De här raderna är till min förstfödda son. Han som föddes en hel minut före sin lillebror.
Christian,
tro aldrig att jag inte ser din besvikelse. Jag ser den. Och jag vet vad den beror på. Dag efter dag utkämpar vi vår kamp. Vi är så lika. Jag känner dina känslor som om de vore mina. Därför skäms jag nu: jag borde ha agerat annorlunda för länge sedan.
I skolan är du världens gladaste unge. Mitt hjärta svämmar över när jag ser dig på skolgården. Springande, leende och med hela livet runt omkring.
Så ser du mig. Blir allvarlig. Din blick söker efter något du saknar hos mig.
Jag vet vad det är.
Alltför väl.
Det är tid och samtal.
Men vet du vad, jag tror det hela började när jag blev mamma till två små på en och samma gång. Jag var ensam med er. Tog jag upp den ena, fick jag alltid dåligt samvete över den andra. Så jag la er på en filt. Tätt intill. Ni låg där och log mot varandra. Filten drog jag med mig vart jag gick i lägenheten. Ibland åkte ni ihop i en liten hög när jag drog över trösklarna. Då log ni alltid. Det är ingen ursäkt, men kanske en förklaring.
Känslan har fortsatt. Märkligt nog. Pratar jag med en av er, känner jag genast dåligt samvete för den andra. Därför pratar jag ofta med er som till en grupp. Det är ett av de största fel man kan göra som tvillingförälder! Och det vet jag. Ändå är det så svårt.
Det är inte samma sak med er lillasyster. Hon kom som en. Liksom.
Jag har gjort fel. Du har rätt att vara besviken. Du är en stolt liten människa, så klok. Det är bra att du blir arg på mig.
Jag är här, men inte närvarande. Jag är rastlös. Alltid på väg bort. Tankarna någon helt annanstans. Jag ser er lycka när jag stannar upp för en sekund. Känner den enorma närvaron som vi har då. Gud, vad jag älskar er. Och ändå rusar jag vidare i nästa sekund.
Förlåt.
Igår frågade jag dig, (du är precis som jag, pratar aldrig om dina känslor), om du tycker att jag är för lite med dig, om jag pratar för lite med dig och dina tårar började rinna nerför dina kinder medan du nickade kraftigt – då lovade jag både dig och mig själv att bryta mönstret.
Då log du det där leendet som svämmar över av livsglädje. Allt medan tårarna fortsatte rinna.
Att visa dina känslor som du gjorde igår är stort för dig.
Idag är en annan dag. Idag börjar vi om. Jag ska ge dig min tid.
Jag älskar dig över allt annat.
För alltid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
*torkar tårar*. Vet du, det är så svårt att vara mamma (förälder), kanske speciellt till ett allvarligt barn kan jag tänka. Eller allvarligt..., ett moget känslomässigt barn. Så ibland tänker jag att jag bara ska vara mig själv. Och vips, kontakten är ipluggad igen. Varför är man inte bara sig själv? Man är ju mamma ändå. Iaf jag försöker ibland för hårt. Så blir jag mig själv och pratar normalt jagigt också känner jag att min Lilla H och jag är ett igen. Självklart, naturligt. Tid. Usch rörigt inlägg. Hoppas det går att förstå litegrann.
Du får inte skuldbelägga dig. Som mamma har man alltid den där inneboende strävan att göra rätt, och ibland kommer inte svaret på en gång. Att sedan efteråt inse att man borde handlat annorlunda är en insikt som är svår att bära. Ur mitt eget mammaliv finns massor som jag önskar att gjort annorlunda, men nu får jag nöja mig med att försöka förstå varför jag gjorde som jag gjorde, och att förklara det för dem som blivit drabbade. Även en mamma gör fel, men hon är alltid mamma ändå. Kram!
var dags och anna: jag vet, men jag skuldbeägger mig i alla fall. Det här har varit så tydligt och jag har liksom inte orkat. Har velat göra mina saker. Så får man väl ändå inte tänka, eller får man det?
Jag var hemma med dem så länge. De första tre åren var det bara jag. Sen kom E in i vårt liv och sen även en till bebis.
Allt medan jag längtade ut. Ville börja jobba. Göra mina saker. Det jag alltid drömt om.
Jag tycker ändå att jag är hemma mycket även nu, men jag är här fysiskt, kanske inte alltid psykiskt så ofta.
Gud, vad svammligt det här blev.
Men jag måste leva min dröm. Också. Då blir jag en så mycket bättre mamma. Men den där tiden när jag tänker på annat, det är den jag måste ändra på. När jag är med dem, ska jag försöka vara det helhjärtat. Han behöver det. De andra två verkar lyckliga som det är. :-)
Ibland känns allt bara övermäktigt.
Rörigt svar kanske. Jag känner mig rörig och splittrad just nu.
Tusen tack för era svar och kramar!
Uehe, hur kommer det sig att jag alltid sitter har vid datorn och snyftar?! Ah, just det - piccolinas blogg!
Som vanligt skriver du sa man "ar med", far nastan daligt samvete jag ocksa for din son.....
Vi VET att vara foralder innebar att standigt ha daligt samvete, vi VET att vi gor sa gott vi kan (annars skulle vi gora ANNU battre), vi VET, vi VET, vi VET men anda sa mal det dar bak i tankarna.
Sjalv har jag standigt daligt samvete for Silvias matvanor d.v.s. INGA matvanor och anda VET jag att jag gor sa gott jag kan.
Snacka om svamligt....
Ha en riktigt bra dag sa "ses" vi imorgon!
Så vackert beskrivet, sludkänslan att inte finnas där. Det viktigaste är att du ser dina barn, och det gör du. Finnas till där jämt kan man inte.
Och du gjorde ett strålande jobb som avr ensam med två! Glöm aldrig det.
Skuldkänslan finns nog alltid när man har barn... man älskar de så mycket och vill de så väl. Och man kan ju aldrig vara lyckligare än sina barn, så är det bara. Men jag tror inte att dina tvillingar nånsin tvivlar på att du älskar dem och vill finnas för dem. Bara att du skriver om det innebär ju att du har det i tankarna. Att ha barn är otroligt svårt men samtidigt så fantastiskt.
Konstigt, jag vaknade också med tankar på mina barn idag (skrev på bloggen). Det är en sån dag idag:-)
Lilla H är ju lika gammal som dina twins. Jag känner att hon rusar iväg mognadsmässigt. Så stänger vi dörren till hennes rum om kvällen, bara vi två. Vi tränar, hennes idé. Situps och armhävningar *pust* till galet hög musik. Vi säger inte mkt till varandra. Det är bara vår stund. Det räcker så. Sen kommer det jag älskar. Berättandet om dagen. Det som inte går att framkalla genom frågor.
Sara, ensam med twins. Har man klarat det så borde man automatiskt få en guldbagge för moderskap. Det kommer killarna beundra dig för längre fram. No doubt.
Vardagsglimtarn har så rätt. Glöm inte att du var ensam med två små Sara - glöm inte det! Hur i hela friden skulle du kunna ha räckt till? Vem gör det ens i en realtion med två vuxna? Vi har tre barn som har kommit en och en och har till och från dagligen tacklats med det dåliga samvetet. Nu tillåter jag mig inte längre att ha dåligt samvete utan är väldigt tydlig mot mina barn med hur jag mår (vilket kanske då kan förklara mitt beteende)"Nu är jag ledsen/arg/glad/lycklig/stolt/trött..." "När du säger/gör så så känns det så här inne mig...". Jag ser mig själv som deras guide. Guide till livet som saknar handbok på nåt knepigt sätt...
Förstår du vad jag menar?
åsa, silvia: det är det där med det ständiga dåliga samvetet. Ibland känns det övermäktigt att räcka till åt alla tre. Och det där med maten ja, pust.
lox: tack! Nej, man kanske inte kan finnas där jämt. Jag kanske ställer för höga krav på mig själv? Fast jag vet ju att jag varit rätt frånvarande på ett sätt den senaste tiden... Svårt.
gioia: jag hoppas att du har rätt – att de aldrig tvivlar på min kärlek.
var dags: ja just det ja, ni tränar ju numera tillsammans! :-) Vilken bra idé hon fick, lilla H!
Jag tror mest att de minns mig som trött vår första tid tillsammans, när jag var ensam med dem.
jessika: jag räckte inte till och jag räcker inte till. Men nu har twinsen fått världens bästa låtsaspappa som nog är den bästa förälder de haft. Om jag ska vara ärlig.
Ibland känns det övermäktigt med tre. Samtidigt som jag såklart är överlycklig över dem alla tre.
Men jag gör faktiskt som du: jag talar om för dem hur jag känner. Alltid.
Jag förstår hur du menar.
Tack för dina ord, nu känns det faktiskt bättre.
Skicka en kommentar