Satt här vid datorn och kollade på ett avsnitt av Söderlund/Bie. Hade missat precis alla, eftersom de sänds på bästa kaos/nattningstid hemma hos oss.
Det handlade om stress.
Jag kände hjärtat bulta redan efter 10 minuter.
Stressdoktorn sa att vi verkligen måste tänka på hur många barn vi verkligen orkar med. Ja, exakt. Precis. Jag är på gränsen nu. Jag har tre barn. Två, tvillingarna, har en annan pappa än dottern. Jag är gift med dotterns pappa. Jag och tvillingarnas pappa har numera en bra relation. Tvillingarna älskar deras styvpappa. Lilla dottern är den som bundit vår familj samman. Herregud – det låter ju som en saga detta! Eller hur?
Men, det är det inte. Inte för mamman i pusselfamiljen i alla fall. Och antagligen inte för de barn som har en pappa på annat håll. Tror jag. Ibland säger de saker som bekräftar att de tänker på det och undrar. Jag har undrat hela livet hur det skulle ha varit. Att ha växt upp med pappa. Men jag sörjer inte, utan är tacksam för hur lyckligt mitt liv blev. Människor jag älskar drällde in i mitt liv. Fast jag undrar ibland. Och det måste jag få göra.
Skulle jag få ett till barn skulle jag gå under. Det låter hemskt, jag vet. Sanningen kan vara hård. Tro mig – jag älskar mina barn över allt annat. Jag vet att det är en gåva; varje barn som man får leva tillsammans med. Mitt första barn såg jag livlös på en vit, steril papperhandduk. Så jag vet. Allt för väl. Kom inte och säg nåt annat. Efter min första vackra dotter som jag aldrig fick lära känna, fick jag två missfall. Mina önskningar och mitt hopp spolades blodrött ner i toaletten. Jag grät och jag led. I tysthet. Världen försvann. Det tog många år att komma igen. Skilsmässa. Sorg. Ny man. Gravid direkt. Separation. Ensamstående tvillingmamma. Ny man igen. Den här gången har jag nog hittat rätt. Dottern föds och allt är lugnt. Jag är lycklig. Barnen är lyckliga. Tvillingarnas pappa är lycklig, vi har som sagt en väldigt bra relation numera.
Men jag – jag håller på att stressa ihjäl mig.
Mitt ständigt dåliga samvete över att dottern får allt som killarna inte fick i början. En familj. En trygghet. Det största i livet. Sorg över att jag känner mig så splittrad känslomässigt. Jag slits mellan parterna. Hårt. Skoningslöst. Fast i verkligheten är det nog bara mina egna känslor. Min sorg. Mitt dåliga samvete. Varför kan jag inte bara släppa allt och tillåta mig att vara så lycklig som jag faktiskt är? Är det min egen önskan om att få känna min pappa, journalisten på kulturredaktionen, som spökar? Fast jag känner ju honom faktiskt. Ändå. Vi har alltid haft kontakt. Nu bättre än någonsin. Det är nog inte alls där skon klämmer. Tvingar jag på mina söner min egen ångest?
Sant är i alla fall att jag sedan den dag jag födde och förlorade min första dotter, har levt under konstant stress. Då blev livet så oerhört sårbart. På en minut, ja – en sekund, kan allt ändras och sagoslottet raseras. På en jävla liten sekund. De kan kasta det i ansiket på dig:
- Hon har inte en chans. Döda henne. Du har inget val.
Sedan den dagen, den där stekheta dagen i augusti 1997 har jag levt med min rädsla.
Att förlora någon igen.
Jag önskar så att få känna den där tilliten till livet som jag kände innan det där hemska hände.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Du beskriver din sorg så målande, och jag förstår verkligen varför stressen har fått så starkt fäste i din själ. Ett trauma gör att livet aldrig blir sig likt, men det kan levas bra ändå. Bara man är medveten om den starka kraft som ändrat riktningen i tillvaron! Ha en lugn dag, vännen! Ska vi ses över ett glas vin i nästa vecka?
anna: du har rätt. Som vanligt. Man förändras, men det blir bra ändå.
Vin nästa vecka – absolut!
Kan inte föreställa mig den stressen. Det måste vara det jobbigaste en förälder kan gå igenom (att förlora ett barn).
Kram!
Du har gått igenom mycket! Men livet är så ju, du gör det bästa av situationen just då. Ha inte dåligt samvete för tvillingarnas skull (vad svårt det är att skriva kommentarer utan att det låter banalt, men jag ville ändå). De har ju ändå två familjer, en bonuspappa och en liten syster som älskar dem och så har de ju varandra, vilken förmån att vara tvilling.
Det där som du skriver om tilliten till livet, det har jag aldrig känt tyvärr. Men man försöker ändå.
Jag vet faktiskt inte vad jag kan säga mer än att vi är alla vår egen, alla andra har sina egna känslominnen och syn. Du skriver ner pang på, vilken gåva tänker jag. You got it, du vet exakt och löser dina egna gåtor med skrivandet. Kan det vara så?
Och en sak som slår mig: man saknar sällan det man aldrig haft och som barn är man så rak, kanske ett ämne att prata om med tvillingarna eller alla tillsammans. Kanske är det så att det bara är du som tänker att de tänker sas...
Det dåliga samvetet gnager i oss alla tror jag titt som tätt. Känslan av att vara otillräcklig som mor är något som jag jobbar med att tränga undan. Går sådär kan jag säga... Kram på dig!
lox: det var tufft. Och stressande. Men tiden läker alla sår. Litegrann i alla fall. Tck för kram!
petra: det är just det som jag måste sluta med – att ha dåligt samvete över tvillingarna. Visst är det nog en förmån att få vara tvilling.
vdg: det kan absolut vara så. Det är här på bloggen som jag skriver av mig. I verkligen livet pratar jag inte om henne. Där är det liksom passerat. För övrigt har jag svårt för att prata om känslor och svårigheter. Jag måste få skriva dem.
Du har rätt – man saknar ju sällan det man aldrig haft.
jessika: just känslan av otrillräcklighet.... Puh, det är inte lätt.
Skicka en kommentar