Om en familj som inte startade tillsammans

När tvillingarna var små var jag ensam med dem. Det var bara jag. När de var sjuka bar jag på dem. Natt efter natt. Jag stirrade ut genom fönstret. Rakt ut i det mörkaste mörker. Jag bar och bar. Vankade fram och tillbaka. Natten blev till morgon och då vaknade den friska. Den sjuka somnade oftast då. Jag sov nästan aldrig. Under flera månader sov jag två till tre timmar per natt. Men aldrig i sträck.

Världen utanför stängde jag ute. Det var enda sättet att överleva. Det förstår jag nu. Mitt liv var som i det där hjulet som min ökenråtta Pigge sprang i när jag var liten. Det stannade aldrig. Men han kunde hoppa av när han tröttnade. Det kunde inte jag.

Tvillingarna hade falsk krupp. Varje förkylning slutade med flera nätter med kruppanfall. Mitt i vintern satt jag med vidöppet fönster inlindad i en filt och med ett barn i famnen, för att han skulle andas. När den ene blev frisk, blev den andre sjuk. Det gick i ett. Hela tiden. Den skrällande hostan slet sönder mitt hjärta. Jag kunde inget göra. Jag grät av trötthet och rädsla.
Jag vankade och vankade.
Stirrade ut i mörkret.
Det var mörkt i alla andra fönster.

Ofta var jag så trött att det svartnade för ögonen.
Jag tänkte inte på det.
Det blev min vardag.

När tvillingarna skulle fylla fyra, träffade jag E. Han kom in i vårt liv som den mest självklara sak i världen. Första gången han sov över, kräktes ett barn i min säng.
Han torkade upp.
Och det har han fortsatt att göra.

När de var fem år fick de en lillasyster. Vårt liv var förändrat. De var inte sjuka lika mycket längre och det var inte bara jag. E fanns också. Tryggare än den tyngsta klippan.
Lillasyster föddes rakt in i en familj. Hon tar livet för självklart. Tvillingarna är mer avvaktande. Tvivlet syns i deras ögon. Med rätta. Vi hade det inte alltid lätt i början. Vi kämpade tillsammans. Vi bröt ihop tillsammans. Vi reste oss tillsammans.

Ibland känns det märkligt att vara en familj med olika start.