Nya vägar

Nä, vet ni vad? Jag är faktiskt helt färdig med den här bloggen.

PUNKT.

Men vad är det nu då?

Vad har hänt med bloggen?
Varför är alla länkar längst ner?
Nu förstår jag faktiskt ingenting.

Trögt på bloggfronten just nu

Jag hann.
Och en ny design på bloggen kanske kan få mig att hitta blogginspirationen igen?
Men först fika i solen med syrran.

Två koppar kaffe med mjölk och sen skynda, skynda...

Alldeles strax är vi på väg till Helsingborg.
Och jag har inte ens packat än.
Igår kväll satt vi på restaurangen Göteborgs bryggor med våra gäster från Milano. Då visade sig Stockholm från sin allra bästa sida.

Packa. Skynda. Men först två koppar kaffe. Med mjölk.

Ja, men självklart kan ni få texterna typ tre veckor tidigare. Det är inga problem alls!

Så säger bara en idiot när hon sitter på möte på reklambyrån.
När hon kommer hem slår det henne att hon har en vecka på sig att leverera ett rätt stort jobb.
Där på mötet förträngde hon visst att hon har tre barn som har sommarlov (trots att två av dem var med på mötet) och att hennes man inte har semester förrän nästa vecka.
Hon glömde även att hon har en intervju att göra.
Och att hon kommer att vara i ljuvliga Helsingborg tre dagar.

Panik.

Och måsarna skrek

Jag minns de åländska midsomrarna. Där havet låg spegelbankt runt udden och natten var ljus rakt igenom. Då vi firade hela släkten på gammelmormors gård, medan havet sakta smet in mellan kobbar och skär. Måsarna levde sitt eget liv och flög över vatten och båtar.
Gammelmormors hus stod på berget. Rakt framför log horisonten.

Hennes hus står visserligen fortfarande kvar där. Om än nästan förfallet. Vi är en stor släkt och ingen kan enas om vad som ska hända med hennes gård. Alla har sina egna hus och tomter där på Åland, men gården mitt i, den lämnas åt sitt öde.

Igår firade vi midsommar i stan. För första gången. På restaurangen invid vattnet. Med toast Skagen, kalvfilé och sicilianskt vin. Och måsarna skrek alldeles förskräckligt hela natten.

Efterlysningar

Textilkonstnär, musiker eller advokat?

Känner du nån som jag kan intervjua?

Hur ska det gå?

Jag tackade ja till några uppdrag till.
Sen slog det mig att deadline på alla jobb är ungefär samtidigt.
Och nästan precis när det faktumet gått upp för mig insåg jag att ungarnas sommarlov börjar om några dagar.
Jaja, har man satt sig i båten är det väl bara att ro den i land... På nåt sätt.

En lördag i juni

Barnkalas.
Besök hos en pigg 88-årig morfar.
Jobbmöte som resulterade i flera nya frilansuppdrag.
Lax i ugn med pesto, spenat och räkor.
Och ett glas vin.
Tvättstuga.

Italienskan har den effekten

När Åsa skriver så långt och rörande på italienska i sin kommentar i mitt inlägg om att sätta punkt och vdg hänger på – ja, vad ska jag göra?
Jag fortsätter.

Inte nu igen!

Jag tror faktiskt att det är dags för mig att sätta punkt.

Om livet på redaktionen

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva artiklar om just ekonomi.
Men nu gör jag det. Varje dag.
Och jag måste erkänna att jag tycker att det är riktigt intressant.

Om en familj

Det är inte alltid så lätt. Likt ett pussel som ska läggas, utan att bitarna kanske alltid passar perfekt ihop. Känslor som far hit och dit. Dåligt samvete över det ena eller det andra. Jag är uppvuxen i en styvfamilj. 2/3 av mina barn växer just nu upp i en styvfamilj. För mig är styvfamiljen det normala, det enda jag vet. Det enda jag känner till hur det är.

Min verklighet.

Samtidigt tror jag att det kan vara en enorm rikedom - man får en massa människor instormande i ens liv som man aldrig skulle ha träffat annars. Jag väljer att se det från den ljusa sidan. Jag tror att det är så. Jag hoppas det.

Drömmen om Strasbourg blev sann för någon vecka sedan

Räntor, börsen & ett ä som inte fungerar

Några veckor framöver kommer bloggen kanske bli lite smått lidande.
Jag befinner mig nämligen på en tidning där jag skriver om... ekonomi.
Jo, det är sant.

Leendet som fastnade

Om en timme ska jag vara på ett ställe jag inte ofta är på.
Ett ställe där de pratar med mig som om jag vore ett barn.
Och där mitt leende oftast liksom fastnar i ansiktet.
Barnavårdscentralen.

När båten fick mast & en födelsedag i rosa

Igår sprang jag omkring på Bullandös bryggor i högklackat och kort kjol. Okej, jag erkänner – det var inte den optimala outfiten just där. Just då. Solen sken och jag blev brun. Jag är en sån där som blir brun med en gång. Påmastningen gick bra. Ungarna sprang omkring och jag kunde nästan se dem framför mig, när de är en sisådär arton år och seglar själva. Jag vill ge dem friheten att våga ta sina egna vägar i livet, utan att vara beroende av mig. Den där knäppa morsan i högklackat på bryggorna. Tjatig, ilsken, stressig och säkert med alldeles för höga krav. Egentligen brukar jag ju alltid springa barfota när jag är vid havet. Jag älskar att känna sten, bryggor, sand och tång under mina fötter. Och solen bränna.

Redan nu känns det att solen kommer att bränna idag också. Det är den 1 juni 2008 och min tredje (fast egentligen är det ju fjärde) bebis börjar bli stor (hahaha) och fyller tre år. Det firades tidigt imorse med ett stort paket med ett rosa ponnyslott. Det enda hon önskat sig. Lyckan var total.

Mobilt

Idag har jag skaffat mobilt bredband. Det betyder att jag inte längre har några ursäker för att inte följa med ut och segla.

Iskalla gränder. Eller hur jag minns vår tid med hund för länge, länge sedan...

Hon försökte förtvivlat hålla jämna steg med den stora, svarta hunden. De iskalla vindarna ven obarmhärtigt genom Gamla stans gränder. Hunden var hoppande glad. Hon var inte det. Under den tjocka pälsen hade hon bara nattlinne på sig. Ett röd och vitrandigt. Konstigt, egentligen tycker hon inte om just randigt. Ett par lurviga stövlar värmde fötterna. Håret for i vinden och tårarna rann av kylan. Gränderna var fortfarande svarta och de gamla lyktorna på väggarna lyste med ett varmt ljus, som från en annan tid. Hon skyndade efter hunden. Önskade sig vara någon helt annanstans.
De kom hem. Hunden skakade av sig den våta snön i den trånga hallen. Hon suckade. Satte sig vid köksbordet och drack sitt kaffe. Därefter rökte hon två cigaretter.
Röda Prince. Ingenting annat.

Den här onsdagen i slutet av maj

Nu är lägenheten plåtad. Visning om cirka en vecka. Sköldpaddan envisades med att bita mäklaren i tårna mest hela tiden. Paddan charmade honom totalt.
Dottern är hemma. Sjuk. Hon blev sur när jag plockade bort hennes rosa lampa och ersatte den med en blå sak från Kartell inför fotograferingen.
Sushilunch.

Så. Nu har jag gjort som Anna och Ankie och berättat om min dag. Den här onsdagen i slutet av maj. Anna och Ankie ska jag för övrigt träffa ikväll över ett glas vin!

Franska dofter och ostfondue i Basel

Sitter i ett alphus och blickar ut mot berg, dalar och ett antal kor med bjällror. Lite längre bort ser man stadens liv skymta. Att vara här, är på ett sätt som att komma hem. Här har jag ju varit så ofta sedan jag var liten.
Vi har vandrat omkring i Basel, promenerat åtskilliga timmar i franska Strasbourg, ätit ostfondue, druckit gott vin i trädgården, pratat, skrattat, tagit långa promenader på kvällarna och bara njutit av livet.
Ikväll åker vi hem till Stockholm.

Basel

Åker till Basel idag. I det här huset bor Eva och Frederic. Jag har känt dem sedan jag var fem år och då bodde de ovanför oss i Gamla Stan. För många år sedan flyttade de till Schweiz (Frederics hemland) och jag åkte ofta och hälsade på dem. Lustigt nog har de också enäggstvillingkillar och en dotter född några år senare. Precis som jag. Fast deras ungar är i tjugoårsåldern nu.
Tar med mig datorn så kanske, kanske hinner jag blogga lite därifrån.

(Fotot är från förra året och det är nån av mina twins som springer hysteriskt nerför gräsmattan. De gjorde det om och om igen. Hela tiden.)

Tonfisk & minnen från förr

Häromdagen fick jag för mig att byta layout på bloggen. Eftersom jag är totalt koko när det gäller sånt tar maken saken i egna händer.

– Den här? frågar han.

– Den där?? skriker jag.

– Ja, men det är ju lime på. Och du gillar ju lime, säger han.

– Då ser det ju ut som en matblogg ju... svarar jag med stor upprördhet.

– Visst fan, det tänkte jag inte på. Du är ju en total katastrof i köket, säger han. Mycket glatt.

Precis så är det. Nu återkommer jag till det den där jobbiga tiden när jag var ensamstående morsa till små, små tvillingar som alltid sprang – men aldrig åt samma håll. Då var det stört omöjligt att laga mat. Mikron var min räddning. Och spisen var alltid skinande ren. Den användes aldrig. Mina barn fick mat. Men de föredrar fortfarande Mamma Scans köttbullar framför hemgjorda. Själv levde jag på rostbiff och jordgubbar, som jag åt i soffan när barnen somnat om kvällen. Det var min tid. Några timmar senare började de vakna, en efter en. De sov nästan aldrig samtidigt. Jag är än idag övertygad om att järnet i rostbiffen och jordgubbarna gav mig orken att klara av vardagen. Ibland hände det dock att jag faktiskt åt något som jag tillagat på den där skinande rena spisen. Pasta med tonfiskssås. Försvinnande gott.

Du bryner bara lök och vitlök. Häller över en burk tonfisk. Jag brukar välja tonfisk i vatten för kaloriernas skull. Låt det fräsa ett tag. Krydda efter behag. Jag älskar starka kryddor – chili och piri-piri ska det vara! Häll över krossade tomat. Nu ska nu få ett tips från min italienske make – fast honom kände jag ju förstås inte då, när jag var ensamtående tvillingmamma med tvillingar som sprang åt olika håll – och det är att genast shoppa konserver med krossade tomater som det står Mutti på! De är de absolut bästa.
Låt det puttra bra länge. Krydda. Smaka. Rör om och låt det puttra medan du kokar pastan. Färsk pasta är ju förstås allra godast. Glöm bara inte att den ska vara al dente. Oavsett sort. Sist av allt toppar du såsen med lagom mängd kapris. Häll den över pastan. Värm lite grann och rör om. Otroligt gott!

Denna rätt avnjutes förstås helst med ett gott rödvin. Nej, nej, nej – inte måste man ha vitt vin till fiskrätter! Häromdagen drack vi ett tunisiskt vin som heter Villa Kassar. Det var det godaste vin jag druckit på väldigt, väldigt länge.

För övrigt kan jag faktiskt inte laga mat och det här är heller ingen matblogg.

I stan med uteplats

Vi hade verkligen inte tänkt flytta just nu. Men helt plötsligt är vi intresserade av två lägenheter. Den ena har vi redan lagt bud på. Och mitt i allt det åker vi till Basel på torsdag.
Däremot trivs vi så bra i den här delen av stan, så den lämnar vi inte. Aldrig.

Kaffe på svaj & en ilsken get

Häromdagen stod jag i ett kök i en lokal här i närheten. Hade en plastmugg med kaffe i handen och några daim i den andra. I rummet bredvid snurrade de glittrande discokulorna. De sjöng och de dansade. Det såg vi genom det vita skynket som satt upphängt; för att skilja discodelen från det andra.

Mina 8-åriga tvillingar var på discokalas.

Där i köket hade jag det trevligt med de andra föräldrarna. Och mot slutet av kalaset kom den där mamman som jag så ofta sett stå och prata med rektorn på skolgården. Hon utmärker sig, hon låter sig synas – och vi fann varandra där bland de ostadiga plastmuggarna med kaffe i. Det var länge sedan jag skrattade så mycket. Vi var de två som gick sist från kalaset, barnen stod redan påklädda och huttrade ute på gården och väntade.

Snart flyttar de härifrån, ut på landet till en liten gård. Hon pendlar till Rom väldigt ofta; till särbon. Där på gården ska de förresten ha hästar, åsna och en get. Fast geten var visst väldigt ilsken.

Lika som bär?

Visst var de lika som små? Nu är de åtta år och fortfarande så himla lika.

Pärlor överallt

Jag hade planerat att träna nu på morgonen.
Det gör jag inte. Istället har jag legat på golvet och plockat upp en miljon pärlor som dottern haft ut.
En klart frustrerande start på dagen.

Läs mellan raderna, människa!

Mejl från pappa:

Hjälp! Varför försvinner alla mejl som vi skriver till varandra?
Fil.hanterare

Jag ringer honom på stört och frågar om han inte fått mina mejl.
Han (den gamla journalisten som förr i tiden sprang omkring på en kulturredaktion) svarar:

– Och du ska kalla dig journalist?! Herregud, du får väl lära dig att läsa mellan raderna, människa!

Han har rätt. Helt klart. 1-0 till pappa. Och jag lovade att mejla oftare.

Fisk på tallrik & en båt i sjön på en helt annan plats

Medan jag satt på en uteservering och åt fisk inne i stan, hjälpte den nyfunna systern min man att sjösätta båten. Hur bra som helst.

I rödaste skinnjackan sprang jag in till honom på sjukhuset

Med andan i halsen sprang jag in på Södersjukhuset imorse. När som helst skulle han opereras och jag ville för allt i världen hinna dit innan. Till slut hittade jag rätt. Drog försiktigt bort det gröna, lite slitna draperiet och såg min morfar ligga där med syrgas i näsan. Då brast mitt hjärta lite grann. Visst har jag varit heligt förbannad på honom många gånger i livet.
Men det spelar ingen roll. Nu. För lika många gånger har han varit min trygghet i livet. När jag såg honom idag rann hela min barndom över mig. Han får bara inte försvinna.

Han fyller 88 år om några veckor. Frisk som en nötkärna för övrigt. Åker fram och tillbaka till Åland. Reser. Dricker ett glas Martini med grannarna ibland. Gör om på Åland. Målar huset i vitaste vitt. Ordnar med grindar, bryggor och en minnesplats för min mormor. Okej, det där sista var lite overkill, tyckte i alla fall vi. Men vi lät honom hållas.

Så har han då klagat över att han inte har nån puls i några dagar. Vi har skrattat åt honom.
Igår åkte han in.
Imorse sprang jag som sagt in på avdelning 51 med andan i halsen.
En halvtimme senare började de förbereda honom för operation. En pacemaker ska nu se till att hjärtat slår som det ska.

Jag pratade med honom nyss. Han känner sig pigg. Och planerar för fullt resan på Göta Kanal i sommar.

Råttor & psykologer

Fick ett sms från min exmake där det stod:

Tjena, känner du nån glad råttägare?
Skulle behöva en till terapi.

Han pluggar till psykolog. Vad han ska med råttan till har jag ingen aning om. Men om nån har en råtta att låna ut till en blivande psykolog så kan ni ju höra av er här!

Målarkläder kan väl lika gärna vara bikini, eller hur?

Lyssnar på den smörigaste musik från Napoli.
Ska snart dra på mig målarkläderna (så lite som möjligt med tanke på vädret).
Sen bär det av till det glittrande vattnet igen.

(Bilden är från förra året. För närvarande ligger båteländet på land.)

Tack älskade syster som jag faktiskt inte ens kände för ett år sedan!

Den allra första sommardagen. Ja, så känns det. Och båten är målad och fixad. Bästa syster (som jag faktiskt inte ens kände för ett år sedan) och tvillingarna målade så att färgen glödde. Allt medan jag solade i gräset bredvid och lyssnade på arabisk musik. Solen sken.

Efteråt drack vi ett glas vin på Bullandö Marina.

Jag har fått en syster. Mina barn har fått en till moster. Lycka.

Dagens fråga

Ene tvillingsonen:

– Mamma, väger du mer än en häst?

Fråga doktorn?

Idag promenerade jag in på vårdcentralen med mina tvillingar. De är enäggs och lika som bär till utseendet. (Men gudarna ska veta att de till sättet är så olika som man bara kan vara.) Anledningen till detta lilla besök var att för några veckor sedan skällde jag på den ena och tyckte att han kunde äta lite mer ordentligt. Man behöver ju inte kladda som en bebis. Typ så, sa jag. Väldigt pedagogisk, som vanligt.
Snabbt insåg jag att det varken var Oboy eller nåt annat klet. Utan mörkbruna fläckar. Och de blev mörkare och fler.
Någon vecka senare ser hans identiska tvillingbror likadan ut.
Nu har jag två killar som ser ut som om de glömt att tvätta sig i ansiktet.

Läkaren kunde knappt hålla sig för skratt när han sa:

– Det ser ju faktiskt ut som om de har en mamma som inte bryr sig om att tvätta dem!

Han hade inte den blekaste om vad det kan vara.
Kanske nån svamp.
Dessutom var han lika fascinerad som jag över att fläckarna ser exakt likadana ut och sitter exakt på samma ställe på båda två. Enäggstwins är vad de är.

Nån som vet vad det kan vara?

Nu ska jag dricka ett glas Champagne. Skål! Eller saluti som vi säger i la bella Italia.

De seglade en sommar

I höstas impulsköpte vi en segelbåt. Man impulsköper inte en segelbåt. Det var helt galet. När papprena var påskrivna och båten vår slog det oss (likt en blixt från klar himmel) – vi har ingen båtplats!
Vi hittade en båtplats till slut. Onödigt dyr.
Det var lite kul ett tag. Tills verkligheten tog över: varenda helg spenderar vi på att fixa iordning båten. Det ska slipas, det ska målas, det ska tvättas och gud vet allt.

Imorgon ska det i alla fall vara strålande solsken där ute på bryggan och bästa syster ska följa med och måla.

Den här negativa inställningen till båten är bara min. Jag tror inte att den delas av min man. Möjligtvis är han vansinnigt trött på mitt gnäll om båteländet.

Nu ska jag borsta tänderna och gå och lägga mig

När uppförsbackar byts mot ljus horisont – då kan man bli rädd för att våga tro på lyckan.

Christina! Här är twinsen. Och lillasyrran. Förra året.

Hon fick mig att äta mango!

Den absolut godaste salladen har jag ätit idag. Tillsammans med bästa Anna. Och jag som inte ens gillar mango! Att träffa Anna är som en ren energikick. Det är lätt hänt att man blir lite fattigare också...
Tack för idag, Anna!

Ja, jag vet, jag är en usel bloggare för tillfället.

Snart...

är jag tillbaka.

Jag lever

Borde blogga. Hinner inte. Lusten finns inte där. Idag ska jag iväg och göra en intervju. Barnen ska till landet. Att hinna skriva klart artikeln i lugn och ro känns som ett himmelrike just nu. Det har varit lite mycket efter de där norrländska bergen.
Och jag älskar det.

Allt medan de norrländska bergen stirrade emot oss med sin tystnad

Några dagar i Kramfors och Sollefteå blev till en riktigt sprudlande energikick.
Långt bort från barn och vardagssysslor mötte jag nya människor.
Och jag skrattade som jag inte gjort på många år.
Det var precis vad jag behövde.

Till minne av Mimmi

Fredagen den trettonde augusti 2004 försvann en människa som betytt oerhört mycket för mig. Hon, som var så vacker. In i det sista. Mörk, rakryggad och med en värdighet som inte gick av för hackor. Tyst. Gåtfull. Och förbannat påfrestande ibland.

Bland Ålands kobbar och skär sprang hon barfota. Hon lärde mig allt om fisknät och hur man rensar den fulaste flundra. Bara det att jag alltid varit livrädd för fiskar. Man kan nog faktiskt kalla det en fobi. Hon rynkade på näsan åt min rädsla; tyckte att det var en skam för en åländska. Hon blickade ofta ut mot horisonten. Befallde mig att ta in dess skönhet. Den horisont som hon sett sedan den dag hon föddes. Där på udden, som hon döpte till Skvalparudden.

Och lika bra smälte hon in i sitt vardagsliv på Strandvägen. Lika tyst. Lika gåtfull och med samma raka rygg. Men så fort hon kom innanför dörren gick hon barfota. Som hon alltid gjorde på Åland om somrarna. Hon sa att det är den bästa terapin. Jag gör likadant. Det har jag alltid gjort.

Jag minns den där dagen; några dagar innan hon dog. Jag ringde henne till sjukhuset. Hon var så dålig. Om det låtsades hon inte om. Hon ansträngde sig in i det sista. Samma ljusa och unga röst som alltid svarat i telefonen. Det första telefonnummer jag lärde mig.
Någon dag senare satt jag vid hennes säng. Med de där ilsket ceriserosa skorna på mig som hon avskydde. Jag var brun. Uppvikta jeans och kläder direkt från stranden. Jag grät. Min sorg visste inga gränser. Hon blundande, rörde inte en min. De trodde inte att hon hörde något. De sa att vi kunde gå. Ja, de skulle ringa när det hände något.

Mamma och morfar gick ut. Jag stod kvar en stund vid henne. Ropade något till mamma ute i korridoren och då blinkade hon. Tittade på mig. Det såg ut som om hon ville säga något. Orden kom inte fram, men en arm rörde sig. Jag ropade ännu högre. Skrek att hon vaknar. De sa att jag inbillade mig. Jag tittade in i hennes ögon. Blicken var så intensiv. Det var som om orden inte behövdes. Hon blundade igen. Jag kände mig mer förvirrad än vanligt.

Och jag gick därifrån. Någon dag senare dog hon. De sa att hon aldrig vaknat. Jag vet att hon gjorde det. Varför stannade jag inte? Varför blev jag nästan rädd? Varför kom jag inte tillbaka nästa dag, innan det var för sent?

Hon var min trygghet. Jag borde ha besökt dem oftare de senaste åren. Fast jag ringde varje dag. Det första nummer jag lärde mig kan jag i sömnen. Jag ringer det fortfarande. Nu är det morfar som svarar.
Hon finns i mina tankar. Ofta.

Arrivederci!

Tillbaka på fredag. Jag ska upp till vintern. Den allra tunnaste skinnjackan är väl inte att tänka på?

I brist på tid och inspiration...

... lägger jag ut den första bild jag hittar i datorn. Det är min man. Jag brukar ha svårt för att uttrycka känslor, men nu gör jag det i alla fall – och på bloggen till och med! Ti amo, amore mio!

Tillägg/eftertanke: Gud vad töntig jag är.

Må tredje gången vara gillt?

Nu ska jag ringa resebyrån och boka min flygbiljett till Kramfors. För tredje gången. Suck.

Ett annat minne från Via Fabretti

Pang. Den tunga gröna porten slog igen. Med en obarmhärtig smäll. På andra sidan kramade värmen om mig. De välbekanta ljuden från baren bredvid. Bar Gaetano. Lyckan bubblade inuti, den snurrade runt i hela mig. Stjärnklar himmel. Söta dofter. Så kom de då, våra vänner. Skrattande och med en enorm tillförsikt till livet promenerade vi sakta uppför den branta backen till centrum. Den gamla gotiska staden Perugia liksom vakade över oss. Gammal och klok.
Långt senare öppnade vi porten på Via Fabretti och steg in i den kyliga trappuppgången.

Serranoskinka & vin

Den trevligaste kvällen hade jag igår tillsammans med härliga Anna.
Med Anna flyger timmarna iväg och orden tar aldrig slut.
Och i mörkret på väg hem fick jag träffa en alldeles underbart söt Saga.

En tisdag i april ser livet ut såhär...

Helt plötsligt fick jag fler jobb än jag planerat in och hinner knappt blogga.
Det går kräksjukan på dagis. Jag blir tokig. På riktigt. På tisdag ska jag åka på jobbresa till Sollefteå och jag kan inte ha kräksjukan då. Så, jag håller dottern hemma resten av veckan. Och ber till högre makter. Fast just ja – hur ska jag då hinna göra mina intervjuer?

(Jo, min man brukar oftast vabba, men han har precis börjat nytt jobb.)

Förresten: är det möjligtvis nån som känner nån pressansvarig på Coop, Ica, Axfood eller Life?

Ett paket Finger Marie

Ett paket Finger Marie och en alldeles klar scen från ett ögonblick i barndomen sveper förbi. Långsamt. Känslan i pappret är densamma nu som då. Lika knastrigt. Jag ser vårt vardagsrum, den låga stora soffan och det låga bordet. Utanför fönstret myllrar grändernas liv. Jag ser min pappa, i slitna jeans, vit skjorta och jeansjacka. På bordet ett blått paket Gauloise. Utan filter. Gråa pärmar med silverryggar lite varstans. Med Sveriges Radios logga. I blått på vit bakgrund, om jag inte minns helt fel. En silvrig katt ligger och sover på golvet. Pappa har bråttom, han skyndar iväg, som alltid med en trave böcker under armen.

Så är bilden borta. Men paketet med Finger Marie ligger kvar. Egentligen påstår jag mig ha bytt ut allt vitt mot mörkt. (Nä, det där var väl inte helt sant.) För några Finger Marie gör jag dock ett undantag.

De är precis lika goda som jag minns dem.

Den där dan när algerna började blomma

Stockholm bjuder på regntunga skyar idag och då längtar jag så himla mycket till Åland. Här på udden har mina förfäder traskat genom tiderna. När solen skiner på de röda klipporna är det underbart. När det blåser och regnar är det inte lika kul. En urusel bild från vår veranda. Jag är en urusel fotograf. Dessutom fotar jag just den dan när algerna slagit till.

Likt katterna på en grekisk ö

Solen sken och jag tillbringade dagen i solen tillsammans med fortfarande lite sjuk dotter och min kompis M. (Frilansandets fördelar. Nackdelarna tar vi nån annan gång.) Vi satt och lapade sol som utsvultna grekiska katter på en uteservering. Åt den godaste tortelloni man kan tänka sig, toppad med röd pesto och chili. Lät solen smeka vinterblek hud. Kände sminket svettas.
Och en ny mobil fick jag! Efter att ha lämnat in den där supertunna sony-ericsson en gång för mycket, kompenserade de mig med en silvrig sak i senaste modell. Promenerade, kände livet bubbla inom mig och helt plötsligt hade jag shoppat en skinnjacka. Röd. Som hetaste kärlek. Skratta inte. Tränade. Nu blir det inget mer bloggande idag för nu ska jag njuta av ett glas rött. Italienskt. Min italienska man har äntligen fattat grejen och slutat köpa moldaviskt.

Inte min kopp te

Jag hjälper mina tvillingar med matteläxan.
Jag fattar ingenting.
Det gör knappt tvilling 1 heller.
Jag plus tvilling 1 får ett hysteriskt utbrott.
Tvilling 2 kommer kvittrande och förklarar läget för oss.
Jag och tvilling 1 fattar ändå inte (trots mycket pedagogisk förklaring) och skriver i stället av tvilling 2:s läxa.
Sen säger jag till tvilling 1 att gå och öva lite på mattespelet på datorn.
Och sätter mig här och bloggar om eländet...

(Tillägg: de går i ettan.)

50 meter

Femtio meter (kanske mindre) är det från vår port till gymmet.
Jag är frisk, de andra har streptokocker, vilket betyder att maken är hemma med de tre.
Då finns det väl inga ursäkter kvar?

Update: I did it!

Shit

Tur att jag inte har så höga ambitioner med min blogg.

Sista infon på det bedrövliga

Jag tänkte egentligen inte alls skriva nåt inlägg idag. Just för att jag just nu bara skriver om sjuka barn. Och hur kul är det? Inte kul alls. Nu skriver jag dock mitt sista inlägg på den här seglivade sjukdomsföljetongen. Efter två (orkar inte ens förklara varför det blev två) läkarbesök imorse konstaterades det att alla i familjen utom jag har streptokocker. Ene sonen hade Scharlakansfeber förra veckan och vi som bara trodde att det var en vanlig influensa.
Jag har sovit två timmar inatt. Igen. Jag är trött. Sliten.
Längtar efter varmare tider: när solen värmer och jag kan sitta på en uteservering och känna livet bubbla inom mig. Typ så.

Vi dansade ut i livet på Via Fabretti 31

Där, på Via Fabretti 31, tog jag mina första stapplande steg på väg in i vuxenvärlden. I Perugia, i Italien, tillsammans med min kompis Maja. Där på Via Fabretti skrattade vi många gånger, grät nog nästan lika många, kände framtiden sprudla inuti oss och atmosfären lovade lycka. Världen låg framför våra fötter.

Och på våra tallrikar låg det allt som oftast en tomat, en mozzarella skuren i bitar och lite olivolja på. Pengarna spenderade vi på kläder.

Vi var 17 år, solen sken och vi levde livets glada dagar, oftast, där på just Via Fabretti 31, med den tunga mörkgröna porten.

Skriver när livet återvänt hit

Maken har suttit på akuten hela dan. Dottern fortfarande sjuk. Jag har varit sjuk till och från i två veckor. Nu måste hela familjen ta prover för att få en penicillinkur.
Jag känner mig rätt uppgiven faktiskt.

Hon tycker att vi borde rensa lite på dörrmattan

En kompis ringde på dörren. Hon kom knappt in. Det stod visst några par skor i vägen. Hon fotade med mobilen innan hon tog det största klivet hon bara kunde. Ja, så kan det se ut en helt vanlig söndag hemma hos oss. Tre barn kräver sina skor. Va? Ser ni en massa stövlar också?

Två frågor har jag: om jag vill skänka barnkläder till ett barnhem eller så – hur gör jag då? Det var första frågan, andra frågan kommer här: nån som vet var jag kan sälja en servis?
Arabia. Handmålad.

Ditt liv

Om man har lust kan man ju alltid beskriva sitt liv på sex ord här.
Det roade jag mig med igår.

Världens sämsta fotograf fotar finfina mormorsremsan

Tusen tack till Stumpan!

På gränsen till nervsammanbrott

Troligtvis svinkoppor.
Då ska tre barn få det.
Jag blir galen.

Hysteriskt glad uppdatering: det är inte svinkoppor, det är inte svinkoppor! Läkaren tror att det är resultatet av en väldigt kraftig virusinfektion. (Eftersom det går svinkoppor på dagis, är jag dock fortfarande lite tveksam. Fast såna känslor förtränger jag nu.)
Och med detta avslutas alla trista inlägg om sjuka barn. Lovar.

Jippi!

Min mormorsremsa är på väg!

Sjukvårdsupplysningen?

Om ett barn haft superhög feber några dagar och i samband med det får utslag över hela kroppen – vad kan det vara då?

Tillägg: febern börjar ge med sig nu, men byttes ut mot utslagen. Han mår alltså bättre idag.

Jo, jag har tre barn. Jag borde veta.

Minne från förr

Jo, hon satt där vid köksbordet. Med kaffekoppen i ena handen och cigaretten i den andra. Sådär som var så likt henne. Blicken i fjärran. Hunden sov på hallgolvet. Den svarta katten kom fram, tittade på oss med sina gulgröna ögon och hoppade upp på diskbänken. Förväntade sig med all rätt sin frukost. Jag öppnade kylskåpet och tog fram en burk Mjau eller vad den nu hette. Rynkade på näsan åt stanken. Hällde upp de klippiga bullarna. Katten spann och började äta. Försiktigt, med värdighet. När han var klar slickade han sig omsorgsfullt.

Hon tittade på katten och tog ett sista bloss på cigaretten. Röda Prince. Drack upp det sista av kaffet och resten sig upp. Klappade katten lite förstrött på huvudet när hon gick förbi och ut i hallen. Katten kurade ihop sig till en liten hårboll. Hunden bredde ut sig i hallen.

En liten stund senare var vi klara att gå ut. Att börja dagen. Hon hade alltid snygga kläder. Drog på sig de högklackade stövlarna och slängde upp handväskan på axeln. Alltid lika snygg; nu var hon fjärran från den trötta varelsen som var ute med hunden i snötäckta gränder bara någon timme tidigare.

Hon följer mig till skolan något kvarter bort. Sedan ropar hon hejdå och springer ner mot Djurgårdsfärjan som ska ta henne till jobbet.

Över en kopp kaffe pratade de i timtal

Hon var en av mammas väninnor när jag var liten.
Jag minns henne så tydligt.
Hon bodde i samma hus som vi i Gamla Stan. Hon skilde sig från Bill och flyttade. Vi träffade henne allt mindre. Men varje gång jag mötte henne på Västerlånggatan utbrast hon:

- Lilla Sara, vad stooor du har blivit!

Mona Seilitz röst ekade mellan gränderna.
Och nu är hon död.
Det känns sorgligt.

Guccibrillor på galen staty

Kaffe i solsken

Fullt med folk på uteserveringarna utanför mitt fönster.
Och jag? Jo, jag är hemma med sjuka barn.
Ikväll ska jag fixa nytt gymkort. (Ni antecknar väl?)

Tänker på en röd julrosett den första dagen i april

Milano. En kylig dag i slutet av november. Luften nästan frös till is och stora röda rosetter prydde stadens hus. Himlen var som vanligt grå. Lampor med alla möjliga och omöjliga placeringar lyste upp det gråa. Trafiken var lika bullrande som alltid. De gula spårvagnarna gled förbi. Försenade sin vana trogen. Snöblask.

På de blaskiga gatorna trippade jag fram i grön kappa. Julhandlade till familjen som var kvar i Stockholm. Det var sen eftermiddag. Mörkt. Köpte en stickad blå tröja till min lillebror. Vi promenerade Milanos gator fram många timmar den eftermiddagen. Natten dansade vi oss igenom på ett diskotek nära Via Messina. Skratt, glädje och gemenskap. Den blåa stickade tröjan var med, snyggt förpackad i en stel kasse. (Han använde den aldrig. Den stacks för mycket.)

Jag var lycklig. Mina förväntningar inför livet var stora. Kanske för stora.

Och varför i hela fridens namn skriver jag det här nu när vårkänslorna bubblar i luften?

Tråkblogg

Det blir ingen fritidsgård idag. Två barn av tre ligger däckade hemma i feber.
Nu slog det mig plötsligt – det är ju 1 april idag!

Vår i Stockholm

Jag ska öppna fritidsgård.
Helt plötsligt vill twinsen ha kompisar med sig hem varje dag.
Och det är faktiskt helt ok. På kort tid har de liksom blivit så stora. Härligt!
Ja, visst ja – jag har ju en liten tjej kvar. Men hon är tuff som få och hänger killarna i jeansen. Där de är med sina kompisar, där är även hon.
Jo, jag hade skinnjackan på mig idag. Det betyder vår!

Liten vit väska i Provence

I nattens mörker låg jag och funderade. Mina tankar drogs tillbaka 30 år i tiden. Då vi bodde i Frankrike och jag var tre år gammal. Eller liten.
Med långa bruna flätor och solbränd som en pepparkaka.

Jag minns att mamma och jag stod vid ett övergångsställe. Längre bort hägrade havet. Det luktade gassande solsken, avlopp och hav. I handen bar jag en liten, vit korgväska. Den hade ett lås i silverfärg. Jag tror till och med att fodret inuti var ljusgrönt.
En annan egenskap väskan hade, var att den smakade salt om man slickade på handtagen. Jag kunde inte låta bli.

Där vid övergångsstället i Antibes hör jag min mammas irriterade röst om att jag måste skynda mig. Jag kan fortfarande känna min egen irritation och ilska. Över vad, vet jag inte. Att bli tillsagd? Att någon annan talar om för mig vad jag ska göra?
Jag ser något välbekant i min mammas frånvarande blick, som med tankarna någon helt annanstans, i hennes irriterade rop på mig, i hennes drömmar…
Då slår det mig, rakt från stjärnklar himmel – det är ju jag!
Vad jag känner igen mig själv i hennes uttryck, såsom jag så tydligt minns det.
Nu, 30 år senare.

Och i mig själv, den lilla treåringen med envishet och ilska i sin blick, ser jag min ene tvillingson. Så tydligt. Att jag inte tänkt på det tidigare. Äpplena faller tydligen inte så långt från träden alla gånger i alla fall.

Parken

Vi var i parken. Twinsen spelade basket med kompisarna. Maken sträckte sig i kampen om att vinna mot fyra åttaåringar. Dottern roade sig med bästisen Alexander. Jag tog av mig jackan och njöt av strålande solsken.
Nu har vi fem ungar med oss hem.

Lycka

Min mormorsremsa är på G.

Slapp söndag

Kalaset höll på hela dagen och hela kvällen igår.
Tvättstugan nu med en miljon lakan.
Därefter promenad i solskenet.

Dans & det senaste

Vad är det som händer? När katten är borta dansar... maken på tangentbordet.

Och på följetongen lite nytt: han ringde innan vi ens hunnit vakna imorse. Pratade på om att han glömt bort födelsedagen och inte kunnat sova på grund av dåligt samvete. Skitsnack, så klart. Men det spelar ingen större roll nu. Han är gammal. Jag vill inte bråka. Han lät faktiskt ångerfull och alla vet hur han är. Så – jag slänger bort min ilska. Ny dag och solen skiner.

Hackat

Nu har han i fula mössan hackat sig in i bloggen!
Ville bara säga att nu är det dags att krama om solen och rulla söderut!

Shine on!

Sånt här brukar mina vänner håna mig för :)

Han straffar de mest oskyldiga

Han ringde inte ens. Skickade inget kort. Inte ett ord.
Och här stod två nyblivna åttaåringar och fattade ingenting.
Man kan ju inte direkt påstå att det är tillit han lär dem av vuxenvärlden.

Önskar att jag kunde skita i det. Men jag kan inte det. Någonstans inom mig gör det så ont när jag tänker på att han snart är 90 år. Jag vill inte hata och vara arg hans sista år i livet. För det måste ju vara synd om honom. Egentligen. Så elak som han jämt varit mot människor – borde han inte lida då? Innerst inne.
Jag lider. Vacklar. Funderar på att ringa. Vill inte vara arg. Ledsen. Besviken.
Så ser jag sorgen och tusen frågor i mina barns ögon. Då blir jag bara förbannad.

Europas snyggaste häck

"Cathia ha il più bel culo d´Europa".
Översättning: Cathia har Europas snyggaste häck.
Så börjar boken jag läser just nu. Jag kommer ingen vart. Den är seg. Men jag ger inte upp än – jag tror att den blir bra. Så småningom.
Påsklov. Födelsedag. Sätter mig på balkongen och njuter av solen en stund.

28 mars – och jag har en dröm om New York

(Bild: google)

Två killar som ser likadana ut, men som är totalt olika till sättet, fyller åtta år idag. På kvällen den 28 mars 2000 blev jag mamma till två små enäggstvillingar. Min ena syster var med under förlossningen och även under snittet. Det blev bråttom, bråttom och ingen reagerade på att hon var där. De slängde åt henne gröna kläder. När allt var klart och killarna räddade, tittade de på henne och utbrast: "Är du här?" Jag var fortfarande sövd när hon satt och sjöng för de två små. Hon fick ett glas cider. Jag vaknade flera timmar senare. 2 x 2500 gram och 46 cm barn låg i en balja. Tätt intill. Fortfarande sitter de gärna tätt, tätt. En närhet som är nåt speciellt. Men de vill inte alls åka till New York?

Utmanad

Såhär på morgonkvisten med kaffekoppen i handen och knappt vaken, antar jag Petras utmaning.

För fem år sedan – 2003: hade jag precis börjat känna livet återvända efter de första tuffa åren som ensamstående tvillingmamma med ett liv i kaos. 11 september 2003 landade jag på Milanos flygplats. Första gången jag återvände till Italien efter att tvillingarna fötts.
När hösten började övergå till vinter det året, kom den där italienske mannen in i mitt liv. På några månader förändrades livet stort.

För tio år sedan – 1998: försökte jag ta mig upp efter att ha förlorat mitt första barn. Några missfall och senare en adoptionsutredning. Det var en fantastisk resa. Även om den som ni vet aldrig blev genomförd. Allt kretsade kring det just då. Och just det ja, jag var gift med min första man då.

För femton år sedan – 1993: började jag plugga på universitetet. Italienska blev mitt huvudämne, följt av statsvetenskap, ekonomisk historia och pedagogik. Helst av allt ville jag läsa journalistik, men det blev inte så. Journalistutbildningen blev klar för ett år sedan i stället.
Jag var lika förvirrad då, som nu.

För tjugo år sedan – 1988: herregud, är det meningen att jag ska minnas det? Jag var 16 år och hade väl precis börjat gymnasiet? Södra Latin. Humanistisk linje. Valda språk: italienska och kinesiska. Fikade väl mest hela dagarna. Drömde om Italien. Två år senare tog jag sabbatsår och pluggade (roade mig) i italienska Perugia i ett år.
Tillägg: jag var 15 år ända till oktober det året.
Hälsningar, hon med nån slags ålderskris.

Jag utmanar den som känner sig manad!

Bland chokladbollar & en kopp kallnat kaffe

Jag minns en dag för en sisådär sex år sedan. Jag var på ett fik tillsammans med mina då 2-åriga barn. Vi gick alltid och fikade efter dagis på fredagar. Det var vår lilla ritual. Barnen åt chokladbollar och drack äppelsaft. Jag var glad om jag hann få i mig kaffet.

Det var en intensiv period i mitt liv. Minst sagt. Jag var ensamstående med tvillingarna. Alltså: det var tufft. Jag lovar. De sprang hit och dit – men aldrig åt samma håll – och var totalt omedvetna om livets faror. Oftast fick de sitta i vagnen när vi var ute. Av säkerhetsskäl. Men de måste ju få röra på sig ibland också. Tänkte jag. De sprang. Än hit. Än dit. Jag fick rädda den som för tillfället levde farligast. Ibland hann jag inte med. Olyckorna hände när man minst anade det.

Tillbaka till fiket och chokladbollarna. En äldre man såg nog min trötthet och kanske även min uppgivenhet. Han kom fram till mig och berättade om vilken rikedom jag verkligen har. Nu förstod jag det inte, sa han, men när jag blir gammal så kommer jag att minnas och längta tillbaka till den här tiden i mitt liv. Man gör det, fortsatte han, även om man tycker att det är jobbigt nu.

Hans ord har hjälpt mig många, många gånger. Ibland mer. Ibland mindre. Än idag, när jag är omgift med ny make och ännu fler barn, tänker jag på hans ord. De hjälper mig de stunder då livet känns som mest kaotiskt tillsammans med små barn. Då hoppas jag att tiden, trots allt, går lite långsammare. Det här är livet. Om än så kaotiskt.

Önskan

Hoppas paketet kommer idag.

En bister fasad

Inatt var jag för arg för att sova. Det som hände igår, var droppen som fick det där glaset att skvätta över rejält. Trött på att balansera bricka med överfullt glas på skakiga händer, insåg jag att det aldrig kommer att bli bättre. Han kommer alltid att fortsätta såra människor på sin väg genom livet.

Den vackra fasaden där på Strandvägen. Är just bara en jäkla fasad.

Titta mig i ögonen!

Okej, det här borde jag väl egentligen inte blogga om, men gör det i alla fall.

Så här är det:
mina tvillingar är rätt blyga. Eller väldigt blyga när det gäller vissa människor till och med. Jag var också väldigt, väldigt blyg när jag var liten. Så jag vet hur jobbigt det är. Hur som helst, häromdagen träffade de min morfar (som de träffar kanske en gång om året). De sa hej och svarade lite tyst på hans miljoner frågor.
Igår sa min morfar till min mamma i telefon att han inte kommer att köpa nån present till tvillingarna när de fyller år. Möjligtvis att han skickar ett kort. Orsak? Att de inte tittar honom rakt i ögonen när han pratar med dem.
Direkt efter börjar han prata om min dotter, hur annorlunda hon är. Japp, hon är inte blyg för fem öre. Och han gillar hennes pappa bättre än tvillingarnas pappa. Det är nog där skon klämmer som allra hårdast. Tror jag.

Det är inte presenterna eller pengarna jag bryr mig om. Men att han särbehandlar barnen så sliter just nu mitt hjärta i bitar.

Påsken var visst över?

Var på en shoppingrunda nyss.
Provade en massa smink.
Nu ska jag hämta dottern på dagis.
Jag ser inte klok ut.

Om en märklig beställning

En ljummen kväll fick de en märklig beställning i baren på det lilla torget i den lilla staden Numana i Italien. Baren med neonskyltar. Ja, ni känner absolut igen den om ni skulle råka ha vägarna förbi. Det är den enda baren på det lilla torget och den ligger mittemot glassbaren Morelli. Det sägs förresten att Italiens allra godast glass kommer just därifrån. Den var förödande god, min favorit blev snabbt citron och blodgrapefrukt.

Den där beställningen då… Jo, väldigt sent på kvällen kom en man med tre barn och en fru med många shoppingkassar in. Han beställde en Gin & Tonic, en chokladkanin med bjällra kring halsen, en påse med rosa karameller som hade kletat ihop sig med varandra i värmen och frun - hon beställde en mineralvatten. Med bubbel. Hon ångrade sig snabbt när de satt där ute i den ljumma natten och syrsorna ropade. Hon smakade makens Gin & Tonic. Den var god. Hon smakade ett kaninöra. Sög på en klibbig rosa karamell och tittade ut i den levande natten. Och kände sig så hemma som hon bara gör just där. Bland Italiens kullar.

När hon kom hem till lägenheten lite senare den där natten, provade hon alla skor hon köpt. De andra sov.
En ödla sprang förbi på balkongen.

Annandag påsk här där vi knappt firat alls

Snö. Amelie från Montmartre. Uttråkad. Tidningar. En liter grönt te. Italiensk musik. Kyckling till middag. Sen kanske jag har energi till att träna? Och en dotter som står i soffan med mössa och sjunger: klappa fötterna om du är riktigt glad, klappa fötterna om du är riktigt glad...

Om att leva i nuet

Jag måste börja leva mer i nuet. Helt klart.
Mina tankar är alltid en timme, några dagar, någon vecka eller år framåt i tiden. Jag sopar undan nuet, medan jag stressar för att hinna allt det som jag vill, för när jag hunnit allt det - ja, då ska jag hinna leva som jag vill…

Ni hör ju hur vrickat det låter. Måste skärpa mig. Nu.

För det är ju inte särskilt bussigt mot någon, allra minst mot barnen, att de liksom får försöka hålla kvar min närvaro med alla sina små krafter, medan jag säger något hurtigt och käckt i all hast. Med ett alltför ofta påklistrat leende. Och rusar vidare.

Jag ser glädjen i deras blick när jag stannar upp och jag är även smärtsamt medveten om sorgen i samma blickar när jag försvinner igen. För att göra nåt. Som jag bara måste. Sen har jag tid.
Sen.
Ska bara.
Mina tankar irrar hit och dit. Ut. Någonstans.
Och när barnen har somnat på kvällen tänker jag att imorgon ska jag skärpa mig.
Det är bara det att jag tänkt samma sak i snart åtta år nu och jag grejar det fan inte. Jag gör inte det.

Skumt att jag erkänner det här.
För övrigt är överdrift min specialité, så det kan hända att jag överdriven en del även i denna text. Kärnan är dock alldeles äkta.

Det där med trippande

Jo, just det – glömde tillägga att klackarna bör vara sju centimeter för bästa effekt!
Jag tror jag klarar kravet.

(Källa: Må Bra)

Året som gick

Om man inte har nåt att göra en påskaftonskväll, kan man alltid kolla lite gamla bilder. Så håll till godo, för ett år sedan såg vi ut såhär. Alessia är ju bebis, Christian gillar inte alls att bli fotad och ser mest sur ut. Och ni får ursäkta tvilling nummer 2 (utplockad med fötterna först en minut efter sin bror), han brukar inte se ut så. Men fram för allt – paddan (i min hand) är ju hur liten som helst! Nu är han en jättedinosaurie som går omkring här hemma. Hur ska detta sluta?

Påskafton utan ett endaste påskris

Det enda fiffiga med att bli sjuk såhär lagom till påsk, är att man slipper åka till landet där det är i princip femton minus. Hu. Jag har nämligen inte kläder för sånt väder. Herregud, jag har ju varit på väg att flytta till Italien sedan urminnes tider! Äger bara skor som man liksom trippar runt i. Läste faktiskt igår att man tränar bäckenbottenmusklerna när man springer omkring i högklackat. Klippte ut den lilla notisen och satte den väl synlig på kylskåpet.
Resten av familjen går till Moderna och kollar Warhol.

Svett & gör sig svordomar bra i text?

Det slår aldrig fel. Alltid är det så. Så fort jag kommer igång med träningen sådär riktigt ordentligt och liksom vaknar på morgonen och det bara spritter i kroppen av träningsiver – vad händer då? Jo, jag blir sjuk. Alltid. Fan. Jag är medveten om att svordomar inte gör sig särskilt bra i text (vem har sagt det förresten?), men jag menar det. Av hela mitt hjärta.

Därför tänker jag titta på Studio Belinda istället. Jag hinner aldrig titta på tv. Jag blir rastlös av tv. Att glo på datorn går däremot alldeles utmärkt. Älskar webb-tv!

En klänning, en blus och blev det inte en kjol också?

Kunde inte motstå alls.

Repris. Den här har jag haft i flera av mina bloggar. Nu även på den här bloggen. Den heter "Döttrar & söner"

En sensommardag i slutet av augusti 1997 föddes min allra första dotter. I femte månaden. Jag hade nyss fått reda på att hon inte hade en chans. Hon var inte livsduglig. Borde ha blivit ett tidigt missfall, sas det. Livsduglig på ett sätt tycker jag dock att hon var, hon överlevde mot alla odds i magen. Läkarna höll med och sa att eftersom hon klarat sig såpass länge, så skulle hon även överleva förlossningen. Troligtvis. Därefter endast några få månader. Jag fick veta att jag inte hade något val. Egentligen. De klappade mig på ryggen och sa att det är bra att jag är ung, jag har tiden framför mig. Bara att ta nya tag och gå vidare. Så sa de. Jag trodde dem inte.

Min kropp proppades full med medicin under en veckas tid för att förbereda kroppen för en alldeles för tidig förlossning. Jag kände min dotter röra sig. Jag såg livet runtomkring som i en dimma.

En dag, när det var som allra varmast, föddes min dotter efter många, många timmar. I vissa få fall kan de rädda livet på ett så litet barn. Om det är fel på barnet lämnas det att dö.
På morgonen fick jag se henne. De kom in med mitt barn, la henne på sängen. Jag tittade på den lilla bebisen. Vågade inte ens ta i henne. Läkaren tittade på mig och gick ut med henne igen, han svepte in henne i en pappersduk. Jag kommer alltid att minnas hur hon såg ut. Den lilla dockliknande varelsen. Så perfekt. Men ändå var allt så fel.

Jag skickades hem på eftermiddagen. Med hurtiga påståenden om att jag skulle glömma och gå vidare. Jag var ju så ung. Vi åkte hem. Jag la mig i sängen och grät. Jag hade blivit mamma, men hade inte något barn. Det var en lång väg tillbaka. Jag tror inte att så många tänker på henne idag. Hon var ju så liten och allt var ändå bara fel. Men, hon är min allra förstfödda, min förstfödda dotter och hennes minne blommar upp varje dag. Det kommer det att göra i hela mitt liv. Jag gav henne ett namn, men det behåller jag för mig själv.

I slutet av mars 2000 föddes mina tvillingar. Förlossningen gick ganska så snabbt, men så alldeles i slutet hände något och rummet fylldes med läkare och sköterskor. Jag förstod ingenting och hörde någon skrika: - Vi snittar! Nu!
De sprang iväg med mig och ett helt operationsteam stod beredda. De stod som i givakt. Jag tittade upp mot lampans starka sken och såg masken sänkas över mitt ansikte. Sen minns jag inget mer.

Några timmar senare vaknade jag upp. Ensam på ett uppvak. Med sladdar och maskiner pipandes runtomkring mig. En sköterska kom framspringande och berättade att jag fått två friska pojkar. Jag kämpade för att komma ur narkosens grepp en lång stund till innan jag fick träffa mina barn.

Några timmar i mitt liv hade blivit raderade. Då jag blivit mamma. Mina pojkar föddes med dramatik en dag i slutet av mars. Då snö och solsken blandades om vartannat.

Den allra första dagen i juni 2005 föddes min dotter. Att hon skulle födas med planerat snitt beslutades det om redan när hon var liten som en aprikos i min mage.

Det var en helt absurd situation. Jag promenerade in i operationssalen. De hälsade glatt och sa åt mig var jag skulle ställa mina skor. Jag klättrade upp på operationsbordet.
Några minuter senare hör jag min dotter skrika. Mina tårar rann. Det var magiskt. Jag fick vara med när mitt barn föds. Jag fick vara med från början.

Läkaren som plockade ut min dotter i livet kom fram och sa att det var tur att det här var ett planerat snitt, annars hade det troligtvis slutat väldigt akut. Hon sa hej och lycka till. Hon sa även att dottern hade mina skrattgropar. Hon gick sin väg. Jag kunde inte titta efter henne, jag låg och blev ihopsydd. Någonstans i bakgrunden hörde jag dottern skrika och maken skratta.

Min dotter föddes till musik en dag när sommaren just hade börjat.

Moi

Extrem bloggtorka för tillfället.

Flinga av snö

Jag stirrar ut och möts av en dag som skulle kunna vara i december. Inom mig skriker en längtan efter vår. Den borde vara här snart. Om en sisådär tio dagar fyller mina två förstfödda åtta år. Den dagen brukar jag räkna som den allra första vårdagen. I min kalender ser det ut så. Oavsett. Precis som det där med att jag aldrig sätter på mig strumpor innan den första oktober. Men det är en annan historia.

Det kan det vara rätt skönt när...

... man kommer dit och upptäcker att man tycker så mycket bättre om lägenheten man har!
I yttersta samförstånd sjönk vi ner i soffan och kände oss väldigt nöjda med beslutet.

Ibland händer allt så rysligt snabbt

Ibland rusar allt på sådär alldeles jättfort. Man är ute och promenerar på bryggorna på förmiddagen, kommer hem och hamnar på Hemnet. Hittar en lägenhet som skulle passa perfekt. Femton minuter kvar av visningen och man springer dit.

Va? Vad hände? Vi trivs ju verkligen i lägenheten vi bor i och har inte alls tänkt att flytta. Jag älskar utsikten över glittrande stadspuls. Fast den andra ligger ju bara ett stenkast bort. Och är lite större. Vilket vi, fem personer plus en sköldpadda, faktiskt skulle behöva.

Helt plötsligt ska massor med beslut tas. Fort. Ibland hinner jag inte med mig själv.
Först kaffe. Fixa håret. Plattång. Lämna barnen i skola och dagis. Ringa mäklare för värdering. Jobba.

Ungefär som i Tomten är far till alla barnen – eller nåt sånt

Innan klockan var slagen sju hade jag redan druckit två koppar kaffe och läst alla mina favoritbloggar. Kaffet ska serveras med mjölk. Snart ska jag träna och sen – jag känner mig så laddad – är det dags för bowling. Ja, jag vet, de är bara barn. Ja, jag vet, man behöver inte vinna. Fast nu är det faktiskt så att det inte bara är barn med. Min man och min exman är också med. Och några till. Som en enda stor familj bowlar vi såhär en mulen lördag.
Samma sak varje gång. När jag får det där jäkla (oops, sorry) klotet i min hand tar nåt annat över. En vinnarinstinkt jag inte brukar ha. Det är så roligt: alla tror att jag mest flamsar omkring och aldrig kommer att vinna. De känner sig säkra på sin sak. Ha.

Och med...

det megalånga inlägget nedan önskar jag er en trevlig kväll och skålar i ett glas vin! Eller två. För visst är det så Anna, att gränsen går vid just 2,5?

Tai Chi funkar bra på Skeppsholmen – det här är väl egentligen ingen blogg, men eftersom min inspiration är lika med noll ikväll får det blir såhär

Det är hans oas. Den lilla holmen mitt i storstan. Det är på Skeppsholmen som Thomas allra helst tränar sin Tai Chi. Och finner balans i vardagens stress.

För 17 år sedan började Thomas träna karate. Det var hård träning där det krävdes stenhård disciplin. Han ville bli fysisk starkare samtidigt som han kände att något fattades i livet. Tuff träning och ännu mer vilja gav honom ett svart bälte. Samtidigt började han intressera sig för den österländska filosofin. Något år efter bältestriumfen, lämnade han karaten för att gå över till den mjukare formen Tai Chi, som är en form av Qigong.

Tai Chi och Qigong är egentligen samma sak. Qigong är ett samlingsnamn för massor av olika träningformer där man manipulerar med kroppens energi. Tai Chi är en av dem. Många menar att Tai Chi är den bästa formen av Qigong. Tai Chi är, helt enkelt, Qigong när den är som allra bäst.

- Jag hävdar att karate i stort sett bara är yttre träning. Det är kanske lite vågat att säga så, men det är min uppfattning. Hård karateträning sliter ut kroppen, och det är väl inte det vi vill med träning, säger Thomas.

Han förklarar att när man bara tränar yttre träning och bygger muskler, gör man det på bekostnad av den inre energin och det är den som styr organen. Då bryter man bara ner kroppen. Det är balans mellan yttre och inre träning som vi behöver.

- De flesta människor befinner sig i ett brus av stress och behöver balansera kroppens energier. Varje dag ockuperar vi våra sinnen med saker vi måste göra och saker vi måste ha, då är det lätt at vi tappar kontakten med naturen, säger Thomas.

Sin Tai Chi tränar Thomas gärna utomhus när det är fint väder. Och då är Skeppsholmen en av hans favoritplatser. En liten ö mitt i storstadens vimmel. Kan det bli bättre? Där har man ju allt. Han varnar dock för att träna när det blåser; då blir man bara stressad. Men att stå på Skeppsholmen en varm och härlig dag, med den vackra utsikten framför sig och köra sin Tai Chiform, det kan man leva på en hel vinter, lovar Thomas.

- En sak är viktig att veta, att ju mindre rörelserna blir, när det knappt syns att man rör sig… Då har man kommit till en hög nivå i sin träning, säger Thomas.

Han visar en rörelse. Han liksom flyter med. Rör sig lika stilla som en gren i måttlig bris.

- Vet du, jag känner mig så jäkla stark efteråt, utbrister Thomas.

Stress är en orsak till en hel del sjukdomar. När livet springer på för mycket, behövs det, helt klart, en stunds avkoppling varje dag. Att köra igenom en Tai Chiform behöver bara ta trettio minuter – och kanske kan den få dig att må bättre? Och få lite mer balans i livet.

Som Augustinus lär ha sagt någon gång: Människor reser för att förundras över höga berg, forsande floder, mäktiga vågor, vidsträckta hav och stjärnornas ringdans… Och de går förbi sig själva utan att förundras.

Thomas råd till dig som vill börja med Tai Chi är att gå till en utbildad lärare de första tio gångerna. Just för att lära dig teknikerna korrekt. Därefter kan du formen och du kan köra den var som helst, när du själv vill. Kanske just på Skeppsholmen en dag nu i sommar, för att sedan bege dig ut i den dallrande storstaden med ny energi. För den väntar där, bara runt hörnet så att säga. Storstaden alltså.

(En liten intervju jag gjorde för drygt ett år sedan i ett helt annat syfte.)

Skor & bananträd i trädgården

Jag har bloggat om det förut och jag tänker blogga om det igen. Det finns en liten butik på min gata i stan där jag blir förälskad vareviga gång. Denna gråmulna dag gick jag in för att titta lite och blev handlöst kär i dessa. Skor som min kompis Lotta kallar för Saraskor. Sedan några år tillbaka befinner sig Lotta på Zanzibar. De bor i ett stort vitt hus på stranden och har bananträd i trädgården. Hon designar kläder och har startat en butik där. Vi har känt varandra sedan vi var sex år och tro mig, jag saknar henne så!

Åh, ljuva doft av Ajax!

Jo, det är ju så att det är så mycket som ska fixas jämt. Jag blir helt matt. Efterdyningarna av febern gör sig gällande. Visar sig lite då och då. Allra mest när jag dammsög och torkade golven. Va? Inte smart när man är sjuk? För mig är det ren terapi. Jag blir hög på Ajaxlukten. Jag älskar doften av Ajax. Istället för att kladda en massa i bloggen borde jag skriva på det där projektet, ringa några jobbsamtal, ringa en av twinsens kompisars mamma och fråga om de kan leka imorgon, skriva inbjudningskort till samma twins åttaårskalas, hitta nån som vill hänga med och bowla på lördag... Äsch, jag tror att jag går och slänger in duschdraperiet i tvättmaskinen istället.
Så det så.

Status (min mans favoritord)

Feber. Hemsk huvudvärk. Fryser.
Nu återgår jag till soffan och Sex & The City-boxen.
Längtar efter sol.

Marilyn & andra

Idag kom jag äntligen iväg på Warholutställningen på Moderna! Yes!

Fladdrande hår i Viareggio

Natten i Viareggio vid Toscanas riviera var förtrollande vacker. Mörkret var kompakt, lukterna var starka och söta och överallt såg man folkvimlet, skratt och glädje. Man kände livet. Inom sig. Och utanför. Neonskyltarna glittrade och stjärnorna lyste klara från himlen.

Jag for fram på en gammal, blå cykel. Håret fladdrade såsom vinden bestämde och jag kände mig som världens lyckligaste. Och starkaste. Världen var min och framtiden låg i mina händer.
Solklart.
Ingen tvekan.
Jag kommer aldrig att glömma den känslan.

Det är den känslan som jag försöker hålla kvar nu, när oron över barnen och livet i allmänhet och allt läbbigt som möjligtvis kan hända, äter upp mig. Inifrån. Och ut. Ofta gör den det. Inte alltid.

Och när jag finner den, känslan från den där kvällen någon gång i juni 1993, då försöker jag hålla kvar den så hårt jag bara kan.

Nu funderar jag på...

hur man använder en plattång?

Skor, frissan & ett glas vin

Jag undrar såklart var mina skor är! Trodde att de skulle ha kommit idag, syrran lovade ju att de var snabba som attan på att leverera. Hon intygade det med en mycket viktig min. Jag trodde henne och klickade.
Mycket mer än såhär blir det nog inte på bloggen idag: snart (om några timmar, allt är relativt) ska jag klippa mig och sen till Jimmys och dricka ett glas vin med bästa Anna!

Litet pytteinlägg

Världens trevligaste kväll hade vi igår.
Somnade 02.00 och vid 05.30 vaknade vår minsta.
Bara att gå upp och påbörja dagen: med ännu ett barnkalas och sen lunch hos svärföräldrarna.
Trött.

Bland pannkakor & kräftstjärtar

Om en sisådär två timmar befinner jag mig på ett barnkalas. Han fyller tre år. Dottern är eld och lågor. Jag är väl lite mer sansad, kan man säga, i min känsla för barnkalas... Det serveras visst lunch även för medtagna föräldrar.
Kvällen kommer att tillbringas tillsammans med goda vänner. Det här kommer aldrig att bli en matblogg, eftersom jag är en katastrof i köket. Men att steka massor med vitlök, hälla i en burk pesto när vitlöken antagit den viktiga bruna färgen, låta puttra ett tag och sedan lägga i massor med räkor, kräftstjärtar och cocktailtomater – blir hur gott som helst! På italienskt vis bör såsen blandas med pastan under omrörning på en fortfarande varm spis. Servera och ös på färskriven parmesan. Det kan hända att våra gäster får just det till förrätt ikväll.
Jag tror att kvällen kommer att bli riktigt, riktigt trevlig!

Update: maken läser visst min blogg snabbt som attan och hojtar hysteriskt från andra sidan bordet att det inte alls ska vara kräftstjärtar i. Det blir alldeles för mycket dillsmak. Crabsticks är bättre. Eller pilgrimsmusslor. Jaja...

En liten present

Och när jag kom hem låg en present från maken och väntade på mig. Bara sådär.
Bacio, amore mio!
(Den vita saken, alltså. Barnet har jag haft ett tag.)

Röda paljetter

Ok. Jag föll. Bästa Syster övertalade mig att shoppa ett par nya skor.
Ser ni paljetterna? Anna, när skulle vi dricka vin?

Update: Jag ska ha vita fat laces till. Hon tyckte att det var bäst.
Update 2: Lite extremt stor bild, men det är för paljetternas skull.
Update 3: Har jag verkligen köpt dem??!

Ni tror kanske inte att jag finns på riktigt – men här är jag!

Ute på en liten prommis i vårsolen. Jag har inget namn än. De som jag bor tillsammans med har inte kunnat enas om nåt passande. Hon, den där som alltid springer omkring i höga klackar, tycker att jag ska heta Doris. Detta motiverar hon med att jag föddes den 14 maj, precis som hennes mormor Doris. Ingen vet om jag är en tjej eller kille än. Några hemlisar måste man väl få ha, eller hur? Jag tillhör ju det gamla släktet på jorden.

Sista blogginlägget för dagen, jag lovar. Nu är det dags för den där lunchen. Orkar inte länka, så jag pekar nedåt till de rutiga skorna. Ha en bra dag! Ciao!

Om en rädsla

Satt här vid datorn och kollade på ett avsnitt av Söderlund/Bie. Hade missat precis alla, eftersom de sänds på bästa kaos/nattningstid hemma hos oss.
Det handlade om stress.
Jag kände hjärtat bulta redan efter 10 minuter.

Stressdoktorn sa att vi verkligen måste tänka på hur många barn vi verkligen orkar med. Ja, exakt. Precis. Jag är på gränsen nu. Jag har tre barn. Två, tvillingarna, har en annan pappa än dottern. Jag är gift med dotterns pappa. Jag och tvillingarnas pappa har numera en bra relation. Tvillingarna älskar deras styvpappa. Lilla dottern är den som bundit vår familj samman. Herregud – det låter ju som en saga detta! Eller hur?

Men, det är det inte. Inte för mamman i pusselfamiljen i alla fall. Och antagligen inte för de barn som har en pappa på annat håll. Tror jag. Ibland säger de saker som bekräftar att de tänker på det och undrar. Jag har undrat hela livet hur det skulle ha varit. Att ha växt upp med pappa. Men jag sörjer inte, utan är tacksam för hur lyckligt mitt liv blev. Människor jag älskar drällde in i mitt liv. Fast jag undrar ibland. Och det måste jag få göra.

Skulle jag få ett till barn skulle jag gå under. Det låter hemskt, jag vet. Sanningen kan vara hård. Tro mig – jag älskar mina barn över allt annat. Jag vet att det är en gåva; varje barn som man får leva tillsammans med. Mitt första barn såg jag livlös på en vit, steril papperhandduk. Så jag vet. Allt för väl. Kom inte och säg nåt annat. Efter min första vackra dotter som jag aldrig fick lära känna, fick jag två missfall. Mina önskningar och mitt hopp spolades blodrött ner i toaletten. Jag grät och jag led. I tysthet. Världen försvann. Det tog många år att komma igen. Skilsmässa. Sorg. Ny man. Gravid direkt. Separation. Ensamstående tvillingmamma. Ny man igen. Den här gången har jag nog hittat rätt. Dottern föds och allt är lugnt. Jag är lycklig. Barnen är lyckliga. Tvillingarnas pappa är lycklig, vi har som sagt en väldigt bra relation numera.
Men jag – jag håller på att stressa ihjäl mig.

Mitt ständigt dåliga samvete över att dottern får allt som killarna inte fick i början. En familj. En trygghet. Det största i livet. Sorg över att jag känner mig så splittrad känslomässigt. Jag slits mellan parterna. Hårt. Skoningslöst. Fast i verkligheten är det nog bara mina egna känslor. Min sorg. Mitt dåliga samvete. Varför kan jag inte bara släppa allt och tillåta mig att vara så lycklig som jag faktiskt är? Är det min egen önskan om att få känna min pappa, journalisten på kulturredaktionen, som spökar? Fast jag känner ju honom faktiskt. Ändå. Vi har alltid haft kontakt. Nu bättre än någonsin. Det är nog inte alls där skon klämmer. Tvingar jag på mina söner min egen ångest?

Sant är i alla fall att jag sedan den dag jag födde och förlorade min första dotter, har levt under konstant stress. Då blev livet så oerhört sårbart. På en minut, ja – en sekund, kan allt ändras och sagoslottet raseras. På en jävla liten sekund. De kan kasta det i ansiket på dig:

- Hon har inte en chans. Döda henne. Du har inget val.

Sedan den dagen, den där stekheta dagen i augusti 1997 har jag levt med min rädsla.
Att förlora någon igen.
Jag önskar så att få känna den där tilliten till livet som jag kände innan det där hemska hände.

Rutiga skor

Idag blir det lunch med Bästa Syster. Vi som träffades för första gången i somras. Vi är systrar. Sådär på riktigt. Blodsband och allt. Ändå tog det nitton år tills vi strålade samman. Solen sken även den dan! Så kan det vara ibland. Och det kan faktiskt funka alldeles utmärkt.
I henne känner jag igen mig själv.

Fast vi har inte samma skosmak.

Dessa skor ska jag förmodligen äta lunch med idag – och jag ser fram emot det!

Det blev kalkonsallad

Min slöa dag fortsatte med middag tillsammans med en kompis nere vid vattnet.
Jag har i alla fall tränat idag. Alltid nåt.

Och några koppar grönt te

Nu kommer jag att erkänna nåt riktigt patetiskt. (Jag har ju redan pratat om sushi, knivar och gafflar och sånt.) Jo, jag är helt ledig idag. Solen skiner och det verkar vara otroligt härligt ute. Jag tittar ut och ser glada människor. Många med solglasögon. Bärandes på påskris. (På tal om det borde grannen verkligen ta ner julbelysningen.)

Vad har jag gjort?

Jo. Sätter er ner.
Jag har legat uthälld i soffan och kollat på Sex & The City-boxen.

Fast nu räcker det. Dags att springa ut i solskenet.

Paddor & pasta på Via Fara

På en liten restaurang med rödvitrutiga dukar hemma i Gamla stan, fick jag en gång när jag var kanske en sisådär fem, sex år, en Big-Packlåda av mammas vän Douglas. Lådan var gul, jag minns det såväl. Jag öppnade och tittade. Full av förväntan. Där i den gula glasslådan, låg två små vattensköldpaddor. Jag tittade på dem och log. Ljusen på bordet lyste sådär varmt.
Min lycka var stor, men störst var den nog den gången pappa stod där i vardagsrummet med den gråa kattungen John Silver innanför jeansjackan.

Vi var ofta ute och åt när jag var liten. Än idag är det bland det mysigaste jag vet. Allra helst där borden har rödvitrutiga dukar och levande ljus är såklart ett måste. Det har jag alltid hemma på bordet. Så fort augusti kommit, tänder jag ljusen. Det sitter i sedan barnsben.

Numera kommer en till restaurang att finnas i mitt hjärta för alltid, den där vi kom till den otroligt regniga kvällen i Milano. Den har fastnat i mitt minne. Om ni har vägarna förbi Milano, så missa inte Hosteria La Cadrega på Via Fara 1.

(Det här har jag bloggat förut. Ungefär i alla fall. På en helt annan blogg. Men nu är det så att jag kom att tänka på den godaste middagen jag någonsin ätit och det var just där. Så – favorit i repris!)

Sökes

Jag behöver en snygg vårjacka.
Är det ingen som ska bloppa en snart?
:-)

Irri

Jag tycker att det är lite irriterande att grannen börjar borra precis när vi fått ungarna i säng i tid (nåja) för en gångs skull. Faktiskt.

Cafébord

Jag satt vid ett litet cafèbord på en bar nästan alldeles i centrala Milano. Mittemot mig satt en man och läste tidningen. Han var tyst. Alldeles förskräckligt tyst. Han köpte mig en cappuccino. Den var rykande het. Tyst var stämningen mellan oss. Bara prasslet från tidningen hördes. Just bara prasslet. Egentligen var faktiskt allt i sin ordning. Vi kände inte varandra. Sammanförda av gemensamma vänner bara. För att hålla varandra sällskap medan dessa gemensamma vänner var upptagna med annat. Jag drack upp min cappuccino. Han läste klart sin tidning och signalerade sedan till mig med en blick att det var dags att gå. Jag nickade och reste mig. Tysta lämnade vi baren. Dagsljuset bländade oss när vi kom ut på gatan. Snart, alldeles, alldeles snart skulle allt återgå till det normala.

Det var då, en mulen dag i Milano.

Idag har jag haft betydligt trevligare fikasällskap. Tre timmar bara försvann. Sådär.
Det måste vi göra om!
Ser fram emot ett glas vin på restaurangen vid vattnet.

Den italienska natten

Kvällen var alldeles svart. Sådär som den blir i Italien. Mörk, men ändå så vänlig. Omtänksam. Som om den omfamnar en. Jag cyklade på en mörkblå lånad cykel. Utmed Viareggios strandpromenad cyklade jag med vinden i håret, kärleken i hjärtat och en känsla av livsglädje som jag aldrig kommer att glömma.
Världen var min. Så kändes det. Ingen sorg.

Jag var 19 år. Hade redan bott i Italien i ett år. Och lite till. Kommit hem. Längtat. Suttit på Dramatens trappa i solskenet och gråtit av längtan bakom mina solglasögon.
Och längtat.

Jag längtar fortfarande.
En del av mitt hjärta stannade kvar där.
En annan del uppskattar Stockholm allt mer.

Ibland känns allt rätt vilset. Fast det är kanske så det är? Livet.

Grattis!

Min man fyller år idag.
Det firas med lunch tillsammans med lite släkt på närmaste kinarestaurang.
Han föddes nämligen i Kina. (Av italiensk mamma och svensk pappa.)

Fast jag tror att han hellre hade ätit på indiern.

Hon heter Alessia, är min dotter & är en snackis

Jag är en person som behöver en stund av tystnad ibland. För att samla alla mina kanske rätt så förvirrade tankar. Samla energi. Tänka. Men gud vilket skitsnack – jag behöver tystnaden för att dagdrömma helt enkelt! Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Dagdrömmeri är min meditation. Min källa till energi. Eller nåt sånt.

Nu har jag begåvats med en dotter som snackar från det att hon slår upp sina blåa (vilket brukar vara vid femtiden på morgonen) tills hon lägger sig vid samma tid som sina alldeles snart åttaåriga storebröder. Och hon kräver svar!

Jag blir helt slut. På riktigt. Hon måste ha fått alla italienska gener som hon kan få.
Men se, långt där inne i hennes allvarliga blick, ser jag något väldigt välbekant.
Något från de åländska klipporna.

Solen försvann

Jag har visst lovat kompisen i porten bredvid att följa med henne varje lördagmorgon på en joggingtur. Nu regnar det. Men jag tänker inte vara den som bangar.
Så det så.

En het junidag knöts våra band åter

Min bästa syster. Hon, den lilla som jag träffade första gången när hon var tre veckor gammal. I knallgul sparkdräkt. Jag höll henne. Jag var en sisådär 15 år gammal. Drömde om ett liv i Italien. Så försvann hon. Outgrundliga är våra livsvägar.
Under tiden levde jag min italienska dröm.

Så möttes vi åter. En solig junidag gick jag och vår gemensamma pappa till hennes studentfest. Hon i knallgul sparkdräkt hade blivit stor. Solen sken. Jag hade en klännng från Tjallamalla. Pappa brunbränd som vanligt. Pappa och jag gick tillsammans, sida vid sida. Det hände inte igår, kan jag lova.

Det blev en dag och en kväll jag aldrig kommer att glömma. Blod är starkt. Jäkligt starkt.

Som en enda stor familj – tänk att det blev så till slut

Fredagskväll. Jag sitter här med barn, make och exman. Maken är pappa till dottern och exmannen (eller exsambon om man ska vara petig) är pappa till twinsen. Vi pratar och har det hur trevligt som helst.
När jag skriver det här, känner jag att det hela kan låta en aning... galet?
Var det jag som snackade om att inte lämna ut mig för mycket nyss?

Bloggfunderingar & ett kladdblock

Den där vårdagen 2005 kom maken hem och sa:

– Du borde börja blogga!
– Va, svarade jag och hade knappt en aning om vad en blogg var för nåt.

Men där satt jag höggravid och stirrade ut i den vackra omgivningen. Där jag inte trivdes alls. Relationen med tvillingarnas pappa var inte den bästa och jag hade en riskgraviditet. Allt var mest oro och rädsla. Bloggen blev en vän. En ventil. Jag fastnade.

Så föddes dottern. Vi flyttade tillbaka till stan och jag fick livet åter, låter klyschigt, jag vet. Men precis så kändes det. Relationen med mina förstföddas pappa blev bättre och idag är han faktiskt en av mina bästa vänner!

Många bloggar har jag haft. Nästan lika många har jag avslutat. Varför? Jag vet inte riktigt. En anledning är väl att jag lämnat ut för mycket: bloggen blev ju faktiskt den plats där jag skrev av mig min sorg över min förstfödda dotter som inte fick leva. Allt det som jag inte pratade med min omgivning om. Att prata om känslor är inte min starka sida. Jag måste få skriva av mig smärtan och så blev det.

Via Fabrettibloggen avslutades bland annat eftersom jag en dag kände en befrielse – sorgen åt inte längre upp mig! I samma veva var min blogg med i en artikel i Mama och helt plötsligt insåg jag att de flesta mammor på dotterns dagis läser just Mama. Även i killarnas skola kom flera fram och sa att de läst min blogg. Där stod jag den där soliga eftermiddagen på skolgården, skrattandes och blev mycket väl medveten om att de andra hade sett en helt annan sida av mig.
Jag valde att avsluta den. Främst för barnens skull.

Och här är jag igen. Jag saknde bloggandet. Men inläggen med foton av barnen har jag raderat och även det med lamporna. De inläggen var inte jag, helt enkelt. Inga bilder på min familj eller mitt hem. Inte för att jag tycker att det är fel. Absolut inte. Tvärtom.
Men det är inte jag. Inte just nu i alla fall.

Här är mina tankar och lite annat trams. Jag har inget syfte alls med den är bloggen.
Se den som ett kladdblock. Bara så.

Solbad

Sportlov. Solen skiner och Stockholms gator riktigt badar i sol. Jag vill ut. Men jag är inne: ena tvillingen ligger däckad i soffan. Febrig och vrålförkyld. Inuti mig bubblar lusten att gå ut och när maken kommer hem ska jag och den friska sonen samt dottern ut i våren.

Vad jag har gjort idag? Jo, pedant som jag är, har jag städat. Och jag brukar ju få ständiga feng shui-attacker. Så även idag. Det är så härligt att rensa! (Fast egentligen har ju mina ständiga feng shui-attacker bidragit till att jag inte har så mycket att göra mig av med.)

På tal om sånt – nån som vet hur man får bort klistermärken på typ stålsängar och hurtsar även de i stål (eller nåt sånt)? (Twinsen fick nåt anfall för nåt år sedan. Eller rättare sagt, de frågade maken om det var ok och han sa ja. Jag var inte hemma och nu har de tröttnat på alla klistermärken. Till min stora glädje.)

Vår i Basel

Biljetter till Basel i slutet av maj är bokade.
Träna hann jag också.
Nu tänker jag slänga mig i soffan och glo på nån fransk film.

Svepande trappor & ett och annat program som jag ville se

Satte mig som vanligt med kaffekoppen framför datorn och fick för mig att jag absolut måste se det senaste avsnittet av Studio Belinda innan vi åker till landet. Men se, det gick inte alls! Nu är ju jag, som ni vet, inget datasnille direkt – lika bra att ge upp. Måste ändå rusa.
Hyra släp, väcka barn (idag av alla dagar sover två av tre ungar fast klockan slagit sju för länge sen), åka till landet för att hämta en massa möbler till den där lägenheten som inte såldes utan som istället ska hyras ut. Därefter ska den mest otympliga av soffor bäras upp i kringliga, långa och fullkomligt livsfarliga trappor i Gamla Stan också.

Först en kopp kaffe till. Det kommer att bli en lång dag.

Buongiorno!

Vatten

Varför regnar det alltid när vi ska ut till båten för att fixa?

Update: Båten stod kvar och nu längtar till och med jag efter sjösättning. Planen är att segla till mitt Åland, men jag har inte bestämt mig än om jag ska ta den säkra vägen eller inte.

Rött från Toscana

Burit möbler och åkt fram och tillbaka hela dan.
Nu återstår frågan – träna eller ett glas vin tillsammans med alla tidningar jag inte hunnit läsa den senaste tiden?

Livet på en pinne

Hon har klarat sig själv i många år. Hon fyller 95 i år. Hon har dammsugit båda våningarna i det gula radhuset varje dag. Promenerat en timme om dagen för att handla.
Strax innan jul hälsade hon på min bror när han fyllde 23 år. Där satt hon, lika pigg som vanligt i soffan.

Nu har hon rasat ihop. Klarar inte ens av att gå ur sängen själv. Hemtjänsten skulle komma till det gula radhuset. En morgon låg hon på golvet när hennes dotter kom. En annan morgon satt hon i en fåtölj. Ingen hade lagt henne kvällen innan.
Så blev hon sämre.
Åkte in på sjukhus.
Kroppen håller på att ge upp. Hon säger själv att hon ska dö nu. Hon gråter och säger att hon inte vill vara ensam. I fredags blev hon hemskickad från sjukhuset. Till det gula radhuset. Hemtjänsten skulle komma. Men de kom inte.
Imorgon flyttar hon till en lägenhet, där det finns personal i huset.
Idag sitter hon i en fåtölj i det gula radhuset och ser sitt hem packas ihop.

Hennes ene son, min styvpappa, opererade hjärtat för en tid sedan. Igår rasade han ihop. Av oro och sorg.

Idag ska vi bära möbler. Både hit och dit. Se ett liv packas samman.

Det är en sorgsen dag.

Överdrift har alltid varit min specialité – men nu har det här verkligen blivit ett problem för mig

Nu måste ni hjälpa mig!
Det är såhär att jag har aldrig haft några hudproblem. Never. Har alltid tvättat ansiktet med vanlig tvål och smörjt in mig med billigaste krämen från Konsum. Sminkat mig har jag gjort nästan varje dag sedan jag var... 14?
Nåväl, nu till mitt problem – mina kinder har blivit blossande (överdrift har alltid varit min specialité) röda och de liksom ömmar och svider. I min frustration har jag provat en miljon (det var det här med överdriften igen) krämer. Och kinderna blir bara värre och värre.
Tvättar mig med nån skum rengöringskräm numera, eftersom min syrra sa att jag kommer att åldras i förtid om jag använder vanlig tvål.
Så, ge mig era bästa krämtips! Som inte kostar en förmögenhet: mina pengar lägger jag hellre på väskor och skor. Eller ska jag återgå till den gamla vanliga tvålen?
Jo, just det – huden verkar liksom inflammerad?!

Kristallklart

Solen skiner och vi var på väg ut.
Då började maken att putsa fönster.
Hoppas att solen håller sig kvar länge idag.

Reportageresa

Det verkar som om jag ska på reportageresa i april. Långt, långt upp i Sverige. I alla fall för mig som aldrig varit längre norrut än Åre.
Solen skiner och både balkongdörrarna är öppna. Våren letar sig in.

Till min C

De här raderna är till min förstfödda son. Han som föddes en hel minut före sin lillebror.

Christian,
tro aldrig att jag inte ser din besvikelse. Jag ser den. Och jag vet vad den beror på. Dag efter dag utkämpar vi vår kamp. Vi är så lika. Jag känner dina känslor som om de vore mina. Därför skäms jag nu: jag borde ha agerat annorlunda för länge sedan.
I skolan är du världens gladaste unge. Mitt hjärta svämmar över när jag ser dig på skolgården. Springande, leende och med hela livet runt omkring.
Så ser du mig. Blir allvarlig. Din blick söker efter något du saknar hos mig.
Jag vet vad det är.
Alltför väl.
Det är tid och samtal.

Men vet du vad, jag tror det hela började när jag blev mamma till två små på en och samma gång. Jag var ensam med er. Tog jag upp den ena, fick jag alltid dåligt samvete över den andra. Så jag la er på en filt. Tätt intill. Ni låg där och log mot varandra. Filten drog jag med mig vart jag gick i lägenheten. Ibland åkte ni ihop i en liten hög när jag drog över trösklarna. Då log ni alltid. Det är ingen ursäkt, men kanske en förklaring.
Känslan har fortsatt. Märkligt nog. Pratar jag med en av er, känner jag genast dåligt samvete för den andra. Därför pratar jag ofta med er som till en grupp. Det är ett av de största fel man kan göra som tvillingförälder! Och det vet jag. Ändå är det så svårt.
Det är inte samma sak med er lillasyster. Hon kom som en. Liksom.
Jag har gjort fel. Du har rätt att vara besviken. Du är en stolt liten människa, så klok. Det är bra att du blir arg på mig.

Jag är här, men inte närvarande. Jag är rastlös. Alltid på väg bort. Tankarna någon helt annanstans. Jag ser er lycka när jag stannar upp för en sekund. Känner den enorma närvaron som vi har då. Gud, vad jag älskar er. Och ändå rusar jag vidare i nästa sekund.
Förlåt.

Igår frågade jag dig, (du är precis som jag, pratar aldrig om dina känslor), om du tycker att jag är för lite med dig, om jag pratar för lite med dig och dina tårar började rinna nerför dina kinder medan du nickade kraftigt – då lovade jag både dig och mig själv att bryta mönstret.
Då log du det där leendet som svämmar över av livsglädje. Allt medan tårarna fortsatte rinna.
Att visa dina känslor som du gjorde igår är stort för dig.

Idag är en annan dag. Idag börjar vi om. Jag ska ge dig min tid.
Jag älskar dig över allt annat.
För alltid.