att våra gäster får just det till förrätt ikväll.
Jag tror att kvällen kommer att bli riktigt, riktigt trevlig!
Update: maken läser visst min blogg snabbt som attan och hojtar hysteriskt från andra sidan bordet att det inte alls ska vara kräftstjärtar i. Det blir alldeles för mycket dillsmak. Crabsticks är bättre. Eller pilgrimsmusslor. Jaja...
Kvällen kommer att tillbringas tillsammans med goda vänner. Det här kommer aldrig att bli en matblogg, eftersom jag är en katastrof i köket. Men att steka massor med vitlök, hälla i en burk pesto när vitlöken antagit den viktiga bruna färgen, låta puttra ett tag och sedan lägga i massor med räkor, kräftstjärtar och cocktailtomater – blir hur gott som helst! På italienskt vis bör såsen blandas med pastan under omrörning på en fortfarande varm spis. Servera och ös på färskriven parmesan. Det kan hända att våra gäster får just det till förrätt ikväll.
Jag tror att kvällen kommer att bli riktigt, riktigt trevlig!
Update: maken läser visst min blogg snabbt som attan och hojtar hysteriskt från andra sidan bordet att det inte alls ska vara kräftstjärtar i. Det blir alldeles för mycket dillsmak. Crabsticks är bättre. Eller pilgrimsmusslor. Jaja...
fredag 7 mars 2008
En liten present
Och när jag kom hem låg en present från maken och väntade på mig. Bara sådär.
Bacio, amore mio!
(Den vita saken, alltså. Barnet har jag haft ett tag.)
Röda paljetter
Ok. Jag föll. Bästa Syster övertalade mig att shoppa ett par nya skor.
Ser ni paljetterna? Anna, när skulle vi dricka vin?
Update: Jag ska ha vita fat laces till. Hon tyckte att det var bäst.
Update 2: Lite extremt stor bild, men det är för paljetternas skull.
Update 3: Har jag verkligen köpt dem??!
Ni tror kanske inte att jag finns på riktigt – men här är jag!
Ute på en liten prommis i vårsolen. Jag har inget namn än. De som jag bor tillsammans med har inte kunnat enas om nåt passande. Hon, den där som alltid springer omkring i höga klackar, tycker att jag ska heta Doris. Detta motiverar hon med att jag föddes den 14 maj, precis som hennes mormor Doris. Ingen vet om jag är en tjej eller kille än. Några hemlisar måste man väl få ha, eller hur? Jag tillhör ju det gamla släktet på jorden.
Sista blogginlägget för dagen, jag lovar. Nu är det dags för den där lunchen. Orkar inte länka, så jag pekar nedåt till de rutiga skorna. Ha en bra dag! Ciao!
Om en rädsla
Satt här vid datorn och kollade på ett avsnitt av Söderlund/Bie. Hade missat precis alla, eftersom de sänds på bästa kaos/nattningstid hemma hos oss.
Det handlade om stress.
Jag kände hjärtat bulta redan efter 10 minuter.
Stressdoktorn sa att vi verkligen måste tänka på hur många barn vi verkligen orkar med. Ja, exakt. Precis. Jag är på gränsen nu. Jag har tre barn. Två, tvillingarna, har en annan pappa än dottern. Jag är gift med dotterns pappa. Jag och tvillingarnas pappa har numera en bra relation. Tvillingarna älskar deras styvpappa. Lilla dottern är den som bundit vår familj samman. Herregud – det låter ju som en saga detta! Eller hur?
Men, det är det inte. Inte för mamman i pusselfamiljen i alla fall. Och antagligen inte för de barn som har en pappa på annat håll. Tror jag. Ibland säger de saker som bekräftar att de tänker på det och undrar. Jag har undrat hela livet hur det skulle ha varit. Att ha växt upp med pappa. Men jag sörjer inte, utan är tacksam för hur lyckligt mitt liv blev. Människor jag älskar drällde in i mitt liv. Fast jag undrar ibland. Och det måste jag få göra.
Skulle jag få ett till barn skulle jag gå under. Det låter hemskt, jag vet. Sanningen kan vara hård. Tro mig – jag älskar mina barn över allt annat. Jag vet att det är en gåva; varje barn som man får leva tillsammans med. Mitt första barn såg jag livlös på en vit, steril papperhandduk. Så jag vet. Allt för väl. Kom inte och säg nåt annat. Efter min första vackra dotter som jag aldrig fick lära känna, fick jag två missfall. Mina önskningar och mitt hopp spolades blodrött ner i toaletten. Jag grät och jag led. I tysthet. Världen försvann. Det tog många år att komma igen. Skilsmässa. Sorg. Ny man. Gravid direkt. Separation. Ensamstående tvillingmamma. Ny man igen. Den här gången har jag nog hittat rätt. Dottern föds och allt är lugnt. Jag är lycklig. Barnen är lyckliga. Tvillingarnas pappa är lycklig, vi har som sagt en väldigt bra relation numera.
Men jag – jag håller på att stressa ihjäl mig.
Mitt ständigt dåliga samvete över att dottern får allt som killarna inte fick i början. En familj. En trygghet. Det största i livet. Sorg över att jag känner mig så splittrad känslomässigt. Jag slits mellan parterna. Hårt. Skoningslöst. Fast i verkligheten är det nog bara mina egna känslor. Min sorg. Mitt dåliga samvete. Varför kan jag inte bara släppa allt och tillåta mig att vara så lycklig som jag faktiskt är? Är det min egen önskan om att få känna min pappa, journalisten på kulturredaktionen, som spökar? Fast jag känner ju honom faktiskt. Ändå. Vi har alltid haft kontakt. Nu bättre än någonsin. Det är nog inte alls där skon klämmer. Tvingar jag på mina söner min egen ångest?
Sant är i alla fall att jag sedan den dag jag födde och förlorade min första dotter, har levt under konstant stress. Då blev livet så oerhört sårbart. På en minut, ja – en sekund, kan allt ändras och sagoslottet raseras. På en jävla liten sekund. De kan kasta det i ansiket på dig:
- Hon har inte en chans. Döda henne. Du har inget val.
Sedan den dagen, den där stekheta dagen i augusti 1997 har jag levt med min rädsla.
Att förlora någon igen.
Jag önskar så att få känna den där tilliten till livet som jag kände innan det där hemska hände.
Det handlade om stress.
Jag kände hjärtat bulta redan efter 10 minuter.
Stressdoktorn sa att vi verkligen måste tänka på hur många barn vi verkligen orkar med. Ja, exakt. Precis. Jag är på gränsen nu. Jag har tre barn. Två, tvillingarna, har en annan pappa än dottern. Jag är gift med dotterns pappa. Jag och tvillingarnas pappa har numera en bra relation. Tvillingarna älskar deras styvpappa. Lilla dottern är den som bundit vår familj samman. Herregud – det låter ju som en saga detta! Eller hur?
Men, det är det inte. Inte för mamman i pusselfamiljen i alla fall. Och antagligen inte för de barn som har en pappa på annat håll. Tror jag. Ibland säger de saker som bekräftar att de tänker på det och undrar. Jag har undrat hela livet hur det skulle ha varit. Att ha växt upp med pappa. Men jag sörjer inte, utan är tacksam för hur lyckligt mitt liv blev. Människor jag älskar drällde in i mitt liv. Fast jag undrar ibland. Och det måste jag få göra.
Skulle jag få ett till barn skulle jag gå under. Det låter hemskt, jag vet. Sanningen kan vara hård. Tro mig – jag älskar mina barn över allt annat. Jag vet att det är en gåva; varje barn som man får leva tillsammans med. Mitt första barn såg jag livlös på en vit, steril papperhandduk. Så jag vet. Allt för väl. Kom inte och säg nåt annat. Efter min första vackra dotter som jag aldrig fick lära känna, fick jag två missfall. Mina önskningar och mitt hopp spolades blodrött ner i toaletten. Jag grät och jag led. I tysthet. Världen försvann. Det tog många år att komma igen. Skilsmässa. Sorg. Ny man. Gravid direkt. Separation. Ensamstående tvillingmamma. Ny man igen. Den här gången har jag nog hittat rätt. Dottern föds och allt är lugnt. Jag är lycklig. Barnen är lyckliga. Tvillingarnas pappa är lycklig, vi har som sagt en väldigt bra relation numera.
Men jag – jag håller på att stressa ihjäl mig.
Mitt ständigt dåliga samvete över att dottern får allt som killarna inte fick i början. En familj. En trygghet. Det största i livet. Sorg över att jag känner mig så splittrad känslomässigt. Jag slits mellan parterna. Hårt. Skoningslöst. Fast i verkligheten är det nog bara mina egna känslor. Min sorg. Mitt dåliga samvete. Varför kan jag inte bara släppa allt och tillåta mig att vara så lycklig som jag faktiskt är? Är det min egen önskan om att få känna min pappa, journalisten på kulturredaktionen, som spökar? Fast jag känner ju honom faktiskt. Ändå. Vi har alltid haft kontakt. Nu bättre än någonsin. Det är nog inte alls där skon klämmer. Tvingar jag på mina söner min egen ångest?
Sant är i alla fall att jag sedan den dag jag födde och förlorade min första dotter, har levt under konstant stress. Då blev livet så oerhört sårbart. På en minut, ja – en sekund, kan allt ändras och sagoslottet raseras. På en jävla liten sekund. De kan kasta det i ansiket på dig:
- Hon har inte en chans. Döda henne. Du har inget val.
Sedan den dagen, den där stekheta dagen i augusti 1997 har jag levt med min rädsla.
Att förlora någon igen.
Jag önskar så att få känna den där tilliten till livet som jag kände innan det där hemska hände.
Rutiga skor
Idag blir det lunch med Bästa Syster. Vi som träffades för första gången i somras. Vi är systrar. Sådär på riktigt. Blodsband och allt. Ändå tog det nitton år tills vi strålade samman. Solen sken även den dan! Så kan det vara ibland. Och det kan faktiskt funka alldeles utmärkt.
I henne känner jag igen mig själv.
Fast vi har inte samma skosmak.
Dessa skor ska jag förmodligen äta lunch med idag – och jag ser fram emot det!
I henne känner jag igen mig själv.
Fast vi har inte samma skosmak.
Dessa skor ska jag förmodligen äta lunch med idag – och jag ser fram emot det!
torsdag 6 mars 2008
Det blev kalkonsallad
Min slöa dag fortsatte med middag tillsammans med en kompis nere vid vattnet.
Jag har i alla fall tränat idag. Alltid nåt.
Jag har i alla fall tränat idag. Alltid nåt.
Och några koppar grönt te
Nu kommer jag att erkänna nåt riktigt patetiskt. (Jag har ju redan pratat om sushi, knivar och gafflar och sånt.) Jo, jag är helt ledig idag. Solen skiner och det verkar vara otroligt härligt ute. Jag tittar ut och ser glada människor. Många med solglasögon. Bärandes på påskris. (På tal om det borde grannen verkligen ta ner julbelysningen.)
Vad har jag gjort?
Jo. Sätter er ner.
Jag har legat uthälld i soffan och kollat på Sex & The City-boxen.
Fast nu räcker det. Dags att springa ut i solskenet.
Vad har jag gjort?
Jo. Sätter er ner.
Jag har legat uthälld i soffan och kollat på Sex & The City-boxen.
Fast nu räcker det. Dags att springa ut i solskenet.
onsdag 5 mars 2008
Paddor & pasta på Via Fara
På en liten restaurang med rödvitrutiga dukar hemma i Gamla stan, fick jag en gång när jag var kanske en sisådär fem, sex år, en Big-Packlåda av mammas vän Douglas. Lådan var gul, jag minns det såväl. Jag öppnade och tittade. Full av förväntan. Där i den gula glasslådan, låg två små vattensköldpaddor. Jag tittade på dem och log. Ljusen på bordet lyste sådär varmt.
Min lycka var stor, men störst var den nog den gången pappa stod där i vardagsrummet med den gråa kattungen John Silver innanför jeansjackan.
Vi var ofta ute och åt när jag var liten. Än idag är det bland det mysigaste jag vet. Allra helst där borden har rödvitrutiga dukar och levande ljus är såklart ett måste. Det har jag alltid hemma på bordet. Så fort augusti kommit, tänder jag ljusen. Det sitter i sedan barnsben.
Numera kommer en till restaurang att finnas i mitt hjärta för alltid, den där vi kom till den otroligt regniga kvällen i Milano. Den har fastnat i mitt minne. Om ni har vägarna förbi Milano, så missa inte Hosteria La Cadrega på Via Fara 1.
(Det här har jag bloggat förut. Ungefär i alla fall. På en helt annan blogg. Men nu är det så att jag kom att tänka på den godaste middagen jag någonsin ätit och det var just där. Så – favorit i repris!)
Min lycka var stor, men störst var den nog den gången pappa stod där i vardagsrummet med den gråa kattungen John Silver innanför jeansjackan.
Vi var ofta ute och åt när jag var liten. Än idag är det bland det mysigaste jag vet. Allra helst där borden har rödvitrutiga dukar och levande ljus är såklart ett måste. Det har jag alltid hemma på bordet. Så fort augusti kommit, tänder jag ljusen. Det sitter i sedan barnsben.
Numera kommer en till restaurang att finnas i mitt hjärta för alltid, den där vi kom till den otroligt regniga kvällen i Milano. Den har fastnat i mitt minne. Om ni har vägarna förbi Milano, så missa inte Hosteria La Cadrega på Via Fara 1.
(Det här har jag bloggat förut. Ungefär i alla fall. På en helt annan blogg. Men nu är det så att jag kom att tänka på den godaste middagen jag någonsin ätit och det var just där. Så – favorit i repris!)
tisdag 4 mars 2008
Irri
Jag tycker att det är lite irriterande att grannen börjar borra precis när vi fått ungarna i säng i tid (nåja) för en gångs skull. Faktiskt.
Cafébord
Jag satt vid ett litet cafèbord på en bar nästan alldeles i centrala Milano. Mittemot mig satt en man och läste tidningen. Han var tyst. Alldeles förskräckligt tyst. Han köpte mig en cappuccino. Den var rykande het. Tyst var stämningen mellan oss. Bara prasslet från tidningen hördes. Just bara prasslet. Egentligen var faktiskt allt i sin ordning. Vi kände inte varandra. Sammanförda av gemensamma vänner bara. För att hålla varandra sällskap medan dessa gemensamma vänner var upptagna med annat. Jag drack upp min cappuccino. Han läste klart sin tidning och signalerade sedan till mig med en blick att det var dags att gå. Jag nickade och reste mig. Tysta lämnade vi baren. Dagsljuset bländade oss när vi kom ut på gatan. Snart, alldeles, alldeles snart skulle allt återgå till det normala.
Det var då, en mulen dag i Milano.
Idag har jag haft betydligt trevligare fikasällskap. Tre timmar bara försvann. Sådär.
Det måste vi göra om!
Ser fram emot ett glas vin på restaurangen vid vattnet.
Det var då, en mulen dag i Milano.
Idag har jag haft betydligt trevligare fikasällskap. Tre timmar bara försvann. Sådär.
Det måste vi göra om!
Ser fram emot ett glas vin på restaurangen vid vattnet.
måndag 3 mars 2008
Den italienska natten
Kvällen var alldeles svart. Sådär som den blir i Italien. Mörk, men ändå så vänlig. Omtänksam. Som om den omfamnar en. Jag cyklade på en mörkblå lånad cykel. Utmed Viareggios strandpromenad cyklade jag med vinden i håret, kärleken i hjärtat och en känsla av livsglädje som jag aldrig kommer att glömma.
Världen var min. Så kändes det. Ingen sorg.
Jag var 19 år. Hade redan bott i Italien i ett år. Och lite till. Kommit hem. Längtat. Suttit på Dramatens trappa i solskenet och gråtit av längtan bakom mina solglasögon.
Och längtat.
Jag längtar fortfarande.
En del av mitt hjärta stannade kvar där.
En annan del uppskattar Stockholm allt mer.
Ibland känns allt rätt vilset. Fast det är kanske så det är? Livet.
Världen var min. Så kändes det. Ingen sorg.
Jag var 19 år. Hade redan bott i Italien i ett år. Och lite till. Kommit hem. Längtat. Suttit på Dramatens trappa i solskenet och gråtit av längtan bakom mina solglasögon.
Och längtat.
Jag längtar fortfarande.
En del av mitt hjärta stannade kvar där.
En annan del uppskattar Stockholm allt mer.
Ibland känns allt rätt vilset. Fast det är kanske så det är? Livet.
söndag 2 mars 2008
lördag 1 mars 2008
Hon heter Alessia, är min dotter & är en snackis
Jag är en person som behöver en stund av tystnad ibland. För att samla alla mina kanske rätt så förvirrade tankar. Samla energi. Tänka. Men gud vilket skitsnack – jag behöver tystnaden för att dagdrömma helt enkelt! Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Dagdrömmeri är min meditation. Min källa till energi. Eller nåt sånt.
Nu har jag begåvats med en dotter som snackar från det att hon slår upp sina blåa (vilket brukar vara vid femtiden på morgonen) tills hon lägger sig vid samma tid som sina alldeles snart åttaåriga storebröder. Och hon kräver svar!
Jag blir helt slut. På riktigt. Hon måste ha fått alla italienska gener som hon kan få.
Men se, långt där inne i hennes allvarliga blick, ser jag något väldigt välbekant.
Något från de åländska klipporna.
Nu har jag begåvats med en dotter som snackar från det att hon slår upp sina blåa (vilket brukar vara vid femtiden på morgonen) tills hon lägger sig vid samma tid som sina alldeles snart åttaåriga storebröder. Och hon kräver svar!
Jag blir helt slut. På riktigt. Hon måste ha fått alla italienska gener som hon kan få.
Men se, långt där inne i hennes allvarliga blick, ser jag något väldigt välbekant.
Något från de åländska klipporna.
Solen försvann
Jag har visst lovat kompisen i porten bredvid att följa med henne varje lördagmorgon på en joggingtur. Nu regnar det. Men jag tänker inte vara den som bangar.
Så det så.
Så det så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)