Ett paket Finger Marie och en alldeles klar scen från ett ögonblick i barndomen sveper förbi. Långsamt. Känslan i pappret är densamma nu som då. Lika knastrigt. Jag ser vårt vardagsrum, den låga stora soffan och det låga bordet. Utanför fönstret myllrar grändernas liv. Jag ser min pappa, i slitna jeans, vit skjorta och jeansjacka. På bordet ett blått paket Gauloise. Utan filter. Gråa pärmar med silverryggar lite varstans. Med Sveriges Radios logga. I blått på vit bakgrund, om jag inte minns helt fel. En silvrig katt ligger och sover på golvet. Pappa har bråttom, han skyndar iväg, som alltid med en trave böcker under armen.
Så är bilden borta. Men paketet med Finger Marie ligger kvar. Egentligen påstår jag mig ha bytt ut allt vitt mot mörkt. (Nä, det där var väl inte helt sant.) För några Finger Marie gör jag dock ett undantag.
De är precis lika goda som jag minns dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Minns känslan av de lite halvblöta kexen som man stoppade i munnen efter att ha doppat dem i saft :)
Jag ser mamma med picnickorgen, småstressat kikar hon efter sina tre barn som drar åt olika håll. Hon viftar med kexpaketet och hennes starka engelskabrytning bryter igenom ljudet på stranden. Vi hör henne och vi ser kexen. Mums. Alla samlade. Lugn i mor Brittanias blick :) (ha ha lååångt men Mariekex bringar tillbaka minnen!)
Du skriver fint! Fast de där mariekexen var allt otäcka, fastnade i gommen. Jag bojkottar dem ;)
jessika: nä, inte saft till! :)
vdg: visst framkallar de minnen!
petra: tack! Jag harnog förträngt det där med att de fastnade i gommen...
Skicka en kommentar