Åland finns alltid i mitt hjärta. Jag blundar och ser havet skumma mot de röda klipporna. Ser horisonten och öarna strax intill. Samma skådespel som jag sett varje sommar, sedan jag var liten. Jag blir stum av klippornas och havets skönhet vareviga gång. En kontrast mot stadens sten, som jag älskar lika mycket. Jag förundras över att de träd som var så små när jag var liten och tillbringade hela somrarna där, nu är så stora. Några minuters promenad från vårt sommarhus ligger det hus som en gång var min gammelmormors. Jag brukar kika in genom de spruckna fönstren i det röda huset på klippan alldeles vid havet. Stolarna och köksbordet står som de alltid gjort. Det kändes som det var igår jag satt där med mina långa, bruna flätor och åt hennes kanelbullar. Med pärlsocker på.
Sakta men säkert håller hennes hus på att förfalla.
Ruttna bort. På grund av att släkten inte kan enas. Sorgligt.
Berget och havet är dock lika vackra som alltid.
Strålar liksom av styrka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Nog ar det harligt att ha vackra barndoms-minnen. Jag vardar mina omt och ar SA tacksam att jag hade en underbar uppvaxt. Jag hoppas att Silvia en dag kan saga samma sak!
Det blir strul - det ar INTE meteoportocesareo utan silvia.blogg.se som skriver (nu blir Mauro tokig....)
Skicka en kommentar