Liten vit väska i Provence

I nattens mörker låg jag och funderade. Mina tankar drogs tillbaka 30 år i tiden. Då vi bodde i Frankrike och jag var tre år gammal. Eller liten.
Med långa bruna flätor och solbränd som en pepparkaka.

Jag minns att mamma och jag stod vid ett övergångsställe. Längre bort hägrade havet. Det luktade gassande solsken, avlopp och hav. I handen bar jag en liten, vit korgväska. Den hade ett lås i silverfärg. Jag tror till och med att fodret inuti var ljusgrönt.
En annan egenskap väskan hade, var att den smakade salt om man slickade på handtagen. Jag kunde inte låta bli.

Där vid övergångsstället i Antibes hör jag min mammas irriterade röst om att jag måste skynda mig. Jag kan fortfarande känna min egen irritation och ilska. Över vad, vet jag inte. Att bli tillsagd? Att någon annan talar om för mig vad jag ska göra?
Jag ser något välbekant i min mammas frånvarande blick, som med tankarna någon helt annanstans, i hennes irriterade rop på mig, i hennes drömmar…
Då slår det mig, rakt från stjärnklar himmel – det är ju jag!
Vad jag känner igen mig själv i hennes uttryck, såsom jag så tydligt minns det.
Nu, 30 år senare.

Och i mig själv, den lilla treåringen med envishet och ilska i sin blick, ser jag min ene tvillingson. Så tydligt. Att jag inte tänkt på det tidigare. Äpplena faller tydligen inte så långt från träden alla gånger i alla fall.