Jag minns en dag för en sisådär sex år sedan. Jag var på ett fik tillsammans med mina då 2-åriga barn. Vi gick alltid och fikade efter dagis på fredagar. Det var vår lilla ritual. Barnen åt chokladbollar och drack äppelsaft. Jag var glad om jag hann få i mig kaffet.
Det var en intensiv period i mitt liv. Minst sagt. Jag var ensamstående med tvillingarna. Alltså: det var tufft. Jag lovar. De sprang hit och dit – men aldrig åt samma håll – och var totalt omedvetna om livets faror. Oftast fick de sitta i vagnen när vi var ute. Av säkerhetsskäl. Men de måste ju få röra på sig ibland också. Tänkte jag. De sprang. Än hit. Än dit. Jag fick rädda den som för tillfället levde farligast. Ibland hann jag inte med. Olyckorna hände när man minst anade det.
Tillbaka till fiket och chokladbollarna. En äldre man såg nog min trötthet och kanske även min uppgivenhet. Han kom fram till mig och berättade om vilken rikedom jag verkligen har. Nu förstod jag det inte, sa han, men när jag blir gammal så kommer jag att minnas och längta tillbaka till den här tiden i mitt liv. Man gör det, fortsatte han, även om man tycker att det är jobbigt nu.
Hans ord har hjälpt mig många, många gånger. Ibland mer. Ibland mindre. Än idag, när jag är omgift med ny make och ännu fler barn, tänker jag på hans ord. De hjälper mig de stunder då livet känns som mest kaotiskt tillsammans med små barn. Då hoppas jag att tiden, trots allt, går lite långsammare. Det här är livet. Om än så kaotiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Fina ord. Jag har också några liknande minnen från kaotiska platser med barnen, som små. Jag skall ärligt säga att redan nu börjar svetten, stressen, jäkten och oron bli suddiga minnen... Nya utmaningar står dock ständigt och väntar! Men visst är man tacksam, redan nu tycker jag.
jessika: jag glömde helt att mejla dig – gröningen kom idag och är jättefin! :)
Kloka ord! Tank vad vissa ord "sugs upp" och blir till "budord" i vara liv. Klok man - till skillnad fran en viss morfar om jag far vara sa oforskamd att saga sa?!
Kramar fran en tillpiggnad hormonstinn Asa
Du är klok du! Och verkligen beundransvärd som klarat av tiden som ensamstående med tvillingar utan att bli galen. Och han hade ju rätt, mannen!
Jag har förresten utmanat dig hos mig!
jessika: ser fram emot när de blir suddiga minnen! :) Tacksam är ordet.
åsa: haha, du får absolut säga så. :)
petra: jag hade inget val.
Utmaningen fixad, som du ser. :)
Kul att du gillade den :)
Du är rik, och du vet om det. Men det är alltid OK att känna och erkänna det svåra. Med dina ord bearbetar du, och hjälper dessutom oss läsare att få perspektiv. Kram!
Vilken skön gubbe! Tänk att vänliga ord från främmande människor kan ha så stor betydelse.
vera: han var härlig! Jag kommer nog alltid att minnas honom. :)
Skicka en kommentar