Kvällen var alldeles svart. Sådär som den blir i Italien. Mörk, men ändå så vänlig. Omtänksam. Som om den omfamnar en. Jag cyklade på en mörkblå lånad cykel. Utmed Viareggios strandpromenad cyklade jag med vinden i håret, kärleken i hjärtat och en känsla av livsglädje som jag aldrig kommer att glömma.
Världen var min. Så kändes det. Ingen sorg.
Jag var 19 år. Hade redan bott i Italien i ett år. Och lite till. Kommit hem. Längtat. Suttit på Dramatens trappa i solskenet och gråtit av längtan bakom mina solglasögon.
Och längtat.
Jag längtar fortfarande.
En del av mitt hjärta stannade kvar där.
En annan del uppskattar Stockholm allt mer.
Ibland känns allt rätt vilset. Fast det är kanske så det är? Livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Tror livet alltid kommer vara kryddat med lite vilsenhet och längtan. Det kan man känna trots att man är trygg och uppskattar den plats där man bor. Är väl ett tecken på att man inte stagnerat?
Ja, är det inte så livet är. Man prövar och omprövar, och hur ska man veta vad som är rätt. Får man nånsin svar på den frågan.
Det känna att det liv man lever duger, får liksom räcka. Kanske blir det inte bättre, men gott nog:)
camilla: du har nog rätt. Det kanske är bra att den där längtan fortsätter att finnas där?
anna: man får nog aldrig svar på den frågan. Att livet är gott nog är ju kanske perfekt? Egentligen.
oj oj, så väl jag känner igen mig. och livet är nog så för en del av oss helt enkelt. Jag blir alltid lika fascinerad när jag hör människor som aldrig skulle kunna tänka sig att bo på en annan plats, fast jag skulle nog inte vilja känna så själv. Man måste alltid kunna drömma och längta tycker jsg :-)
gioia: drömmarna och längtan kommer nog alltid att finnas där, tror jag. Var jag än är.
Jag tror Camilla har lite ratt i det hon skriver, det ar nog sunt att ha lite langtan i kroppen. Varlden ar ju sa stor, hur kan man vara fast vid bara ETT stalle?! Men....man kan ju inte ata karameller varje dag, da skulle man ju trottna.
Det går inte en dag utan att jag tänker på Oxford. Att jag vill dit. Aldrig att jag vill därifrån.
Men du kan ju känna dig tillfreds med att du ändå har gjort båda sakerna; du har bott i Italien och nu bor du i Stockholm. Du har upplevelsen med dig. Jag kan gräma mig själv över att jag aldrig gjort så, vågat flytta till ett annat land (helst Italien här också) och nu är det liksom för sent känns det som :-(
Italien skulle det bli om vi valde att flytta utomlands någon gång. Norra delarna med vindistrikt, stora städer, små byar och nära skidåkning och bad!
silvia: japp, det är nog så. Lite längtan gör gott!
lox: förstår din känsla.
petra: det är sant. Men du, det är aldrig för sent! :-) Fast jag förstår vad du menar.
jessika: Italien är toppen. Jag älskar Toscana, men är sällan där numera eftersom min mans släkt finns i Ancona. Även södra Italien är fint. Och Rom. Och... Ja, allt, helt enkelt. :-)
Jag har en bit av mitt hjärta i Stockholm...Etiopien...i London....i Paris och i Sydney! Tänkte samla upp dem ngn dag ! :)
var dags: ja just det ja, jag glömde Åland och Frankrike som båda har stora delar av mitt hjärta.
Det är väl fint/gott att älska flera? Känna tillhörigheten och saknaden.... Tycker jag.
var dags: ja men så är det ju! Klart att det är fint. Har liksom bara fokuserat på saknande förut.
Skicka en kommentar