Till minne av Mimmi

Fredagen den trettonde augusti 2004 försvann en människa som betytt oerhört mycket för mig. Hon, som var så vacker. In i det sista. Mörk, rakryggad och med en värdighet som inte gick av för hackor. Tyst. Gåtfull. Och förbannat påfrestande ibland.

Bland Ålands kobbar och skär sprang hon barfota. Hon lärde mig allt om fisknät och hur man rensar den fulaste flundra. Bara det att jag alltid varit livrädd för fiskar. Man kan nog faktiskt kalla det en fobi. Hon rynkade på näsan åt min rädsla; tyckte att det var en skam för en åländska. Hon blickade ofta ut mot horisonten. Befallde mig att ta in dess skönhet. Den horisont som hon sett sedan den dag hon föddes. Där på udden, som hon döpte till Skvalparudden.

Och lika bra smälte hon in i sitt vardagsliv på Strandvägen. Lika tyst. Lika gåtfull och med samma raka rygg. Men så fort hon kom innanför dörren gick hon barfota. Som hon alltid gjorde på Åland om somrarna. Hon sa att det är den bästa terapin. Jag gör likadant. Det har jag alltid gjort.

Jag minns den där dagen; några dagar innan hon dog. Jag ringde henne till sjukhuset. Hon var så dålig. Om det låtsades hon inte om. Hon ansträngde sig in i det sista. Samma ljusa och unga röst som alltid svarat i telefonen. Det första telefonnummer jag lärde mig.
Någon dag senare satt jag vid hennes säng. Med de där ilsket ceriserosa skorna på mig som hon avskydde. Jag var brun. Uppvikta jeans och kläder direkt från stranden. Jag grät. Min sorg visste inga gränser. Hon blundande, rörde inte en min. De trodde inte att hon hörde något. De sa att vi kunde gå. Ja, de skulle ringa när det hände något.

Mamma och morfar gick ut. Jag stod kvar en stund vid henne. Ropade något till mamma ute i korridoren och då blinkade hon. Tittade på mig. Det såg ut som om hon ville säga något. Orden kom inte fram, men en arm rörde sig. Jag ropade ännu högre. Skrek att hon vaknar. De sa att jag inbillade mig. Jag tittade in i hennes ögon. Blicken var så intensiv. Det var som om orden inte behövdes. Hon blundade igen. Jag kände mig mer förvirrad än vanligt.

Och jag gick därifrån. Någon dag senare dog hon. De sa att hon aldrig vaknat. Jag vet att hon gjorde det. Varför stannade jag inte? Varför blev jag nästan rädd? Varför kom jag inte tillbaka nästa dag, innan det var för sent?

Hon var min trygghet. Jag borde ha besökt dem oftare de senaste åren. Fast jag ringde varje dag. Det första nummer jag lärde mig kan jag i sömnen. Jag ringer det fortfarande. Nu är det morfar som svarar.
Hon finns i mina tankar. Ofta.