Jag och maken stod i köket, omgivna av disk och ett allmänt kaos. Vi pratade om tillförsikt inför livet. Han är en sån där kolugn varelse. Jag brukar jämföra honom med vår sköldpadda Doris som traskar runt här hemma och biter oss i fötterna. Han oroar sig aldrig, litar på de flesta och liksom bara flyter med. Jag är ett nervvrak i jämförelse. Speedad. Tusen tankar far genom mitt huvud och lika många saker ska fixas. Samtidigt. Varje kväll lägger jag mig med en känsla av oro. Över vad vet jag inte riktigt. Barnen. Att de inte ska bli lyckliga. Att nåt hemskt ska hända.
Där, mitt bland våra skitiga tallrikar slog det mig: jag var ju som han är förut! När jag bara såg möjligheter. När jag tyckte att hela världen låg framför mina fötter. När jag tog för mig av livet med en självklarhet som jag vill ha tillbaka.
Så kom den där dagen den 27 augusti 1997 när jag tvingades föda min förstfödda dotter alldeles för tidigt. Hon var så liten och så vacker. Hon drog ett sista andetag och jag stirrade förtvivlat ut i natten.
Och jag blev aldrig densamma igen.
Ja, jag vet att jag skrev i min förra blogg att jag skulle sluta blogga om henne. Men jag kan inte. Jag kommer att skriva om henne lite då och då i alla fall. Jag måste.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Självklart skall du skriva om henne. Hon är ju en del av dig och även om livet går vidare så finns hon ju alltid där hos dig. Jag kan bara försöka förstå sorgen över ett förlorat barn. Försöka men kanske aldrig riktigt riktigt förstå. Kram!
Jag har ju inte följt din blogg förut, men det du beskriver hur en enskild händelse verkligen kan förändra en människa på djupet känner jag så väl igen. Har gjort samma resa, och att acceptera den förändringen är ett stort steg. Så klart ska du fortsätta att skriva om minnet av din lilla flicka, att leva sitt liv betyder ju inte att glömma det svåra!
jessika: sorgen finns kvar, även om den har bleknat en del. Eller också har jag vant mig? För visst tänker jag på henne nästan varje dag. Nu är det mer naturligt på ett sätt. Det är så bara. Hon flyger förbi i tanken, men jag kan samtidigt både le och skratta.
anna: ja, visst är det så att en händelse verkligen kan förändra en människa! Ibland längtar jag efter den jag var då, men å andra sidan är det väl kanske meningen att man ska formas av livets händelser? Både de bra och de svåra.
Jag tror precis som du, att allt sätte spår, och att vi inte kan välja. Du inspirerar, kanske skriver jag nån gång om mitt "spöke".
anna: att skriva om henne har hjälpt mig massor. Jag har nämligen inte pratat om henne alls. Omgivningen tystande. Som om inget hade hänt.
I många år trängde jag undan sorgen, men den kom ikapp. Att skriva om henne på bloggen har varit mitt sätt att sörja och bearbeta det som hände.
Att hitta ett sätt eller en form att uttrycka det som måste få komma ut är ju jätteviktigt, för att kunna gå vidare. Och då menar jag inte att glömma, för som du skriver kommer ju din lilla förstfödda alltid att vara just det. Tack för att du delar med dig!
Självklart är hon en del av ditt liv. Och måste så få vara. Både i tanke och hjärta. Utåt och inåt. Jag tänker ofta på vår lilletvilling som inte ens blev född. Det var ett liv, och det var en del av oss.
Skicka en kommentar