Stockholm bjuder på regntunga skyar idag och då längtar jag så himla mycket till Åland. Här på udden har mina förfäder traskat genom tiderna. När solen skiner på de röda klipporna är det underbart. När det blåser och regnar är det inte lika kul. En urusel bild från vår veranda. Jag är en urusel fotograf. Dessutom fotar jag just den dan när algerna slagit till.
De där algerna är ett trist kapitel, speciellt om man har en vattenälskande hund som inte fattar att de är dödliga...De dagar när vi har alger på stranden på Gotland, får Saga inte vara i närheten:(
stumpan: det är ljuvligt. Så ljuvligt att vi för några år sedan var på väg att flytta till Åland. Fast inte till udden. Jag sa att om jag ska bo där permanent, vill jag bo på Mariehamns mest trafikerade väg. ;)
christina: jag vet faktiskt inte om just de algerna är farliga. Men särskilt nyttiga är de väl inte?
jessika: när algerna slår till på Åland, får vi åka till Vänern!
minna: ja, de gör väl det. Man får leva med dem, helt enkelt.
camilla: det är så vackert när man ser horisonten. Min barndmoms somrar utspelades just där. Eller i Provence. Jag längtar tillbaka. Till båda ställena. Usch, nu blev jag ju sentimental...
Bor i Stockholm. Mamma till tre. Rötterna på de åländska klipporna. Italiensk make. Har bott i Italien och längtar ständigt tillbaka. Är galen i design och parmesan. Och en sak till – det här är en slags dagbok, eller rättare sagt ett kladdblock. Inget annat. Jobbar som frilansjournalist.
Hon småsprang på Gamla stans kullerstenar. De höga klackarna smattrade mot gatstenarna. Håret flög i vinden och hon verkade lite stressad. På väg någonstans. Skorna var knallröda och med smala remmar. Tånaglarna var målade i en ilsken röd färg. Handväskan på höger axel. En liten flicka höll hennes hand och försökte hålla samma snabba takt. Jag minns det som igår. Precis såsom jag själv alltid bär min handväska nu, nästan trettio år senare. Samma blick, drömmande och lite stressad. Irrande. Som om den längtar bort, men ändå inte. Som om den är rädd för att missa livet på något sätt. Rädd för att fastna i det vardagliga. Jag springer också helst med höga klackar på stadens gator.
15 kommentarer:
Men man förstår grejen! Ser fint ut trots alger .)
De där algerna är ett trist kapitel, speciellt om man har en vattenälskande hund som inte fattar att de är dödliga...De dagar när vi har alger på stranden på Gotland, får Saga inte vara i närheten:(
Var på Åland är det? Vi åker till Geta, en vecka varje sommar. Nära?
Kram C
Hmmm jag har säkert vart där när jag var liten när jag tänker efter.
petra: verkligheten där är finare än bilden. :)
anna: riktigt läbbiga är de!
christina: det är Lemland, Söderby. Inte så nära Geta, fast Åland är ju visserligen rätt pytte... :) Du har säkert varit där när vi var små!
Det ser ljuvligt ut trots alger!
Är alger farligt?
Full av längtan blir man när man ser din bild! Längtar efter värme och sol! Det delen av Åland du beskriver är för mig helt okänd...
Urusel? Aldrig! Fin fint foto men algerna förstår jag är urtrista. Vi slipper ju dem i vårt innanhav, Vänern :)
men det ser härligt ut ändå. och alger hör ju trots allt sommaren till...
stumpan: det är ljuvligt. Så ljuvligt att vi för några år sedan var på väg att flytta till Åland. Fast inte till udden. Jag sa att om jag ska bo där permanent, vill jag bo på Mariehamns mest trafikerade väg. ;)
christina: jag vet faktiskt inte om just de algerna är farliga. Men särskilt nyttiga är de väl inte?
jessika: när algerna slår till på Åland, får vi åka till Vänern!
minna: ja, de gör väl det. Man får leva med dem, helt enkelt.
Inte är du så usel, du lyckas ju pricka det du ska fota och har ju skärpa. Och det där såg riktigt härligt ut. Vackert ute vid havsbandet.
Hu, alger måste vara läbbigt. Här i Norrland finns de nästan inte, finns knappt några fästingar heller :D
camilla: det är så vackert när man ser horisonten. Min barndmoms somrar utspelades just där. Eller i Provence. Jag längtar tillbaka. Till båda ställena. Usch, nu blev jag ju sentimental...
Välkomna - ni kan ta båten så lägger vi till i någon fin vik tillsammans och skålar i lite rött i solnedgången :)
Visst är det något magiskt när man är så långt ut att himmel och hav möts i en obruten linje ... :D
jessika: låter härligt! Det gör vi! :)
camilla: magiskt var ordet.
Skicka en kommentar