Mitt barndomshem är till salu. Den relativt ljusa lägenheten i Gamla Stan. Där man tittar ut mot Österlånggatan. Husen mittemot är nära. Rynkorna i deras fasader sitter etsade i mitt sinne. De husväggar som jag sett sedan jag var tre år. Då vi kom tillbaka till Stockholm från Frankrike.
De var min trygghet i en osäker värld.
Idag har jag städat där. Gnott bort varenda spår av mitt och deras liv. Slitit med stuckaturerna, petat bort varje uns av damm i alla vinklar och vrår. I alla spegeldörrar. I alla sprickor. Golvet från 1600-talet skiner som bara det kan göra. Med sina många sprickor. Där man kan finna mynt och annat från andra tider.
Sida vid sida gnodde jag och mamma. Hon var 27 år när hon flyttade dit. Yngre än vad jag är nu. Shit.
Huset som Bellman skrev om. Spökhuset i Gamla Stan. Stockholms första bordell fanns i just det hus som jag växte upp i.
En epok är över.
Nu ska jag dricka ett glas vin och äta en bit grönmögelsost.
Det är jag värd idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Oj, vilken städning av minnen det måste ha varit också både för dig och din mamma. Lägenheten låter onekligen karaktärsfull. :-)
(Du är väl värd ett glas vin.)
Sätta punkt. Vända blad. Underlig känsla. Var tar tiden vägen?
Later lite sorgligt. Barndomsminnen ar sa kansliga - kansliga som sinnen; lukt, syn, horsel, kansla o smak. Jag kommer personligen ihag (det racker med att jag sluter ogonen) doften i mormors sommarstuga, hennes steg pa grusgangen som vackte mig, smaken av den inkokta laxen. Ahhh, dessa skatter/minnen!!! Suck!
Hoppas att du lever detta "avslut" i harmoni, kram Asa
Gabriella skrev det så bra, sätta punkt och vända blad. Efter så lång tid och mycket tid. Wow.
Måste ha berört. Och så slås jag av alla beröringspunkter du och jag har. Lägger till: Gamla stan, fast det är maken min som bott där hela hans liv men även jag bodde där, väldigt nära "er" lägenhet när maken och jag först möttes, fast på hans barndomsplats. I det huset och då de flyttade dit bodde bara losers i Gamla Stan. Det var galet att vilja flytta dit. Tiderna ändras .)
Vilka minnen! Låter som en otroligt vacker lägenhet. Ni funderade aldrig på att ta över den själva?
lox: jo, den har karaktär. Men jag saknar den inte i alla fall. Den hör till det förflutna nu.
Vinet var gott. :-)
gabriella: tiden verkligen rusar iväg! Nu väntar nya blad.
åsa: barndomsminnen är fantastiska. Visst är det härligt att man liksom minns dofter och allt?
var dags: men du, känner jag honom då? Gick han i Storkyrkoskolan?
När mina föräldrar sålde lägenheten på Lidingö för att flytta till Gamla Stan trodde alla att de var galna! ;-)
jessika: nej, aldrig. Dels är den alldeles för dyr för oss att köpa och dels trivs jag mycket bättre där jag bor nu. Raka motsatsen till Gamla Stan, kan man säga. Jag gillar det supermoderna, ljusa och rena.
Men visst är den vacker, lägenheten i Gamla Stan.
Tänk om....haha. Han är 5 år äldre än oss. Eftersom du och jag delar födelseår. Han gick i Estniska skolan. Bodde på samma på the german Brink ;) Och om du kände honom, så var han den som kastade vattenballonger!
Tufft jobb att rensa i minnena, men kanske en lättnad också? Gamla stan har karaktär, men ljus och rymd är det ju inte så gott om. Alla har ju olika preferenser, och livsluften måste stämma överens med sinnet, eller hur...
var dags: aha, men då kan man ju säga att vi nästan gick i samma skola. Estniska och Storkyrko ligger ju vägg i vägg.
Jag vet en till som kastade vattenballonger... :-)
anna: lättnad var ordet! Exakt. Just nu passar det här mitt sinne mycket bättre.
Ha ha ha. Fjärde våningen, titta "politikernsfru" dropp.....hide. Kolla stor kille! vänta vänta dropp. Hide. Sen kom väl EEEEEEMMMMMMIIIIIIILLLLL. Om jag känner mig svärmor rätt ;)
"En epok är över..." Känslan kan vara så kluven tycker jag... ett avslut på en epok öppnar ju upp dörrarna för en ny epok men samtidigt kan det kännas tomt. Dock behövs ju aldrig dörrarna till en epok stängas helt utan kan sparas i hjärtat för all tid :-)
var dags: och vi befann oss på andra våningen med våra vattenballonger...
gioia: du har så rätt, de sparas i hjärtat för all framtid.
Skicka en kommentar