Den där vårdagen 2005 kom maken hem och sa:
– Du borde börja blogga!
– Va, svarade jag och hade knappt en aning om vad en blogg var för nåt.
Men där satt jag höggravid och stirrade ut i den vackra omgivningen. Där jag inte trivdes alls. Relationen med tvillingarnas pappa var inte den bästa och jag hade en riskgraviditet. Allt var mest oro och rädsla. Bloggen blev en vän. En ventil. Jag fastnade.
Så föddes dottern. Vi flyttade tillbaka till stan och jag fick livet åter, låter klyschigt, jag vet. Men precis så kändes det. Relationen med mina förstföddas pappa blev bättre och idag är han faktiskt en av mina bästa vänner!
Många bloggar har jag haft. Nästan lika många har jag avslutat. Varför? Jag vet inte riktigt. En anledning är väl att jag lämnat ut för mycket: bloggen blev ju faktiskt den plats där jag skrev av mig min sorg över min förstfödda dotter som inte fick leva. Allt det som jag inte pratade med min omgivning om. Att prata om känslor är inte min starka sida. Jag måste få skriva av mig smärtan och så blev det.
Via Fabrettibloggen avslutades bland annat eftersom jag en dag kände en befrielse – sorgen åt inte längre upp mig! I samma veva var min blogg med i en artikel i Mama och helt plötsligt insåg jag att de flesta mammor på dotterns dagis läser just Mama. Även i killarnas skola kom flera fram och sa att de läst min blogg. Där stod jag den där soliga eftermiddagen på skolgården, skrattandes och blev mycket väl medveten om att de andra hade sett en helt annan sida av mig.
Jag valde att avsluta den. Främst för barnens skull.
Och här är jag igen. Jag saknde bloggandet. Men inläggen med foton av barnen har jag raderat och även det med lamporna. De inläggen var inte jag, helt enkelt. Inga bilder på min familj eller mitt hem. Inte för att jag tycker att det är fel. Absolut inte. Tvärtom.
Men det är inte jag. Inte just nu i alla fall.
Här är mina tankar och lite annat trams. Jag har inget syfte alls med den är bloggen.
Se den som ett kladdblock. Bara så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Man måste hitta sin egen balans mellan det som blir offentligt och det som man vill hålla privat.
Jag är glad att du är tillbaka. :)
Ciao bella- jag delar både dina känslor och integritet. Jag inser att jag titt som tätt visar för mycket. Jag vill ju vara anonym, liksom dig. Bilder på barnen där de syns har jag inte lagt upp, eller på mig eller maken. Men hemmet, omgivningarna. Ska fundera på om det är fel för mig med. Min blogg var min ventil för "ångesten" av att ha kastat in barnen i en helt annan kultur och språk. Det är fortfarande en hel del språk och kulturkrockar. Men inte på samma sätt....
läs "integritets tankar/känslor"...
Det är en svår balans - att vara personlig och ändå inte lämna ut sig för mycket. Speciellt när man inte längre är anonym. Och särskilt att inte lämna ut människor runt omkring en som faktiskt inte valt att blogga.
Men du har ett mycket trevligt kladdblock :)
Jag gillar ditt kladdblock som jag tycker är så mycket mer :-) Behåll din stil!
Det är ju precis det en blogg ska vara, ett kladdbkock. Ett sätt att ventilera sina tankar och funderingar. Det här med anonymiteten är svårt tycker jag. Man vill helst vara anonym för att kunna skriva om det mesta, men samtidigt är det roligt att visa bilder, och också att se bilder... svår balansgång det där faktiskt. Men alla måste göra på det sätt man trivs bäst med ;-)
alla: ibland får jag lite bloggångest. Känner att jag vill vara anonym, samtidigt som jag har svårt för att skriva om jag inte kan visa mig själv. På alla sätt och vis.
Nåja, jag fortsätter att kladda.
Åh, gillar kladdet. Men jag förstår din känsla, även om jag valt en annan väg. Det viktiga är ju att det känns rätt i ens eget hjärta:)
anna: ja, precis. Det är det där med ens egna hjärta. Och jag är inte riktigt säker på vad jag vill.
Skicka en kommentar