Det blev ingen träning. Istället bråkade jag med tvillingarna innan de gick till skolan.
Nu sitter jag här med kallt kaffe, tårar i ögonen och ett hjärta som svider.
Varför vi bråkade? För att de inte äter. De slutade äta när de var två år.
De äter två, tre maträtter. I skolan petar de i maten. Melliset hoppar de över. Alltid.
De fyller 8 år om en månad och väger 20 kg.
Jag har provat allt. Mutat, gråtit, hotat, låtsas som om jag inte bryr mig (vilket resulterade i att de åt, om möjligt, ännu mindre), pratat...
Maktlöshet.
Och det vet de om.
Vi utkämpar ett krig som ingen av oss vet orsaken till. Tror jag.
Update: jag skulle ha skrivit på mitt egna projekt idag. Men det har jag inte gjort. Istället skurade jag golven och hade ångest över morgongrälet med twinsen. Nu är golven skinande rena och mina tankar börjar klarna. Jag ger mig: jag ska inte tjata mer. Jag ska inte bli hysterisk. Jag ska låta det vara. Tids nog äter de nog annat än pasta med tomatsås? De gillar ju ostron! Och oliver. Det finns kanske hopp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Cara- lille O är likadan. Pasta, pannkisar och paprika. Finito. Ok mackor och yoghurt. Han äter bara det, en och annan "skitskinka" med. Lilla H äter allt, nyttigheten själv, bresola när lille O käkar falukorv. Lilla H väger 21 kg, blir 8 år i juli, dessutom lång, äter som en häst. Lille O 19 kg, äter ingeting. Vi är flera. Som bråkar, fast vi vet att det inte lönar sig. Man är maktlös där, alltför många timmar har gått åt till att skrikahotabelocka you name it. Jag har gett upp. Han lever och mår bra trots allt...Skickar ändå styrka. Fick en gång ett tips, testade inte det, vet ej varför. Det var att göra en veckomenu tillsammans, laga tillsammans och förhoppningsvis äta med lite glädje.
Meny stavas det på svenska gissar jag. Menu är fel va...
var dags: du anar inte vilken lättnad det är att läsa dina rader. Ibland känns det som om alla andra barn äter massor. Och minst 500 gram grönsaker om dagen. :-)
Personalen i skolan säger att de är hur pigga som helst och springer hela rasterna. Det kanske inte är så farligt? Det kanske är min fantasi som går överstyr ibland? Men visst borde de få näringsbrist? Lite i alla fall? :-) Fast jag häller ju i en rå äggula i snabbmakaronerna ibland. Oliver, ostron och morötter går ner.
Ha ha, i carbonaran häller jag i flera råa äggulor. Han hatar råäggula, men inte när det inte syns :O Alltså jag får inte ens i honom en hamburgare på McD. 3 små kycklingbitar om vi har tur, men skitskinka (alltså pressade leftovers typ) det går bra. Protein är skit, enligt honom...
Överstyr vet jag inte men man oroar sig ju. De rör sig hela dagarna så äter de nada. Jag känner en ,som du vet, bara åt potatisar när hon var liten :)
var dags: det blir kycklingbitar här också. Mina gillar inte heller protein.
I mina mest förtvivlade stunder brukar jag hysteriskt skrika åt dem att jag åt ju minsann allt när jag var liten. Till och med lever och tunga (som min åländska mormor lurade i mig).
Skitskinka går hem hos mina killar också.
Har läst ditt mejl. Ska fundera lite, så återkommer jag senast ikväll!
Jag förstår din frustration men jag tror också att barn klarar MYCKET på lite och enformig mat. Det skall vara en härlig stund vid matbordet och inte bli ett "tjatbord", eller hur?
Kraft åt dig i vardagsbestyren Sara!
jessika: du har säkert rätt. Tyvärr har det här redan blivit ett hysteriskt tjatbord. Pust.
Att matägra är ett effektivt vapen. Jag tror på lösningen "servera något de äter + något de inte äter" och fortsätta så ex. oliver + cous cous, bräckt skit-skinka + stekt ägg.
Många kramar. Jag lider när jag läser ditt inlägg för det måste vara tufft.
(Vi har en foodie (dottern) och en skeptiker (sonen).)
Ja men visst - ostron och oliver är ju en god bit på väg :P
lox: precis så brukar vi köra. Ibland funkar det riktigt bra, men ibland kommer perioder då de knappt äter nåt alls...
Dottern däremot, hon äter allt med god aptit.
Tack för kramen! Det är tufft.
jessika: jo, det är det väl... :-)
Jag förstår verkligen att det är tufft, och såå frustrerande! Vår Gustav 2 1/2 är väldigt, väldigt smal men äter bra, av det han gillar. Han har några fler rätter på sin meny än dina killar men jag vet ju hur trött/maktlös/irriterad jag kan bli när han gång på gång upprepar; "Jag älskar inte sås/paprika/glass med viss smak/you name it"
Våra barn har en autistisk kusin som lever på korvbröd, nyponsoppa och pannkakor. Bara det. Han har bra värden, växer och utvecklas fysiskt som han ska. Dina killar verkar må jättebra men jag förstår ändå att det är jättejobbigt.
Stor kram!
/Isa
När jag var liten ville jag bara äta pannkakor och banan.Och jag har alltid mått alldeles utmärkt:-) Det härmed maten kan kännas otroligt frustrerande men det finns inga barn i Sverige som svälter ihjäl, och är de pigga så är det absolut inte något att oroa sig för. Det bästa är nog bara att släppa det så löser det sig snart ;-)
Jahaja, bara att inse att jag inte ar ensam da.
Silvia "matvagrar" sedan juni. Ater bara vissa utvalda produkter. Har letat info pa natet, pratat med mammor, mostrar, fastrar ja alla som kommit i min vag, och jag hor hela tiden mer historier som liknar dessa.
Vi ar inte ensamma med andra ord. Skont!
Stor kram Asa
isa: ja, de överlever väl. Men en annan grej som irriterar mig, är att jag tycker att de är så stora nu att de faktiskt ska kunna äta all sorts mat. Särskilt när vi är bortbjudna osv. Men, den tiden kommer väl tids nog, hoppas jag! :-)
gioia: pannkakor och banan är väl favoriterna hos killarna också. Du har ju överlevt bra – så nu har jag hopp! :-)
åsa: är inte silvia i 2-årsåldern nu? Det var då mina började matvägra.
Skicka en kommentar