Hon försökte förtvivlat hålla jämna steg med den stora, svarta hunden. De iskalla vindarna ven obarmhärtigt genom Gamla stans gränder. Hunden var hoppande glad. Hon var inte det. Under den tjocka pälsen hade hon bara nattlinne på sig. Ett röd och vitrandigt. Konstigt, egentligen tycker hon inte om just randigt. Ett par lurviga stövlar värmde fötterna. Håret for i vinden och tårarna rann av kylan. Gränderna var fortfarande svarta och de gamla lyktorna på väggarna lyste med ett varmt ljus, som från en annan tid. Hon skyndade efter hunden. Önskade sig vara någon helt annanstans.
De kom hem. Hunden skakade av sig den våta snön i den trånga hallen. Hon suckade. Satte sig vid köksbordet och drack sitt kaffe. Därefter rökte hon två cigaretter.
Röda Prince. Ingenting annat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Underbart Sara ...
Underbart Sara ...
Underbart Sara ...
Förlåt, blev lite ivrig :D
Men kvinna, du har en gåva...
Så du tyckte vi tjattrade om hundar?
Du kan det här med att skriva Sara :) Kram!
Ja nu vill jag läsa en hel roman av dig Sara! Du kanske kan ge oss ett litet kapitel då o då;)
Camilla står för bäste hejjarklacken :), och jag väntar också på boken!!!
Vad gjorde hon sen mamma Prince?
camilla: tack! Mamma tyckte nog inte att det var så värst underbart att ha hunden alla gånger... ;)
jessika: vad du är snäll! Förresten, ska vi ses innan Rosendal?
mie: kanske det... :)
vdg: mamma Prince blev rätt glad när hunden försvann. :) Att ha hund var inte riktigt hennes grej. (Vi hade katt.) Men hunden var hennes pojkväns. Eller rättare sagt – han köpte den till mig (fast det var han som tog hand om den). Men en dag försvann både pojkvännen och hunden. Den här lilla händelsen utspelade sig alltå för länge, länge sedan. Jag var väl kanske 9 år?
Jag kan bara hålla med de andra. Du skriver helt fantastiskt!
Trevlig helg!
Skicka en kommentar