Min bästa syster. Hon, den lilla som jag träffade första gången när hon var tre veckor gammal. I knallgul sparkdräkt. Jag höll henne. Jag var en sisådär 15 år gammal. Drömde om ett liv i Italien. Så försvann hon. Outgrundliga är våra livsvägar.
Under tiden levde jag min italienska dröm.
Så möttes vi åter. En solig junidag gick jag och vår gemensamma pappa till hennes studentfest. Hon i knallgul sparkdräkt hade blivit stor. Solen sken. Jag hade en klännng från Tjallamalla. Pappa brunbränd som vanligt. Pappa och jag gick tillsammans, sida vid sida. Det hände inte igår, kan jag lova.
Det blev en dag och en kväll jag aldrig kommer att glömma. Blod är starkt. Jäkligt starkt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Vad härligt när man hittar tillbaka till varandra så där:-) och dessutom känna just den känslan att blod är så starkt. För visst är det så:-)
Ja, fascinerande att man kan känna att man hör ihop med människor som man inte träffat ofta. Blod är starkt, bara att inse.
De där värdefulla tillfällena som man kan bevara i sitt inre rum, och plocka fram när längtan blir stark. Vilken fantastisk förmåga vi människor har och så härligt att kunna känna närhet och kärlek fastän det fysiska avståndet är astronomiskt...
gioia: superhärligt! Och spännande.
camilla: blod är starkt. Men jag hoppas att även andra band är minst lika starka.
anna: ja, visst är det en fantastisk förmåga! Och det där inre rummet är en riktigt skattgömma.
Skicka en kommentar