Hon har klarat sig själv i många år. Hon fyller 95 i år. Hon har dammsugit båda våningarna i det gula radhuset varje dag. Promenerat en timme om dagen för att handla.
Strax innan jul hälsade hon på min bror när han fyllde 23 år. Där satt hon, lika pigg som vanligt i soffan.
Nu har hon rasat ihop. Klarar inte ens av att gå ur sängen själv. Hemtjänsten skulle komma till det gula radhuset. En morgon låg hon på golvet när hennes dotter kom. En annan morgon satt hon i en fåtölj. Ingen hade lagt henne kvällen innan.
Så blev hon sämre.
Åkte in på sjukhus.
Kroppen håller på att ge upp. Hon säger själv att hon ska dö nu. Hon gråter och säger att hon inte vill vara ensam. I fredags blev hon hemskickad från sjukhuset. Till det gula radhuset. Hemtjänsten skulle komma. Men de kom inte.
Imorgon flyttar hon till en lägenhet, där det finns personal i huset.
Idag sitter hon i en fåtölj i det gula radhuset och ser sitt hem packas ihop.
Hennes ene son, min styvpappa, opererade hjärtat för en tid sedan. Igår rasade han ihop. Av oro och sorg.
Idag ska vi bära möbler. Både hit och dit. Se ett liv packas samman.
Det är en sorgsen dag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Sorgsen läsning. Du får försöka göra vad du kan, finnas där, när du kan...
happymuffin: ja usch, det är verkligen sorgligt. Jag gör vad jag kan. Men man känner sig mest maktlös.
Men vad oartig jag är – hej och varmt välkommen hit!
Ledsamt. Ibland räds jag att bli gammal. Eller inte gammal utan ensam är nog det som skrämmer mig ... Kram!
Sorglig läsning. Det svider i hjärtat när någon som alltid varit självständig tvingas att förlita sig hel och hållet på andra.
Hoppas att hon kommer finna sig tillrätta i sin lägenhet.
Ha det bra /
Vad ledsamt att läsa. Usch för att bli gammal och inte klara sig själv...
Hoppas att allt ordnar sig till det bästa!
Kram
Isa
Och jag minns en farmor som sa: både blus och byxor. När hon sa blus tog hon sig på byxorna och när hon sa byxor på blusen. Så log vi i samförstånd. Man blir gammal och orkar inte hela vägen, saker blir fel och energin bakom tam. Hoppas flytten ifrån det gula radhuset går bra och att hon inte ska känna sig ensam...
jessika: ensamheten skrämmer, helt klart!
camilla: visst svider det att se!
isa: det ordnar sig nog, till slut. Hoppas jag.
var dags: flytten gick bra. Det är just ensamheten som skrämmer henne allra värst.
Ledsamt att höra. Hoppas att hon kommer att trivas tillslut i det nya hemmet, där hon kan få hjälp. så att livsgnistan kommer åter.
Kramar!
Hua! Haller med ovan om att det ar ensamheten som skrammer mest. Min mormor fyller 90 i oktober och lider nog mest av just ensamheten. Saknar henne - ska ringa henne nu, ciao!
Skicka en kommentar